NPU

Det är bitvis historiskt tråkigt att gå här hemma och bara vänta så när något ovanligt händer vaknar man ju till lite. Som till exempel när polisen kommer och ringer på och undrar om de får lov att bedriva spaning ifrån ens lägenhet.

Två plan fattas ett sådant beslut på.

Dels har vi det intellektuella planet där resonemanget går något i stil med att man som samhällsmedborgare har en plikt att bistå ordningsmakten i dess arbete på alla vis om man kan utan att riskera liv och lem och givetvis kan de då få sitta och spana genom mitt fönster, det är väl verkligen inte för mycket begärt för att få lag och ordning i ens grannskap.

Dels har vi det... andra planet där hjärnan bara säger Stake out!? Här? Coolt!

Båda resonemangen leder till ett ja.

Polisen såg lite oroad ut över min uppenbart nära förestående förlossning dock, så om de fick napp någon annanstans väljer de nog att sitta i min grannes fönster bakom den lilla fönsterbelysningen och alla porslinsfigurinerna hellre än här med mig där de kanske tvingas rycka in som barnmorskor mitt upp i alltihop om det vill sig illa.

Nåja. Även om det inte blir av var det roligt att bli tillfrågad. Kul att komma fram, som de säger.

Och så får jag ännu en historia om en Nära Polis-Upplevelse som jag så desperat saknar efter den skyddade tillvaro jag fört hela mitt liv.

Hittills har nämligen min kontakt med polisen begränsat sig till att jag har fått lämna uppgifter i samband med ett mord.

Själv har jag inte ens fått en cykel stulen. Men jag har fått svara på frågor i en mordutredning. På något konstigt vis är jag lite stolt över det.

Och nej. Det var inte jag som gjorde det.

But I'm flattered that you asked.