Oförlåtligt oförlåtligare oförlåtligast

Oförlåtligt:
En gång när jag la bäbisen på sängen och vände ryggen till så ramlade han i golvet. Plötsligt var han bara så duktig på att rulla runt. Plötsligt var kanten så nära. Plötsligt höll jag inte ordentlig uppsikt.

Oförlåtligare:
I kväll när jag skulle hänga lite tvätt la jag bäbisen på sängen. Jag kollade honom. Man måste kolla honom hela tiden nu, för nu rullar han åt alla håll, oavbrutet. Jag kollade honom hela tiden, vred bara lite på huvudet för att se att jag inte hängde tvätten alldeles krokigt. Jag kollade honom hela tiden, men så vred jag på huvudet för att kolla så att tvätten inte hängde krokigt och så gick store sonen förbi ute i hallen och jag tänkte att han kanske letade efter mig så jag vände mig mot honom och när jag förstod att han inte letade efter mig tittade jag tillbaka på tvätten och då sa det duns.

Oförlåtligast:
Inte förrän efteråt, när jag suttit ute på balkongen en stund och gråtit och önskat att jag kunde vrida tillbaka klockan, när jag tvingat maken och store sonen att bära bort våra resårbottnar så att vi numera sover på en madrass på golvet, när jag till sist orkade se bäbisen i ögonen igen och äntligen tröstat honom och sent omsider nattade honom, först då sa jag att jag älskade honom.

Först då, efter sju månader och sjutton dagar och sjuhundrasjuttio bedrövelser lyckades jag klämma ur mig det.

Om han får en bula eller ett blåmärke så är väl det inget mot vad han kommer att få lida för att han är mitt barn.

I kväll hatar jag verkligen mig själv. Så intensivt att jag darrar och får ont i huvudet.

Min kärlek till honom lindrar inte. Inte ens litegrann.

Och det är inte mer än rätt.