Är det så med själva livet också, kanske?

Fem och ett halvt års universitetsutbildning. Högre IQ än 95 % av befolkningen. Men att boka en tid på vårdcentralen klarar jag inte av. Sedan i januari har jag hållit på. Inte oavbrutet då. Jag har ju haft lite annat för mig emellanåt. Men när jag har kommit ihåg.

Nu ger jag upp. Jag bestämmer mig för att knäppen jag fick i höstas nog inte var något farligt och eftersom inga läkare försöker hindra mig slutar jag härmed med medicinen som skulle förhindra att jag får en stroke. Jag glömde den var och varannan dag i alla fall. Det känns bättre att låta bli och ta den med flit än att inte ta den för att jag glömmer den stup i kvarten.

Om det är något som ger mig stroke så är det att misslyckas med saker som att boka tider på vårdcentralen. Jag grät floder hela vägen genom parken och även om jag var orolig för mina cerebrala blodkärl så var det rätt skönt.

Som med så mycket annat, känns det mycket bättre efteråt.