Uppe i gryningen och släpar bäbisen till psyket för att tigga mig en ny samtalskontakt. Han somnar lägligt i väntrummet och sover i tre kvart så jag hinner säga alla de rätta sakerna och gråta lagom mycket utan att bli distraherad och utan att skrämma upp honom.
Det känns bra. Det blir bra.
Och det känns som att det var viktigt, det vi kom fram till. Att jag egentligen inte är "sjuk".
Att det är en fullt "frisk" reaktion på att leva som jag gör, att man bleknar bort. Utan andra människor som speglar en så syns man inte, finns man inte.
Människan, även den asociala, finns endast i ett sammanhang.
Det var den goda nyheten.
Den dåliga nyheten är ju då att det enda sättet för mig att bli bättre är att ge mig ut i verkligheten igen. Klippa mig och skaffa mig ett jobb. Något meningsfullt. Något jag kan få något ut av, vara stolt över.
Jaså. Det var så enkelt.
Kunde de inte ha sagt det från början.
Allvarligt talat.
När jag kom till vårdcentralen första gången, och var så hemskt nere. Nyinflyttad. Ensam mamma. Trivdes inte i skolan. Ingen kontakt med familjen. Inga vänner. Inget nätverk.
Vad skulle de selektiva serotoninupptagningshämmarna egentligen hjälpa mig med? Hur tänkte de där?
Det finns en risk att man blir bitter.
Jag vill ha tillbaka de tio åren av mitt liv.
Jag vill, jag vill, jag vill.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar