Jag hör röster igen, jippi

Är det så här det börjar?

Jag minns inte om det var så här det var när Nina dök upp, men kanske. Det skulle kunna varit så.

Meningar som dyker upp i mitt huvud, meningar som inte är mina, eller, jo, det är de men de tillhör inte mig och de kommer inte inifrån utan möjligen bara genom mig och de vill inte stanna utan vill ut igen och ner på papper och sedan ut och se världen.

Kanske var det så här med Nina, men jag vill minnas att det var mer bilder, mer känslor, att jag kände hennes ångest, hennes skavsår, hennes liv inuti mitt på något vis.

Nu kommer det ren text. Meningar klara att skrivas ner, även om jag inte har någon tydlig bild av vem det är som levererar dem, vem hon är, vad hon vill.

Vad det är för historia hon vill berätta.

Jag hoppas hon har tålamod, att hon orkar hålla på orden till dess att jag hinner skriva ner dem.

Jag hoppas.

Vad mer kan man göra?

När man för länge sedan har gett upp.