Sjuhundra

Sjuhundrade inlägget och följdaktligen sjuhundrade dagen sedan jag slutade på skrivarlinjen, sedan jag slutade skriva i princip.

Vad blev det av mig sedan, är frågan.

Inte mycket är väl svaret.

Jag börjar försöka tänka lugnt och sansat på framtiden, försöker undvika värsta ångesten genom att tänka att det är långt dit. Först blir det sommar, sedan kommer hösten, sedan vintern och först efter det, efter all den tiden, efter all den mognaden, är det tänkt att jag ska ge mig ut i verkligheten igen.

Inte så att jag tittar på platsannonser eller så, men jag försöker vänja mig vid tanken. Sen, när jag börjat jobba, kan jag tänka. Då kan vi resa någonstans jag är sugen på att åka till. Då kan jag köpa saker jag är sugen på att äga.

Koncentrerar mig på det positiva. Koncentrerar mig på pengarna.

Jobbar du så får du pengar, säger jag till mig själv. Lockar med en bunt sedlar och plastkort vid sidan av sängen som jag gömmer mig under, mentalt. Och visst rör det på sig där under, i dammet. Överkastet darrar lite. Men kommer ut det gör jag inte. Inte än.

Inte på länge än.

Sjuhundra dagar ifrån där jag vill vara.

Det är långt.

Och åt fel håll, dessutom.