Min stackars skrivare överlevde 3 gånger 362 sidor och de två sista kuverten är adresserade och klara. På väg till barnmorskan i dag ska de lämnas in på posten (inte en chans att de går ner i brevlådan). Jag är på samma gång livrädd och likgiltig för vad jag kan komma att få för respons. Jag förväntar mig bara standard-Nej, så om det blir något utöver det blir jag väl glad.
Förhoppningsvis kommer de inte, som jag kan frukta ibland, ringa och skrika åt mig för att jag skickar 2 kilo skräp till dem när de har så mycket att göra.
Det händer tydligen ganska sällan.
Jag borde börja på något nytt, åtminstone börja tänka på någon ny bok, så att jag "har något på gång" (in my mind, à la Eddie Izzard) även om jag inte skriver något men jag känner mig ganska tom. Birger/Börje har glidit iväg in i dimman, utan att lämna några större mängder text efter sig. Det kan kanske bli en lång novell om jag sammanställer alltihop och snyggar till det men jag tror knappast att det räcker till en hel bok.
Om jag någonsin hade några andra bokidéer, och det vill jag minnas att jag hade, så ligger de djupt nerbäddade i bomullen som tjänstgör som min hjärna under graviditeten.
Jag hoppas verkligen att det är som de säger, att foglossningen går över snabbt efter förlossningen och att jag kan återfå rörligheten i tanken på samma gång. Jag klarar inte ens en simpel sudoku nu, och glömmer och blandar ihop saker och tänker fel så det står härliga till.
Jag råkade bläddra igenom kanalerna på tv:n i går eftermiddag och såg slutet av Footloose. Nu måste jag ju ladda om mp3-spelaren med en massa 80-talsmusik inför förlossningen bara för det.
I mitt nästa liv hoppas jag att jag kan lära mig dansa.
Och bygga möbler.
Och tala italienska.
Och laga god mat.
Och skriva böcker.
Det kanske blir ganska många varv till, innan jag kan uppgå i nirvana.
Ok då. Bara jag slipper foglossning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar