Till hösten tar jag ett lyckligt kliv

Vägen till lycka ligger i generna, säger de.

Fan, då.

Vägen till lycka ligger i generna, men till en liten, liten del kan man påverka genom den gamla, beprövade metoden Fake it 'til you make it.

Om du uppför dig som att du är lycklig blir du lycklig. Ägget före hönan, typ. Hur man nu gör det. Alltså inte ägget, men hur man uppför sig när man är lycklig. Hur skulle jag kunna veta det?

Vad gör alla lyckliga människor hela dagarna? Går omkring och är lyckliga, och gör lyckliga saker.

De gör saker lyckligt. Happi-ly.

Den där -ly-biten. Det är den jag inte begriper. Hur ska man kunna göra saker lyckligt om man inte är lycklig. Om jag bara vore lycklig skulle ju allt jag gör göras lyckligt, per definition. Men hur gör en sådan som jag?

Man ska även köra en Oprah och fokusera på det som är bra genom att t ex skriva tacksamhetsdagbok. Det funkar ju, det har jag testat, det borde jag testa igen.

En annan dag.

Är du lycklig, är en jobbig fråga. Jag svarar ju alltid nej, men kan inte riktigt säga varför.

Jag kan aldrig säga varför.

Jag har det ju bra. En man som älskar mig. Två fantastiska barn som lever och har hälsan. Solsken och mat i kyl och frys. Tak över huvudet och en dörr som går att låsa.

En gång i tiden var det allt jag önskade mig. Att ha någon som älskade mig, att vara trygg och att inte behöva gå hungrig.

Nu har jag det, men då vill jag plötligt ha mer. Nu vill jag ha ett hus, vänner, tid och lust att skriva.

Mer möjligheter, vill jag ha.

Jag har det bra här men jag vill inte behöva stanna här. Uppför trappan vill jag. Skrivandet är nog nästa steg.

Till hösten tar jag ett kliv uppåt.