Det svåraste med att vara gift är att man måste vara det med en annan människa. Att man måste vara tillsammans med honom, komma överens med honom, leva tillsammans med honom. Inte bara när det är lördag och fest utan även en måndag. När disken travar upp sig och det inte finns tillräckligt med tid och ork att hinna med allt som behöver göras.
Det svåraste är att veta vilket som är sanningen. Det han säger när vi pratar om saker och ting, eller det han säger i förbigående, utan att tänka sig för.
Jag är rädd att det är det som han säger i farten som ligger närmast sanningen. Att det är det han egentligen tycker.
Och det skrämmer skiten ur mig. För det var inte snällt. Det var inte bra.
Vi är inte lika varandra i det här äktenskapet, inte heller jämställda, inte ens jämlika, men ändå.
Jag vet att det kantrar men jag visste inte att han såg så ner på mig.
Jag kan tycka att jag är ingenting, att jag duger ingenting till, men jag trodde aldrig han skulle tala till mig som att han också tyckte det.
Jag vet inte om jag är mest arg eller ledsen. Mest arg, kanske. Men också mest ledsen. På en och samma gång.
Och mest besviken.
Jag vill inte vara gift när det är så här. När det är så här vill jag inte vara alls. Möjligen ensam på ett berg.
Jag var så säker på att vi inte var sådana. Att han aldrig skulle behandla mig på det viset.
Så skulle han aldrig säga.
Jag var så säker.
Så skulle han aldrig ha sagt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar