Sömnlös och svullen

Ännu en sömnlös natt och av det utlovade regnet ser man inte en droppe. Bara sol och värme och jobbigt på alla håll. Halva natten satt jag uppe och såg på begynnelsen av the West Wing, och visst är det fenomenal tv, kanske t o m den bästa någonsin, men man vet att det nog är lite hormoner med i bilden också när man sitter och gråter för att det är så himla bra. They don't make them like that anymore.

Jag håller på att förgås i den här kroppen, det är för mycket som svullnat, som värker, bultar, svider, ömmar. Och visst, jag ska inte gnälla, det finns de som har det så här precis hela tiden, precis hela livet, men det gör inte mitt obehag mindre, jag har inte mindre ont för att det kommer att sluta om en månad eller så.

Jag önskar att jag visste precis när. Som det är nu (fem veckor kvar) kan jag ju förvänta mig att det sätter igång om tre veckor eller om sju. Det är en himla skillnad mellan tre veckor och sju. Tre veckor är snart, inom räckhåll. Sju är nästan två månader och en evighet.

Jag överlever tre veckor. Kanske inte sju.

Jag saknar maken när han är på jobbet men när han är här vill jag bara vara i fred. Jag undrar om han står ut sju veckor till med allt extraarbete det innebär för honom. Vad får han för det egentligen?

Jag kan aldrig någonsin vara värd allt det han har fått stå ut med i år.

För att ytterligare lägga sten på börda har jag nu i min genomgång av alla Gilmore Girls-avsnitt kommit fram till Partings, sista avsnittet i säsong 6, där Lorelei ger Luke ett ultimatum som han inte kan acceptera och sedan hoppar i säng med Chris.

Jag måste se det innan jag får lov att gå vidare med sista säsongen, men jag har verkligen inte tillräckligt med hud för sådan sorg och smärta idag.

Eller så är det just den ursäkten jag behöver för att få tillfälle att gråta av mig lite.

Man kan ju se det som att jag behöver bli av med lite av all denna vätska som har samlats i mina extremiteter.

Gilmore Girls - just what the doctor ordered.