Inte mer nu, snälla

Inget baby-sim och maken är så sjuk att han inte orkar gå ut och gå med bäbisen. Det är så skitigt överallt och nu när bäbisen kryper är det ett problem. Här måste städas.

Jag försöker göra allt på en gång men det går inte. Mitt upp i alltihop kraschar datorn. Och strax därpå min mage.

Med kraschad mage blir inget gjort.

Och när jag ligger i en illamående hög och undrar hur det ska gå med städ, tvätt och matlagning när vi båda är så sjuka så reser sig maken och går och spelar fotboll.

I'll take Things that make you go Hmmm for 200, please, Alex!

Jag är inte säker på att han har täckning på sitt konto hos mig för en sådan transaktion.

Jag vet inte hur mycket mer gräl vi orkar med.

Snälla, se mig någon gång!

Snälla. Se. Mig.

Myr-baby steps

Föräldragrupp igen och visst går jag dit. Jag som ska börja på ny kula och allt, med omvärlden och så.

Det börjar bra. Bara tre personer, varav en ny. Och så bäbisarna då. Men jag har ingen beef med bäbisar. Bara lugnt.

Men så kommer två till. Och någonstans där mellan tre och fem gick min gräns.

Det blir för trångt i det lilla rummet. Ljudnivån stiger exponentiellt. Det blir omöjligt att föra ett samtal. Det pågår minst tre på en gång. Jag uppfattar inte allas namn. Alla förstår inte vad jag säger. Det händer för mycket på en gång.

Det fixar inte jag.

Förra gången var vi där två timmar. Nu ser jag en öppning efter en knapp timme och tar den. Bara ut, bara bort.

Baby steps får det bli, det där med mig och mänskligheten.

Väldigt små baby steps.

Inte jag, inte

Maken kommer hem, och en rejäl förkylning har han med sig.

Så bra då.

Han snarkar nämligen som ett sågverk på anabola steroider när han är förkyld.

Så man hör att han är hemma.

Som sagt, så bra då.

För jag är ju inte ett dugg trött, eller så.

Ifall det var någon som hade trott det.

De goda nyheterna är att bäbisens solhatt har kommit till rätta.

Vem behöver sömn en sådan dag?

Blöärk

Maken är på läger och jag utnyttjar min "lediga" tid med att bli magsjuk och sitta på toa halva natten med en hink mellan knäna. Som tur väl är vaknar bäbisen precis när jag ska rusa på dass så han kommer med och sitter på mattan i badrummet och ler som en ängel mot mig var gång jag lyfter blicken från min hink.

Det är kärlek det.

Han sitter snällt där och leker tills allt har lugnat sig och sedan somnar han snällt om så fort vi kommer tillbaka till sängen.

I den bästa av världar har man sådana underbara barn.

Och ingen magsjuka.

Allons-y

Sista gången på V-gården. Vad meningslöst det är med "sista gång"-er. Bara en massa plattityder och standard-lyckönskningar. "Hoppas att det har gett något att komma hit."

Vad ska man säga? "Jorå. Bäbisen gillar din korg med leksaker."

Vad har det gett oss? Omöjligt att säga. Det var väl nödvändigt. Men nu är det inte det längre.

Vi går vidare.

Vi går närmare bestämt ner till havet. Ut på bryggan och käkar mellis. Kladdar ner vagnen men vad gör väl det? Några flickor badar. Det är 14 grader i vattnet. 16 i luften.

Hellre dem än jag.

Sedan åker vi till IKEA och köper nya glas till min man att diska sönder. Och på vägen hem hämtar vi mitt senaste vanvittesköp.

Min alldeles egna Boblbee.

Årets hittills längsta dag och jag är bra mör när vi kommer hem. Men det känns ok.

Nu stänger vi den dörren. Nu går vi vidare.

Med allt mitt emotionella bagage i en fin, blå ryggsäck av världsberömd design.

Lyckopiller, my ass

Uppe i gryningen och släpar bäbisen till psyket för att tigga mig en ny samtalskontakt. Han somnar lägligt i väntrummet och sover i tre kvart så jag hinner säga alla de rätta sakerna och gråta lagom mycket utan att bli distraherad och utan att skrämma upp honom.

Det känns bra. Det blir bra.

Och det känns som att det var viktigt, det vi kom fram till. Att jag egentligen inte är "sjuk".

Att det är en fullt "frisk" reaktion på att leva som jag gör, att man bleknar bort. Utan andra människor som speglar en så syns man inte, finns man inte.

Människan, även den asociala, finns endast i ett sammanhang.

Det var den goda nyheten.

Den dåliga nyheten är ju då att det enda sättet för mig att bli bättre är att ge mig ut i verkligheten igen. Klippa mig och skaffa mig ett jobb. Något meningsfullt. Något jag kan få något ut av, vara stolt över.

Jaså. Det var så enkelt.

Kunde de inte ha sagt det från början.

Allvarligt talat.

När jag kom till vårdcentralen första gången, och var så hemskt nere. Nyinflyttad. Ensam mamma. Trivdes inte i skolan. Ingen kontakt med familjen. Inga vänner. Inget nätverk.

Vad skulle de selektiva serotoninupptagningshämmarna egentligen hjälpa mig med? Hur tänkte de där?

Det finns en risk att man blir bitter.

Jag vill ha tillbaka de tio åren av mitt liv.

Jag vill, jag vill, jag vill.

Randig glass!? Vad ska de komma på härnäst?

Vi bara grälar. Sedan åker vi ut till Lomma och promenerar längs havet i solen för att komma bort från allt. Efteråt vidare ut till Bjärred och tar en glass.

Starkaste kandidaten för Årets Glass 2008: Regnbåge!

Smaskens, indeed.

Svagaste kandidaten för Årets Hustru, Årets Mamma, Årets Någonting alls: Jag.

Vi bara grälar.

Måtte helgen snart vara över.

Bland annat, bland mycket annat

Sista babysimmet och vi tar en massa bilder och ingen blir bra. Det enda som syns tydligt är hur våldsamt fet jag har blivit.

Vad hemskt det är att tvingas se. Vad hemskt det är att inse att så ser jag alltid ut för andra människor.

När jag tänker så kan jag inte andas.

Och Beach -08 står för dörren.

Syrgas hitåt!

Jag hatar det här hos mig själv. Att när jag ser så tydligt vad som är fel, vad som behöver göras, så är min omedelbara reaktion att köra huvudet lååååångt ner i sanden och göra ingenting.

Äta ett kilo godis.

Och tycka synd om mig själv.

Detta hatar jag hos mig själv.

Äntligen, något jag är bra på

Det tar hela dagen ibland att göra ingenting alls och det är svårt att förklara för maken men vissa dagar kan jag inte spendera tiden bättre än att bara sitta med bäbisen i knät när han sover, timme efter timme.

Han sover så gott då, och så länge. Och jag känner mig så lugn och så, jag vet inte, nästan viktig på något sätt.

Jag är Sandra, Bäbis-Hållaren. Den hos vilken bäbisen sover som allra bäst.

Hear me roar, typ, fast inte så högt för då vaknar han ju.

Stör mig inte, jag blundar

Jag måste göra om min fp-planering igen och nu börjar inte bara FK undra vad det är för fel på mig, nu undrar jag också.

Det tar bara ett par timmar för mig att begripa vad jag gjort för fel och sedan bara ytterligare ett par timmar att rätta till det.

Får jag sedan pengar varje månad ska jag vara tacksam. Tur att FK och jag är like that *fingrar tätt omslingrade* nu för tiden. De har sådant tålamod med mig så det är inte sant.

I detta intressanta parallella universum.

Sedan kommer en morfar på besök och vi går ut på stan för här kan man ju inte vara och det tar bara en kvart sedan har vi inget mer att tala om och det är tur att han har så mycket för sig nu för tiden att han bara hinner stanna en liten stund.

Jag orkar inte med alla dessa människor som inte tycker att mitt liv är någonting alls.

Som tycker att jag är så tråkig.

Som håller upp dessa speglar så jag ser hur jag ser ut för dem.

Som tvingar mig att se.

Någon att prata med

Näst sista odugliga-morsan-grejen och jag kommer inte att sakna det här, tror inte det, men det finns stunder, minuter här och där, då det händer något och jag får öppna ögonen, tänka till lite.

Så där som det kan vara med en samtalskontakt när det funkar. Och jag känner att jag behöver det igen.

Jag vill inte behöva det. Men det gör jag.

På måndag ska jag gå och be om en ny. Så viktigt det är hur jag formulerar mig. Att jag säger de rätta sakerna, trycker på de rätta knapparna.

Annars blir jag ensam i vinter, när allting kommer att rasa, när himmelen faller ner över mitt huvud.

Så trasig är jag att jag inte ens drömmer om att min man eller någon annan när och kär skulle stå vid min sida då.

Så sorgligt det är.

Och så realistiskt.

Next ten days, fast tyvärr utan de rätta Lotto-siffrorna

Dagen P som i Pengar och det tar mig inte många minuter så har jag spenderat dem alla och är pank igen till nästa utbetalning som borde bli på måndag. Men jag hinner i alla fall ladda busskortet så jag inte behöver ha kvartersarrest länge och det är ju kul.

Sedan går vi till BVC där bäbisen får godkänt på 8-månadersprovet och det var ju bra. Det är jobbigt att ha en massa rest-tentor hängande över en.

Vad omoget, ytligt, ovärdigt det är att man blir så glad över att ens barn är normalt eller kanske lite tidig i sin motoriska utveckling.

Som om det säger något alls om mig. Det är ju inte beröm, ingen komplimang.

Åh, vilka fina gener du har.

Inte utanför det tredje riket i alla fall. Och där bor jag inte.

(Och nu är jag så hopplöst efter med bloggandet att det förmodligen ligger i framtiden att någon av misstag kallar Malmö för tredje rikets största stad, men jag kan inte låta bli att skjuta in det även om det orsakar en loop i tid och rum.)

Att skriva i nu-tid sedan, att fuska med tidskodningen av inläggen så att det ser ut som att jag bloggar varje dag fast att jag inte gör det, öppnar nya dörrar.

Endast här i blogosfären kan jag se in i framtiden. Inte så långt, vanligtvis, men just i dag ända upp till tio dagar framåt.

Det är bra mycket mer användbart än två minuter. Tänk vad Nicolas Cage hade kunnat göra med den förmågan.

Det hade blivit en mycket bättre film än den jag är med i, that's for sure.

Jag läste en gång att ett kännetecken för psykopater är att de tror att alla andra är statister i filmen om dem själva.

Jag, däremot, tror att jag själv är statist i filmen om mig själv. Kommer inte ens att få mitt namn i eftertexterna.

Och under de kommande tio dagarna kommer inte heller det att förändras.

Anonyma Fattiglappar

Dagen innan pengar är en inte-dag. Man kan inte göra någonting. Och om man inte gör är man inte heller.

Hej, jag heter Sandra och jag har inga pengar.

Det har blivit min identitet, den jag är.

Vad jag är.

Jag definierar mig genom något jag saknar. Inte konstigt att jag känner mig tom. Meningslös.

Fattig.

Jag som har så mycket att vara tacksam för. Sådant andra människor bara drömmer om. Men kan jag förmå att uppskatta det?

Nej.

Det är väl ändå höjden av... ja, jag vet inte vad. Otacksamhet. Hybris. Arrogans.

You name it. I got it.

Och detta måste jag straffas för.

Det är inte mer än rätt.

Ingen jävla vilodag

Söndag och galärslavande, fast galärslavarna behövde minsann inte göra allt arbetet själva.

Jag behöver inte göra något som inte alla andra gör, varje vecka, jorden runt. Men det är så djävulskt synd om mig.

Bara så ni vet.

Helg har blivit ett fult ord i min hjärna. Bara en massa stress och jobb och ansvar och vuxengrejer, medan maken tar hand om bäbisen och spelar fotboll och slappar och vilar upp sig inför nästa arbetsvecka.

Hur blev jag den här människan? Och varför?

Vad har jag gjort för ont brukar man väl fråga, men det gör inte jag.

Man ska vara försiktig med vilka frågor man ställer. Man kanske får ett svar.

Syttende mai

Hur länge kan man leva på en A4-sida? Jag vet inte, men jag antar att jag kommer att få reda på det.

Jag inbillar mig inte för en sekund att det här kommer att funka nu. Bara för att jag har skrivit en inledning betyder inte det att något kommer att följa på den.

Inledningar finns det gott om. Jag har massor. Problemet är fortsättningarna. Där brister jag.

Där brister jag big time.

Jag har hört talas om författare som har svårt att komma på sina börjor. De skulle jag kunna kränga inledningar till. Alla mina som aldrig kommer att få den berättelse de förtjänar.

Jag skulle göra dem en tjänst. Både författarna och inledningarna.

Jag lägger ut några börjor på Tradera och så ser vi vad de går för. Ska bara klura ut vilken kategori de hör hemma i.

För övrigt är det nationaldag i dag och jag är inte tillräckligt norsk för att fira det så här i exil. Men inte heller tillräckligt icke-norsk för att inte uppmärksamma det jag missar.

Inte så att jag skulle vilja gå i tåg bak korpset med sløyfe på kjolen og pølse och brus etterpå. Men en Solo hade suttit fint. Och en näve Maaruds potetgull.

Må 'ru så Maarud! Och jag må kanske inte.

Men jag vill.

Skapelseberättande / berättelseskapande

Som på beställning sover bäbisen snällt en stund på förmiddagen och jag skriver ner de ord jag fått.

Första sidan blir skitbra. Den andra inget vidare. Jag fortsätter trots det, trots att jag känner att jag tappat eventuell tråd och för att markera att jag är på fel väg krashar universum datorn och allt skräp försvinner. När datorn startats om återskapar den snällt den fina första sidan, och jag fattar vinken och slutar skriva medan tid är.

En introduktion till en berättelse. Vems? Vad handlar den om? Inte vet jag.

Men vad skönt det är. Fingrarna mot tangentbordet. Orden genom fingrarna. Text på pappret som inte fanns och sedan plötsligt finns.

Som att skapa liv. Utan foglossning.

Just the way nature intended.

Jag hör röster igen, jippi

Är det så här det börjar?

Jag minns inte om det var så här det var när Nina dök upp, men kanske. Det skulle kunna varit så.

Meningar som dyker upp i mitt huvud, meningar som inte är mina, eller, jo, det är de men de tillhör inte mig och de kommer inte inifrån utan möjligen bara genom mig och de vill inte stanna utan vill ut igen och ner på papper och sedan ut och se världen.

Kanske var det så här med Nina, men jag vill minnas att det var mer bilder, mer känslor, att jag kände hennes ångest, hennes skavsår, hennes liv inuti mitt på något vis.

Nu kommer det ren text. Meningar klara att skrivas ner, även om jag inte har någon tydlig bild av vem det är som levererar dem, vem hon är, vad hon vill.

Vad det är för historia hon vill berätta.

Jag hoppas hon har tålamod, att hon orkar hålla på orden till dess att jag hinner skriva ner dem.

Jag hoppas.

Vad mer kan man göra?

När man för länge sedan har gett upp.

Är det så med själva livet också, kanske?

Fem och ett halvt års universitetsutbildning. Högre IQ än 95 % av befolkningen. Men att boka en tid på vårdcentralen klarar jag inte av. Sedan i januari har jag hållit på. Inte oavbrutet då. Jag har ju haft lite annat för mig emellanåt. Men när jag har kommit ihåg.

Nu ger jag upp. Jag bestämmer mig för att knäppen jag fick i höstas nog inte var något farligt och eftersom inga läkare försöker hindra mig slutar jag härmed med medicinen som skulle förhindra att jag får en stroke. Jag glömde den var och varannan dag i alla fall. Det känns bättre att låta bli och ta den med flit än att inte ta den för att jag glömmer den stup i kvarten.

Om det är något som ger mig stroke så är det att misslyckas med saker som att boka tider på vårdcentralen. Jag grät floder hela vägen genom parken och även om jag var orolig för mina cerebrala blodkärl så var det rätt skönt.

Som med så mycket annat, känns det mycket bättre efteråt.

Till och med misslyckad med att vara misslyckad

Trots att bäbisen varken sover eller äter är han ju väldigt välmående och pigg och glad så vi är inte längre välkomna på behandlingsenheten för odugliga mödrar. Två gånger till, sedan är det slut på det roliga och bäbisen får leka med sina egna leksaker istället.

Mina "vuxen-problem" faller utanför deras uppdrag.

Ingenstans hör jag hemma. Ingen säger någonsin Du har kommit alldeles rätt! Kom in! Låt oss hjälpa dig! Vi vet precis vad du behöver.

Och om någon skulle säga det vore det väl någon skum sekt som käkar grodsvansar, reciterar telefonkataloger och offrar sega råttor på tisdagarna.

Men, hey, om det funkar så.

Vid det här laget ställer jag nog upp på det mesta. Men det där med sekter är förstås mycket en grupp-grej. Och jag är inte en grupp-person.

Sega råttorna kan andas ut.

Men det kan inte jag. Andas är överhuvudtaget mycket svårt nu för tiden.

Det och sova.

Och leva.

Och ändå känns det så väldigt trångt ibland

Jag läser igen. Inte mycket. Inte ofta. Men ändå. Det måste ändå vara första steget.

Att jag vill det igen.

Så mycket är fel i mitt huvud. Så mycket är fel i mitt liv. Men det är en ordning som känns som att den skulle kunna återställas.

Att Sandra läser.

Dit kan jag nå. Dit räcker till och med mina mentala Neurosedyn-armar.

Och därifrån är det bara ett jättekliv till att jag börjar skapa egen text igen.

På vägen vilar jag mina trötta, skavsåriga fötter på tv-serier. Ser ett avsnitt, ser två. Inte i ett svep, utan några minuter här och där. Men ändå.

För berättelsernas skull. För att jag behöver börja tänka på sådant igen. Hur man berättar saker. Hur man illustrerar. Vad man berättar. Och varför.

Om jag ska börja skriva igen vet jag inte vad jag ska skriva. Har jag något att berätta, jag som nästan bara finns i mitt eget huvud?

Här finns ju ingenting att berätta om.

Här finns nästan ingenting alls.

Synd bara att hjärnan står still

Trött, tröttare, tröttast och sedan en bit bort kommer jag. En riktigt jobbig dag på många sätt. Visst har jag fått mycket gjort, men det har kostat. Jag har slitit och stressat och knappt träffat bäbisen alls och nu har han precis somnat, förmodligen hungrig eftersom jag inte har någon mjölk till honom och inte lyckas ge honom något annat.

Usel mamma. Det borde stå på mitt visitkort.

I Courier Bold.

Det känns lite speedat nu, inte alls min vanliga seghet, inte alls mig, men äntligen blir saker och ting gjorda.

Inte alla saker. Inte precis som det borde bli gjort. Men ändå.

Framsteg? Eller marsch på stället? För tidigt att säga.

Men fötterna rör sig.

Till hösten tar jag ett lyckligt kliv

Vägen till lycka ligger i generna, säger de.

Fan, då.

Vägen till lycka ligger i generna, men till en liten, liten del kan man påverka genom den gamla, beprövade metoden Fake it 'til you make it.

Om du uppför dig som att du är lycklig blir du lycklig. Ägget före hönan, typ. Hur man nu gör det. Alltså inte ägget, men hur man uppför sig när man är lycklig. Hur skulle jag kunna veta det?

Vad gör alla lyckliga människor hela dagarna? Går omkring och är lyckliga, och gör lyckliga saker.

De gör saker lyckligt. Happi-ly.

Den där -ly-biten. Det är den jag inte begriper. Hur ska man kunna göra saker lyckligt om man inte är lycklig. Om jag bara vore lycklig skulle ju allt jag gör göras lyckligt, per definition. Men hur gör en sådan som jag?

Man ska även köra en Oprah och fokusera på det som är bra genom att t ex skriva tacksamhetsdagbok. Det funkar ju, det har jag testat, det borde jag testa igen.

En annan dag.

Är du lycklig, är en jobbig fråga. Jag svarar ju alltid nej, men kan inte riktigt säga varför.

Jag kan aldrig säga varför.

Jag har det ju bra. En man som älskar mig. Två fantastiska barn som lever och har hälsan. Solsken och mat i kyl och frys. Tak över huvudet och en dörr som går att låsa.

En gång i tiden var det allt jag önskade mig. Att ha någon som älskade mig, att vara trygg och att inte behöva gå hungrig.

Nu har jag det, men då vill jag plötligt ha mer. Nu vill jag ha ett hus, vänner, tid och lust att skriva.

Mer möjligheter, vill jag ha.

Jag har det bra här men jag vill inte behöva stanna här. Uppför trappan vill jag. Skrivandet är nog nästa steg.

Till hösten tar jag ett kliv uppåt.

Man hänger väl med

Människor upprörs över en friande dom i Rödeby-målet. Vad sänder det för signaler? frågar de. Vad ska jag säga till min tonåring om han frågar varför det blev så här? frågar de.

Well, duh! som tysken säger.

Om din tonåring frågar dig varför man inte får trakassera personer med eller utan diverse funktionshinder, skrämma dem, misshandla dem, förstöra deras egendom, göra deras liv till ett rent helvete i flera år bara för sitt eget höga nöjes skull, bara för att man har tråkigt, om din tonåring frågar dig varför man inte kan få göra det utan att få en hagelsalva igenom sin torso, hoppas jag att du vet vad du ska säga.

Du ska säga att man inte kan behandla människor hur som helst utan att det straffar sig.

Du ska säga att människor, även de fega, har en gräns för vad de tar emot för skit av andra.

Du ska säga Gå ner i källaren/ ut i garaget/ gå upp på vinden och vänta på mig, jag kommer snart, jag ska bara hämta mitt hagelgevär.

Cut out the middle man, som tysken säger.

Gör världen en tjänst. Om din 16-17-åring inte begriper en sådan sak, vad kan man då förvänta sig att h*n ska bli för en slags vuxen?

Förmodligen en sådan som låser in sin dotter i källaren i 24 år.

(Det märks att jag börjar följa med i nyhetsflödet igen, va?)

Oförlåtligt oförlåtligare oförlåtligast

Oförlåtligt:
En gång när jag la bäbisen på sängen och vände ryggen till så ramlade han i golvet. Plötsligt var han bara så duktig på att rulla runt. Plötsligt var kanten så nära. Plötsligt höll jag inte ordentlig uppsikt.

Oförlåtligare:
I kväll när jag skulle hänga lite tvätt la jag bäbisen på sängen. Jag kollade honom. Man måste kolla honom hela tiden nu, för nu rullar han åt alla håll, oavbrutet. Jag kollade honom hela tiden, vred bara lite på huvudet för att se att jag inte hängde tvätten alldeles krokigt. Jag kollade honom hela tiden, men så vred jag på huvudet för att kolla så att tvätten inte hängde krokigt och så gick store sonen förbi ute i hallen och jag tänkte att han kanske letade efter mig så jag vände mig mot honom och när jag förstod att han inte letade efter mig tittade jag tillbaka på tvätten och då sa det duns.

Oförlåtligast:
Inte förrän efteråt, när jag suttit ute på balkongen en stund och gråtit och önskat att jag kunde vrida tillbaka klockan, när jag tvingat maken och store sonen att bära bort våra resårbottnar så att vi numera sover på en madrass på golvet, när jag till sist orkade se bäbisen i ögonen igen och äntligen tröstat honom och sent omsider nattade honom, först då sa jag att jag älskade honom.

Först då, efter sju månader och sjutton dagar och sjuhundrasjuttio bedrövelser lyckades jag klämma ur mig det.

Om han får en bula eller ett blåmärke så är väl det inget mot vad han kommer att få lida för att han är mitt barn.

I kväll hatar jag verkligen mig själv. Så intensivt att jag darrar och får ont i huvudet.

Min kärlek till honom lindrar inte. Inte ens litegrann.

Och det är inte mer än rätt.

Tjugoen komma tre

Någon på min gata har vunnit tjugoen komma tre miljoner på hästar. Det har jag vetat ett par dagar och gått och tjurat över men glömt det tills nu. Precis nu när jag kollade DN:s hemsida och såg att någon annan (inte på min gata) vunnit 135 miljoner. Inte på hästar men ändå.

Jag vet att det aldrig varit aktuellt med att jag skulle vunnit någonting alls, än mindre en massa miljoner. Oddsen är astronomiska, jag vet väl det.

Men inte blir de mindre astronomiska av att någon på min gata redan vunnit. Plötsligt blev det ju ännu mer astronomiskt osannolikt att jag någonsin skulle vinna på spel och dobbel.

Denna min enda chans ut ur gettot. Den har nu plötsligt tagits ifrån mig. Helt utan förvarning.

Vad ska jag nu hoppas på? Vad ska jag klamra mig fast vid när förståndet är på väg ut genom örat för att det inte står ut inne i mitt röriga huvud?

Och to add insult to injury så hade jag inte råd med några lottorader till kvällens dragning.

Om man inte spelar kan man inte vinna.

Vet jag väl.

Nu får jag så där ont i huvudet igen.

Format c: brukar ju annars bota det mesta

Pajar hela datorn och ställer allting på ände. Formaterar om hårddiskar och installerar om Windows och börjar om från början.

Börjar om på nytt.

Satans sirapsdatorn har segat nog nu.

Och jag behöver få utlopp för mina aggressioner.

Bara blåsa hela skiten. Det är så skönt. Bli av med allt man sparat av lathet och få gott om plats på alla diskar, lite fart på processorn igen när allt skräp och alla virus är borta.

Det känns skönt ända tills man har installerat operativsystemet och ska börja använda datorn och inser att inget funkar. Kolla mailen tar en timme. Glöm att du kan skriva ut eller logga in på banken eller läsa några bloggar. Allt är borta. Alla favoriter. Certifikat och bankID. Alla kontakter i Outlook. Alla sparade mail i Outlook.

Suck.

Jag som har gjort det här så många gånger förut. Men man glömmer. Och så är det ju det där med aggressionerna.

Det är lite skönt att förstöra. Även om det är för mig själv.

Det värsta är att jag nu kommer att få hålla på och fixa och mecka med datorn i flera veckor innan den börjar likna något, men redan har den "fryst" och hängt sig tre gånger.

Det där konstiga felet som gjorde att jag var tvungen att blåsa hela skiten. Det är kvar.

Och jag är fortfarande arg.

Sticks and stones eller hur man nu säger

Det svåraste med att vara gift är att man måste vara det med en annan människa. Att man måste vara tillsammans med honom, komma överens med honom, leva tillsammans med honom. Inte bara när det är lördag och fest utan även en måndag. När disken travar upp sig och det inte finns tillräckligt med tid och ork att hinna med allt som behöver göras.

Det svåraste är att veta vilket som är sanningen. Det han säger när vi pratar om saker och ting, eller det han säger i förbigående, utan att tänka sig för.

Jag är rädd att det är det som han säger i farten som ligger närmast sanningen. Att det är det han egentligen tycker.

Och det skrämmer skiten ur mig. För det var inte snällt. Det var inte bra.

Vi är inte lika varandra i det här äktenskapet, inte heller jämställda, inte ens jämlika, men ändå.

Jag vet att det kantrar men jag visste inte att han såg så ner på mig.

Jag kan tycka att jag är ingenting, att jag duger ingenting till, men jag trodde aldrig han skulle tala till mig som att han också tyckte det.

Jag vet inte om jag är mest arg eller ledsen. Mest arg, kanske. Men också mest ledsen. På en och samma gång.

Och mest besviken.

Jag vill inte vara gift när det är så här. När det är så här vill jag inte vara alls. Möjligen ensam på ett berg.

Jag var så säker på att vi inte var sådana. Att han aldrig skulle behandla mig på det viset.

Så skulle han aldrig säga.

Jag var så säker.

Så skulle han aldrig ha sagt.

Svar till: jag kan inte sluta tänka på - fisken

Solen skiner och vi får för oss att det ska vara varmt ute så vi tar bäbisen med oss och drar ut mot havet för att promenera istället för att skura toaletter.

Så himla varmt är det inte och jag har nya skor som skaver på ena hälen men vi går en runda i alla fall, jag i strumplästen efter en stund, och bäbisen tycker att det är fest att promenera på ett nytt ställe och båtarna är många och konstiga och det låter och luktar alldeles annorlunda men mest fest är det nog att både mamma och pappa är med på promenaden för det får man inte uppleva varje dag.

En man i badbralla (nej, så varmt är det verkligen inte) springer över piren med en plastpåse i handen och jag skämtar om att han nog är ute och rastar sin guldfisk och det var ju lustigt men så springer han ner till vattenbrynet och drar upp en matkasse ur vattnet, knyter upp den och stoppar ner fisken (!) han hade i plastpåsen innan han släpper ner kassen i vattnet och springer tillbaka över piren.

Hur vi än vrider och vänder på det finns det inga skämt där, det är för obegripligt, för surrealistiskt, för knäppt för att man ska kunna skoja om det.

Jag måste nog sätta in en radannons i Sydsvenskan till nästa helg. "Du, man, som sprang på piren i Lomma i badbrallor med en påse med en levande fisk i, var snäll och skriv en rad och förklara vad du höll på med."

Något sådant, typ.

"Snälla, jag blir galen om jag inte får veta."

Lite skit rensar magen, lite virus rensar hårddisken

Precis när jag trodde vi hade lärt oss det där med gröt och sömn så käkar bäbisen köttbullar istället och inte så många heller och så blir det snutta hela natten och ingen sömn för någon.

Äsch, man ska inte tro så mycket.

Att det blir olika hela tiden är bara bra för mig, som behöver bygga upp min kaoskompetens.

Och när sedan datorn strular hela tiden också blir jag jättekompetent.

Eller jättekaotisk, det beror på hur man ser det.

Jag ger mig i alla fall till sist och blåser en partition åt helvete och blir av med en massa skräp men också en del saker som jag förmodligen kommer inse en vacker dag att jag hade behövt.

Nåja, man ska inte fästa sig för mycket vid världsliga ting.

Som ens brännarprogram till exempel. Sådana onödiga saker.

Sedan strular det nyinköpta (dyra) virusprogrammet också så då avinstaller jag det och installerar något gratis istället och det funkar mycket bättre även om datorn får lite tics.

Och förmodligen en massa virus med åren.

Sjuhundra

Sjuhundrade inlägget och följdaktligen sjuhundrade dagen sedan jag slutade på skrivarlinjen, sedan jag slutade skriva i princip.

Vad blev det av mig sedan, är frågan.

Inte mycket är väl svaret.

Jag börjar försöka tänka lugnt och sansat på framtiden, försöker undvika värsta ångesten genom att tänka att det är långt dit. Först blir det sommar, sedan kommer hösten, sedan vintern och först efter det, efter all den tiden, efter all den mognaden, är det tänkt att jag ska ge mig ut i verkligheten igen.

Inte så att jag tittar på platsannonser eller så, men jag försöker vänja mig vid tanken. Sen, när jag börjat jobba, kan jag tänka. Då kan vi resa någonstans jag är sugen på att åka till. Då kan jag köpa saker jag är sugen på att äga.

Koncentrerar mig på det positiva. Koncentrerar mig på pengarna.

Jobbar du så får du pengar, säger jag till mig själv. Lockar med en bunt sedlar och plastkort vid sidan av sängen som jag gömmer mig under, mentalt. Och visst rör det på sig där under, i dammet. Överkastet darrar lite. Men kommer ut det gör jag inte. Inte än.

Inte på länge än.

Sjuhundra dagar ifrån där jag vill vara.

Det är långt.

Och åt fel håll, dessutom.

Jag får carpe diem i morgon istället

Det är klart att jag vill att bäbisen ska sova sina femton timmar om dygnet om det nu är så att han behöver det.

Det är bara lite hisnande att se all denna tid sträcka ut sig framför mig. Veta att han sover nu, för natten, och jag är inte speciellt trött, jag kan vara uppe en timme till. Tredje kvällen på raken som jag bloggar på rätt dag. Slöar framför tv:n en stund, sedan datorn, sedan läsa några sidor i sängen innan lights out.

Jag kan vänja mig vid det här, visst kan jag det, men det känns så främmande, detta nästan normala. Som att kliva igenom något slags membran in i en alternativ verklighet där allt är som det ska vara (nåja, inte allt kanske) och omedelbart inse att det är så här det ska vara trots att jag för en minut sedan var övertygad om att det inte kunde vara på något annat sätt än vad jag var van vid på andra sidan.

Vilket ansvar, vilken tyngd, att förvalta denna tid jag plötsligt fått.

Jag är inte värdig, inte redo.

Kanske bäst att jag går och lägger mig, trots allt.