Romanen has left the building

430 dagar efter avslutningen på skrivarlinjen är nu äntligen min roman ur händerna på mig (och i händerna på Ödet eller nåt!). Det känns konstigt och jag gör allt jag kan för att glömma att någon kanske just i detta ögonblick håller på att sprätta upp ett av mina förfrankerade XL-kuvert och tömma ut alla mina 362 sidor + följebrev på sitt stökiga skrivbord. Det vill jag inte tänka på nu.

Bara glömma bort alltihop i tre månader och inte tänka på det förrän refuseringsbreven kommer. Det vore nog bäst för den mentala hälsan.

Skrutte gör sitt för att distrahera, sparkar mig i hela insidan och det gör riktigt ont och jag skulle verkligen inte ta den här sortens behandling från någon annan, det skulle jag inte.

Jag är så trött att jag skulle kunna ligga och vila fram till förlossningen. Det blir ändå inget vettigt gjort här hemma, allt är för tungt, eller för långt ner eller för långt upp eller för jobbigt för Skrutte. Passa på och vila innan barnet kommer säger de men det är inte bekvämt att ligga, inte heller att sitta, stå eller gå. När kommer tyngdlöshetskapslar för hemmabruk ut på marknaden egentligen? Just nu känns det som den enda tänkbara lösningen. Förmodligen inte innan september, skulle jag tro.

Jag läser en bok jag fått låna av min far. Han rekommenderade den varmt och jag inser så smått att jag inte tycker om att läsa böcker som rekommenderas varmt, det gör att förväntningarna står i vägen för läsupplevelsen, och att jag inte själv får upptäcka hur bra den är.

Det är ju så läckert, när man plockar till sig en bok på biblioteket helt förutsättningslöst, aldrig hört talas om den eller om författaren, bara tar den för att. För att omslaget var snyggt, eller för att den stod uppställd på rätt ställe eller för att det är något i titeln som fångar fantasin. Och så hamnar den i kassen med låneböcker men man glömmer att man har lånat den för man har ju lånat så mycket annat som man länge har planerat att läsa så man läser alla de böckerna först och sedan, när alla de böckerna är slut tittar man i sin bokkasse och där på botten ligger en liten pocket med någon fyndig titel eller en fin bild eller något och man suckar för det är säkert inget bra alls, men det finns ju inget annat så man tar den och sätter sig till rätta och läser den första meningen och det är en rent genialisk mening så man läser den en gång till och sedan tittar man på omslaget, läser författarens namn en gång till och kanske det finns ett foto på honom eller henne och han eller hon ser kanske inte ut som någon som skulle skriva så bra så man struntar i fotot och läser boken istället och det är det bästa man har läst på hela året och hur länge man än lever träffar man aldrig någon som har läst just den här boken utan den är alltid bara ens egen läsupplevelse, man rekommenderar den inte till folk för de kanske inte skulle tycka om den och man vill inte att människor som man tycker om inte tycker om ens favoritböcker, det gör en illa till mods.

Jag har läst många böcker som jag säkert skulle tyckt mycket om om det inte varit för att någon har sagt: Det här är den roligaste/ bästa/ sorgligaste/ mest spännande boken i hela världen, det finns ingen roligare/ bättre/ sorgligare/ mer spännande bok.

När jag sedan läst ett kapitel och känner att jag har faktiskt har läst roligare/ bättre/ sorgligare/ mer spännande böcker känns det liksom inte lönt att fortsätta. Om det finns något genialiskt i denna bok förmår jag ju tydligen inte uppskatta det.

Men jag har inget annat att läsa nu, förutom en annan bok som min far har rekommenderat och den nya Thursday Next-boken och den ska jag spara och ta med mig till BB.

Jasper Fforde som smärtlindring tror jag på.

Jasper Fforde när man har andats några liter lustgas törs jag inte ens försöka föreställa mig.