Man överlever ju oftast. Det är det jag får påminna mig om hela tiden. Men det är så jobbigt att må så dåligt hela tiden och att det gör ont om man står upp mer än fem minuter. Plus allt det andra. Det ska bli skönt att prata av sig idag, ännu bättre om hon håller med om att jag behöver gå ner i timmar lite. Men hur jag ska våga säga det till dem på jobbet vete katten.
Det läker väl, tänker jag när jag ligger och försöker att inte röra mig mer än nödvändigt eftersom det tar emot i ryggen hur jag än gör. Visst gör det mindre ont nu när jag vet att det bara är en inflammerad muskel och inte diskbråck eller cancer, men ändå. Och jag vill inte äta några piller just nu. Får inte.
Bara vila ett par dagar, bara försöka överleva. Försöka må lite bättre.
Man får lägga ribban där, någonstans. Så att man har en chans att ta sig över.
onsdag, januari 31, 2007
tisdag, januari 30, 2007
Sönder
Och så plötsligt orkar man inte mer. Det är likadant varje gång. Man tänker att det går, om man bara biter ihop, bara lite till och det verkar funka men så när man minst anar det tar det bara tvärstopp och fötterna bär inte mer.
Och så sitter man uppe hela natten och grubblar över hur sjutton man ska formulera sig när man ringer till jobbet och sjukanmäler sig.
Jag gick sönder, vill jag säga. Ni hade sönder mig.
Jag orkar inte mer, kanske jag säger. Och så snyftar jag, för varje gång jag säger Jag orkar inte mer börjar jag storgråta.
Det är så svårt att erkänna. Att man inte räcker till.
Där tog det slut. Där gick gränsen. Och nu är jag på fel sida och det gör ont precis överallt.
And all the kings horses and all the kings men kan inte göra mig hel igen.
Och det var väl synd då.
Och så sitter man uppe hela natten och grubblar över hur sjutton man ska formulera sig när man ringer till jobbet och sjukanmäler sig.
Jag gick sönder, vill jag säga. Ni hade sönder mig.
Jag orkar inte mer, kanske jag säger. Och så snyftar jag, för varje gång jag säger Jag orkar inte mer börjar jag storgråta.
Det är så svårt att erkänna. Att man inte räcker till.
Där tog det slut. Där gick gränsen. Och nu är jag på fel sida och det gör ont precis överallt.
And all the kings horses and all the kings men kan inte göra mig hel igen.
Och det var väl synd då.
måndag, januari 29, 2007
Som fyrverkeri, ungefär
Och så blev det måndag igen. Surprise, surprise. Och jobbet väntar och ryggen värker fortfarande efter förra veckan.
Så bra då.
Kanske är det här veckan när det lugnar ner sig, när chefen säger: Nu behöver vi inte dig de närmsta dagarna.
Kanske inte.
Jag kör på fälgen i alla fall. Det gör ont på så många platser i kroppen. På så många olika sätt.
Dessutom är mitt hjärta fortfarande svårt krosskadat och i chock efter min dubbelrefusering i förra veckan. Jag har inte ens haft tid att tänka på det, att känna efter hur det känns.
Min gissning är att det inte känns så bra.
Men jag hinner inte ta in det just nu. Jag har inte minsta lilla ork över.
Snart måste jag få vila. Snart måste jag få komma ikapp.
Jag kör på fälgen och det slår gnistor.
Så bra då.
Kanske är det här veckan när det lugnar ner sig, när chefen säger: Nu behöver vi inte dig de närmsta dagarna.
Kanske inte.
Jag kör på fälgen i alla fall. Det gör ont på så många platser i kroppen. På så många olika sätt.
Dessutom är mitt hjärta fortfarande svårt krosskadat och i chock efter min dubbelrefusering i förra veckan. Jag har inte ens haft tid att tänka på det, att känna efter hur det känns.
Min gissning är att det inte känns så bra.
Men jag hinner inte ta in det just nu. Jag har inte minsta lilla ork över.
Snart måste jag få vila. Snart måste jag få komma ikapp.
Jag kör på fälgen och det slår gnistor.
söndag, januari 28, 2007
Något mer nasalt än vanligt
Jag borde väl inte behandla min kropp på det här viset. Jobba sex dagar i veckan, på fötterna 8 timmar om dagen, lyft, vrid, böj. Göra saker jag inte vill bara för att jag känner att jag måste. Det är inte bra. Det har straffat sig förut. Men vad ska man göra? Så här är det att vara vuxen, säger de.
Blä för att vara vuxen.
En liten notis i tidningen nu på morgonen säger att man måste skynda sig att rehabilitera utbrända, för om de går hemma mer än ett år kommer de att börja ifrågasätta sin livsssituation och genomföra en massa förändringar. Många av dem börjar då med olika kreativa verksamheter som sedan gör dem mindre sugna på att gå tillbaka till sitt vanliga, tråkiga, jobb.
Tala om att få tag i fel ända av den pinnen.
Om jag inte hade gått skrivarlinjen hade jag aldrig fått tillbaka den styrka och byggt upp den identitet som jag behövde för att möta världen igen som en riktig människa. Innan Svalöv var jag bara ett tomt skal.
Ta det ifrån folk bara för att de inte ska sluta vilja vara revisorer och jurister, jösses. Då kan man väl lika gärna lobotomera alla kulturarbetare så att de snällt går och ställer sig någonstans inom vården eller industrin och slutar tramsa runt.
Jag vill inte leva i den här världen ibland. Den är så fel på så många sätt.
Dessutom är jag alldeles täbbt i däsad. Och det är ju helt meningslöst. Vad har jag för nytta av en förkylning? Det får man inte vara hemma från jobbet för.
Blä för att vara vuxen.
En liten notis i tidningen nu på morgonen säger att man måste skynda sig att rehabilitera utbrända, för om de går hemma mer än ett år kommer de att börja ifrågasätta sin livsssituation och genomföra en massa förändringar. Många av dem börjar då med olika kreativa verksamheter som sedan gör dem mindre sugna på att gå tillbaka till sitt vanliga, tråkiga, jobb.
Tala om att få tag i fel ända av den pinnen.
Om jag inte hade gått skrivarlinjen hade jag aldrig fått tillbaka den styrka och byggt upp den identitet som jag behövde för att möta världen igen som en riktig människa. Innan Svalöv var jag bara ett tomt skal.
Ta det ifrån folk bara för att de inte ska sluta vilja vara revisorer och jurister, jösses. Då kan man väl lika gärna lobotomera alla kulturarbetare så att de snällt går och ställer sig någonstans inom vården eller industrin och slutar tramsa runt.
Jag vill inte leva i den här världen ibland. Den är så fel på så många sätt.
Dessutom är jag alldeles täbbt i däsad. Och det är ju helt meningslöst. Vad har jag för nytta av en förkylning? Det får man inte vara hemma från jobbet för.
lördag, januari 27, 2007
Jobbajobbajobba
Lördag, men det struntar väl jag i och går och jobbar som vanligt. Att jag har så ont i ryggen att jag knappt kan lyfta armarna, än sen då? Jag får ju betalt. Bra betalt. Och man vet aldrig när man får jobba igen.
En enda dags helg är inte nog. Två brukar inte räcka. Men på det stora hela jobbar jag bara ca 75 % och det är väl precis vad jag egentligen ville. Det är bara att det kommer så ojämnt. De veckor när jag bara jobbar har jag inget liv och de veckor när jag inte jobbar har jag ångest för att jag inte tjänar några pengar.
Aldrig blir hon nöjd.
Men det känns skönt att få lön. Den borde komma lite oftare bara, man glömmer mellan varven hur skönt det känns att ha pengar på kontot. Dessutom räcker de aldrig en hel månad, hur ofattbart mycket pengar det än rör sig om.
Synd bara att jag får betalt för att kuvertera, och inte för att skriva. Skrivandet skulle ju bara få ta den plats som det betalade för. Nu blev det ju ingenting.
Ingen plats åt skrivandet i mitt liv, alltså.
Jag har inte vågat kolla på mitt manuskript ännu. Det får bli senare, när jag har lugnat ner mig lite, och när jag inte är så fruktansvärt sliten.
Vad rädd jag är att jag ska se vad de såg. Bara skräp.
Två och ett halvt år av mitt liv, några av de bästa stunderna, och så är det bara skräp. Och jag som nästan var lite stolt över vad jag hade åstadkommit.
Så dum jag var.
Nu vet jag bättre.
En enda dags helg är inte nog. Två brukar inte räcka. Men på det stora hela jobbar jag bara ca 75 % och det är väl precis vad jag egentligen ville. Det är bara att det kommer så ojämnt. De veckor när jag bara jobbar har jag inget liv och de veckor när jag inte jobbar har jag ångest för att jag inte tjänar några pengar.
Aldrig blir hon nöjd.
Men det känns skönt att få lön. Den borde komma lite oftare bara, man glömmer mellan varven hur skönt det känns att ha pengar på kontot. Dessutom räcker de aldrig en hel månad, hur ofattbart mycket pengar det än rör sig om.
Synd bara att jag får betalt för att kuvertera, och inte för att skriva. Skrivandet skulle ju bara få ta den plats som det betalade för. Nu blev det ju ingenting.
Ingen plats åt skrivandet i mitt liv, alltså.
Jag har inte vågat kolla på mitt manuskript ännu. Det får bli senare, när jag har lugnat ner mig lite, och när jag inte är så fruktansvärt sliten.
Vad rädd jag är att jag ska se vad de såg. Bara skräp.
Två och ett halvt år av mitt liv, några av de bästa stunderna, och så är det bara skräp. Och jag som nästan var lite stolt över vad jag hade åstadkommit.
Så dum jag var.
Nu vet jag bättre.
fredag, januari 26, 2007
Sveda och värk
Slutet av veckan hade man kunnat tro men bara för att det är fredag ska man inte falla på knä och tacka the ptb's. Det kan mycket väl vara att jag måste jobba i morgon också, trots att jag kört på fälgen hela veckan.
Jag tror inte att det är sant att det bara är tredje veckan jag jobbar må-fr. Det känns om en evighet sedan jag hade en ledig dag. Jag vill bara säga att Jag går hem nu, hela tiden, hela dagen. Men jag håller käft.
Det gör ont på så många ställen, på så många olika sätt.
Än sen då?
I själen är det väl värst. Men jag säger att det är ryggen. Folk har mer förståelse för somatiskt lidande.
Svarta stunder på jobbet när jag ser ner på kuverten och tänker: Det här är allt jag har. Det här är den jag är. Det är är den jag kommer att vara.
Då blir man inte glad.
Tur att det är så dammigt där. Det ursäktar mina röda ögon.
Jag tror inte att det är sant att det bara är tredje veckan jag jobbar må-fr. Det känns om en evighet sedan jag hade en ledig dag. Jag vill bara säga att Jag går hem nu, hela tiden, hela dagen. Men jag håller käft.
Det gör ont på så många ställen, på så många olika sätt.
Än sen då?
I själen är det väl värst. Men jag säger att det är ryggen. Folk har mer förståelse för somatiskt lidande.
Svarta stunder på jobbet när jag ser ner på kuverten och tänker: Det här är allt jag har. Det här är den jag är. Det är är den jag kommer att vara.
Då blir man inte glad.
Tur att det är så dammigt där. Det ursäktar mina röda ögon.
torsdag, januari 25, 2007
Då får jag väl bli kuverterare istället
Tja, vad gör man nu?
Mitt gamla jag vill bara ge upp. Aldrig se åt en penna eller ett ordbehandlingsprogram igen så länge hon lever. Bränna alla manusversioner som ligger på hög i sovrummet och aldrig tala om åren som skrivare igen. Bara gå och lägga sig i ett halvår och gråta floder över hur jobbigt allt är och hur dum hon har varit som trodde att hon kunde.
Mitt nya jag vill ta en liten paus, vänta tills det blir lugnare på jobbet, sedan gå över bokmanuset ordentligt med nya ögon och se vad som kan förbättras. Sedan skicka det till ett par, tre stora förlag och börja väntan igen.
Det pendlar fram och tillbaka men jag är rädd att mitt gamla jag sparkar rumpan av mitt nya.
Och jag som så gärna ville bli författare. Jag hade så smått börjat komma in i rollen och tyckte att den passade mig ganska bra. Det första som jag tyckte om att göra bara för min egen skull.
Jag sörjer henne, hon som jag var korta stunder på bokmässan i höstas, Den Blivande Författaren. Hon som satt på seminarierna och nickade instämmande när de stora författarna berättade om sina processer. Hon som gick genom mässhallen med huvudet högt och inte blev rädd när folk tittade på henne utan tänkte: Ja, undra ni vem jag är. Nästa år kommer ni att få veta det.
Jag åker inte till bokmässan i år. Dels för att det ju inte blir någon bok. Men dels av en annan anledning som jag inte vill tala högt om än så länge.
Mitt liv kommer att få handla om något annat 2007, inte mitt författarskap. Det blir kanske något av det någon gång men inte nu.
Om bara någon annan hade vunnit tävlingen hade det varit lättare, klart att det alltid finns någon som är bättre. Men jag har berättat för alla att jag skickat boken till den tävlingen och nu står det i alla tidningar att allt som skickades till den tävlingen var skräp. Och alla förlag vet om vad som hänt med tävlingen och de kommer se att mitt manus passar in på mallen, så de kommer att veta att jag var en av de 318. En av de massrefuserade.
Sugen är ganska totalt tappad, om man säger så. Drömmen är inte död, men den ligger i koma.
Tur att man har andra drömmar. Vad rädd jag är nu, för att också de ska tas ifrån mig.
Mitt gamla jag vill bara ge upp. Aldrig se åt en penna eller ett ordbehandlingsprogram igen så länge hon lever. Bränna alla manusversioner som ligger på hög i sovrummet och aldrig tala om åren som skrivare igen. Bara gå och lägga sig i ett halvår och gråta floder över hur jobbigt allt är och hur dum hon har varit som trodde att hon kunde.
Mitt nya jag vill ta en liten paus, vänta tills det blir lugnare på jobbet, sedan gå över bokmanuset ordentligt med nya ögon och se vad som kan förbättras. Sedan skicka det till ett par, tre stora förlag och börja väntan igen.
Det pendlar fram och tillbaka men jag är rädd att mitt gamla jag sparkar rumpan av mitt nya.
Och jag som så gärna ville bli författare. Jag hade så smått börjat komma in i rollen och tyckte att den passade mig ganska bra. Det första som jag tyckte om att göra bara för min egen skull.
Jag sörjer henne, hon som jag var korta stunder på bokmässan i höstas, Den Blivande Författaren. Hon som satt på seminarierna och nickade instämmande när de stora författarna berättade om sina processer. Hon som gick genom mässhallen med huvudet högt och inte blev rädd när folk tittade på henne utan tänkte: Ja, undra ni vem jag är. Nästa år kommer ni att få veta det.
Jag åker inte till bokmässan i år. Dels för att det ju inte blir någon bok. Men dels av en annan anledning som jag inte vill tala högt om än så länge.
Mitt liv kommer att få handla om något annat 2007, inte mitt författarskap. Det blir kanske något av det någon gång men inte nu.
Om bara någon annan hade vunnit tävlingen hade det varit lättare, klart att det alltid finns någon som är bättre. Men jag har berättat för alla att jag skickat boken till den tävlingen och nu står det i alla tidningar att allt som skickades till den tävlingen var skräp. Och alla förlag vet om vad som hänt med tävlingen och de kommer se att mitt manus passar in på mallen, så de kommer att veta att jag var en av de 318. En av de massrefuserade.
Sugen är ganska totalt tappad, om man säger så. Drömmen är inte död, men den ligger i koma.
Tur att man har andra drömmar. Vad rädd jag är nu, för att också de ska tas ifrån mig.
onsdag, januari 24, 2007
Refuserad x 2
Till sist kom då svaret från Norstedts. De måste tyvärr tacka nej till utgivning. På grund av de stora mängder material de får kan de endast undantagsvis lämna någon motivering till sitt beslut. Jag tillhörde tydligen inte undantagen.
Ett nej helt utan förklaring. Det är inte mycket till tröst. Förmodligen betyder det att mitt manus var så dåligt att de inte vill skriva något alls, för allt de kunde komma på skulle låta elakt.
Det var inte den inspirationen jag var ute efter.
Men, men, tänkte jag. Novellerna var ju en vid-sidan-om-grej. Det är ju Nina-boken som är det viktiga. Och om en vecka är det dags att ta itu med den igen. När den stora Roman-tävlingen är avgjord och Forums option går ut.
Något säger mig att de inte kommer använda sig av den. Närmare bestämt det här:
ROMANTÄVLINGEN ETT ÅR I SVERIGE
I samarbete med Expressen och Månadens Bok utlyste Bokförlaget Forum hösten 2005 en romantävling med titeln Ett år i Sverige. Målet var att sätta fokus på skönlitteraturens roll när det gäller att spegla vår samtid och förhoppningen var att hitta den stora samtidsromanen. Intresset för tävlingen var mycket stort bland såväl media som allmänhet och när tidsfristen gick ut den 1 oktober 2006 hade 318 bidrag inkommit. Tyvärr måste vi nu meddela att inget av dessa fullt ut har uppfyllt de mycket höga kvalitetskrav som man måste ställa på en vinnare, och juryn har därför enhälligt beslutat att priset inte kommer att delas ut.
Stockholm den 23 januari 2007
Den 23 januari 2007 kan mycket väl bli den dag jag slutade vara en som skriver.
För hur sjutton går man vidare nu? Hur håller man drömmen vid liv utan att framstå som en naiv idiot?
Man borde ju fatta läget och bara ge upp. Gå och ställa sig vid sin kuverteringsmaskin och glömma alla dumheter om en framtid som författare.
Det första, kanske till och med det enda som krävs för att bli författare är ju att man kan skriva.
Och nu vet jag att jag inte kan det.
Men kuvertera skräppost, det är jag en fena på.
Skönt att man har något att falla tillbaka på.
Ett nej helt utan förklaring. Det är inte mycket till tröst. Förmodligen betyder det att mitt manus var så dåligt att de inte vill skriva något alls, för allt de kunde komma på skulle låta elakt.
Det var inte den inspirationen jag var ute efter.
Men, men, tänkte jag. Novellerna var ju en vid-sidan-om-grej. Det är ju Nina-boken som är det viktiga. Och om en vecka är det dags att ta itu med den igen. När den stora Roman-tävlingen är avgjord och Forums option går ut.
Något säger mig att de inte kommer använda sig av den. Närmare bestämt det här:
ROMANTÄVLINGEN ETT ÅR I SVERIGE
I samarbete med Expressen och Månadens Bok utlyste Bokförlaget Forum hösten 2005 en romantävling med titeln Ett år i Sverige. Målet var att sätta fokus på skönlitteraturens roll när det gäller att spegla vår samtid och förhoppningen var att hitta den stora samtidsromanen. Intresset för tävlingen var mycket stort bland såväl media som allmänhet och när tidsfristen gick ut den 1 oktober 2006 hade 318 bidrag inkommit. Tyvärr måste vi nu meddela att inget av dessa fullt ut har uppfyllt de mycket höga kvalitetskrav som man måste ställa på en vinnare, och juryn har därför enhälligt beslutat att priset inte kommer att delas ut.
Stockholm den 23 januari 2007
Den 23 januari 2007 kan mycket väl bli den dag jag slutade vara en som skriver.
För hur sjutton går man vidare nu? Hur håller man drömmen vid liv utan att framstå som en naiv idiot?
Man borde ju fatta läget och bara ge upp. Gå och ställa sig vid sin kuverteringsmaskin och glömma alla dumheter om en framtid som författare.
Det första, kanske till och med det enda som krävs för att bli författare är ju att man kan skriva.
Och nu vet jag att jag inte kan det.
Men kuvertera skräppost, det är jag en fena på.
Skönt att man har något att falla tillbaka på.
tisdag, januari 23, 2007
Och jag som inte har någon pulka
Det kom lite snö till sist,. Alldeles för sent för att man egentligen ska ha någon glädje av den, men vackert var det ändå. Skåningarnas rektion på snön är bara pinsam, dock, och det gör väl inte så mycket att det är borta idag. Ingenting funkar i Malmö när det ligger 0,5 mm snö på marken. Sydsvenskan hade en särskilt rubrik i dag om SNÖOVÄDRET. Wow. Marken blev knappt vit.
Jag överlevde en heldag på jobbet igår och det var skönt. Eftersom jag inte lyckades jobba 8 timmar så många dagar förra veckan har jag varit lite orolig för mina framtida inkomster. Varje dag jag klarar av är en seger. Visst gjorde det ont på flera ställen, speciellt i ryggen, men magen hade lugnat ner sig och om det bara är jävligt på ett sätt är det mycket lättare att leva med det.
I övermorgon är det lön. Bara min andra, obegripligt nog, det känns som om jag har arbetat där i tre evigheter, minst. Jag kan behöva lite motivation nu, även om magen har blivit snäll igen. Jag har allvarliga skov av VILLINTE, flera gånger om dagen, dels för att jag egentligen vill bli författare, men också i största allmänhet för att jag hellre hade velat stanna hemma i sängen om morgnarna.
Det är så här det är att vara vuxen säger mitt "särskilda stöd".
Vem fan vill vara vuxen?
Jag överlevde en heldag på jobbet igår och det var skönt. Eftersom jag inte lyckades jobba 8 timmar så många dagar förra veckan har jag varit lite orolig för mina framtida inkomster. Varje dag jag klarar av är en seger. Visst gjorde det ont på flera ställen, speciellt i ryggen, men magen hade lugnat ner sig och om det bara är jävligt på ett sätt är det mycket lättare att leva med det.
I övermorgon är det lön. Bara min andra, obegripligt nog, det känns som om jag har arbetat där i tre evigheter, minst. Jag kan behöva lite motivation nu, även om magen har blivit snäll igen. Jag har allvarliga skov av VILLINTE, flera gånger om dagen, dels för att jag egentligen vill bli författare, men också i största allmänhet för att jag hellre hade velat stanna hemma i sängen om morgnarna.
Det är så här det är att vara vuxen säger mitt "särskilda stöd".
Vem fan vill vara vuxen?
måndag, januari 22, 2007
Hej hå, hej hå
Tillbaks till saltgruvan igen. Jag intalar mig själv att det här blir den sista hela veckan på ett tag men egentligen har jag ju ingen aning om hur det blir med den saken. Det kan lika gärna bli heltid resten av året som inget alls fr. o. m i morgon. Jag vet inte. Men jag behöver tro att det snart blir lättare, att jag snart kan få en chans att komma ikapp. Annars blir det här alldeles outhärdligt. Inte bara nästan helt outhärdligt som det känns just nu.
Nu börjar nedräkningen inför Den Stora Romantävlingens avgörande, dessutom. Nästa onsdag ska vinnaren meddelas och optionerna på alla inskickade manus går ut. Dvs; jag kan skicka in mitt romanmanus till Norstedts i slutet av nästa vecka. Lite mindre entustiastisk inför det eftersom de tagit mer än tre månader på sig att svara angående mina noveller, och efter alla skriverier om folk som lämnar förlaget och startar eget (anställda) eller går till andra förlag (författare). Och dessutom har jag inte tid eller ork att jobba igenom manuset en extra gång om jag ska jobba hela veckorna och det borde jag verkligen göra om jag ska skicka in det igen.
Samtidigt vill jag att något ska hända snart och då kanske jag måste skicka det till flera olika förlag samtidigt, så snart som möjligt.
Någonstans därute måste finnas någon som vill läsa det jag skrivit. Nina-boken förtjänar att bli läst. En gång i alla fall.
Nu börjar nedräkningen inför Den Stora Romantävlingens avgörande, dessutom. Nästa onsdag ska vinnaren meddelas och optionerna på alla inskickade manus går ut. Dvs; jag kan skicka in mitt romanmanus till Norstedts i slutet av nästa vecka. Lite mindre entustiastisk inför det eftersom de tagit mer än tre månader på sig att svara angående mina noveller, och efter alla skriverier om folk som lämnar förlaget och startar eget (anställda) eller går till andra förlag (författare). Och dessutom har jag inte tid eller ork att jobba igenom manuset en extra gång om jag ska jobba hela veckorna och det borde jag verkligen göra om jag ska skicka in det igen.
Samtidigt vill jag att något ska hända snart och då kanske jag måste skicka det till flera olika förlag samtidigt, så snart som möjligt.
Någonstans därute måste finnas någon som vill läsa det jag skrivit. Nina-boken förtjänar att bli läst. En gång i alla fall.
söndag, januari 21, 2007
Mail från det förflutna
Jag fick ett mail från min gamla skrivlärare igår och bara att se namnet i avsändarkolumnen var lite hisnande. Så länge sedan, så långt borta. Jag hade nästan glömt. Men det kom ju tillbaka, alltihop, när jag läste de få raderna. Vad roligt vi hade det. Så mycket jag lärde mig. Hur mitt liv aldrig kommer att bli det samma efter de två åren i Svalöv.
Hon hoppades att vi har det bra och att vi skriver mycket. Jag hade hoppats att det var så, jag med. Just nu är det en vecka kvar på ett stort uppdrag på jobbet och sedan hoppas jag att de inte ska behöva mig så mycket ett tag framöver. Två eller tre dagar i veckan räcker bra. Då kan jag äntligen få vila, läka, komma ikapp och SKRIVA. Det känns inte som om jag har åstadkommit något alls de senaste tre månaderna och jag är rädd att boken och novellerna blir refuserade och så står jag där med inget nytt, inget annat.
Eller ännu värre, att de gillar det och vill ha mer och jag har inget.
Så mycket energi som går åt till helt fel saker. Vilket slöseri.
Orkidén vi gav henne på skolavslutningen blommar, hon bifogade en bild. Hon gav oss varsin krukväxt också, under devisen "Il faut cultiver notre jardin". Jag tror inte jag ska skicka någon bild på min krukväxt till henne. Den lever visst än, men det är knappt. Och den är ingen skönhet.
Jag har inte vårdat min trädgård. Jag är hemskt ledsen för det, men så är det. När man som vanligt inte räcker till.
Det som gör livet njutbart är det första som får stryka på foten.
Det är väl attan också.
Hon hoppades att vi har det bra och att vi skriver mycket. Jag hade hoppats att det var så, jag med. Just nu är det en vecka kvar på ett stort uppdrag på jobbet och sedan hoppas jag att de inte ska behöva mig så mycket ett tag framöver. Två eller tre dagar i veckan räcker bra. Då kan jag äntligen få vila, läka, komma ikapp och SKRIVA. Det känns inte som om jag har åstadkommit något alls de senaste tre månaderna och jag är rädd att boken och novellerna blir refuserade och så står jag där med inget nytt, inget annat.
Eller ännu värre, att de gillar det och vill ha mer och jag har inget.
Så mycket energi som går åt till helt fel saker. Vilket slöseri.
Orkidén vi gav henne på skolavslutningen blommar, hon bifogade en bild. Hon gav oss varsin krukväxt också, under devisen "Il faut cultiver notre jardin". Jag tror inte jag ska skicka någon bild på min krukväxt till henne. Den lever visst än, men det är knappt. Och den är ingen skönhet.
Jag har inte vårdat min trädgård. Jag är hemskt ledsen för det, men så är det. När man som vanligt inte räcker till.
Det som gör livet njutbart är det första som får stryka på foten.
Det är väl attan också.
lördag, januari 20, 2007
Flyktplaner
Äntligen ledig och jag vaknar tidigare än någonsin. Logik. Nåja. Eftersom jag är ledig kan jag väl ta en tupplur mitt på blanka eftermiddagen och sedan orka hålla mig uppe till solnedgången. Vända tillbaka dygnet är inte lönt, jag ska ju snart gå och jobba igen.
Men inte idag.
Jag ägnar väldigt mycket tid på jobbet åt flyktplaner. Inte så att jag tatuerat mig över hela ryggen eller så, men jag funderar mycket på hur jag skulle kunna komma därifrån. Utvägar. Hur det skulle funka. Vad jag skulle säga. Hur de skulle ta det.
Jag vet att jag ska vara så himla tacksam. Att de överhuvudtaget tog emot mig och sedan anställde mig efter bara fyra veckor. Helt osannolikt.
Men jag orkar inte. Det är bara så. Och livet är för kort för att sova bort allt, för att ha ont hela tiden på sju olika ställen.
Jag vet att jag tänkte orka fram till sommaren, men... Det måste finnas någon väg ut. Något sätt att slippa.
Gärna ett med bibehållen lön.
Ja ja. Man kan väl få drömma. Klockan är ju inte ens fyra om morgonen.
Men inte idag.
Jag ägnar väldigt mycket tid på jobbet åt flyktplaner. Inte så att jag tatuerat mig över hela ryggen eller så, men jag funderar mycket på hur jag skulle kunna komma därifrån. Utvägar. Hur det skulle funka. Vad jag skulle säga. Hur de skulle ta det.
Jag vet att jag ska vara så himla tacksam. Att de överhuvudtaget tog emot mig och sedan anställde mig efter bara fyra veckor. Helt osannolikt.
Men jag orkar inte. Det är bara så. Och livet är för kort för att sova bort allt, för att ha ont hela tiden på sju olika ställen.
Jag vet att jag tänkte orka fram till sommaren, men... Det måste finnas någon väg ut. Något sätt att slippa.
Gärna ett med bibehållen lön.
Ja ja. Man kan väl få drömma. Klockan är ju inte ens fyra om morgonen.
fredag, januari 19, 2007
Ännu en vecka går mot sitt slut
För det blev ju fredag till slut, trots allt. Och jag lever än. Vad mer kan man begära?
Nu ska jag bara klara mig undan att jobba i helgen också, så tror jag att det finns hopp om liv.
Mitt "särskilda stöd" från Arbetsförmedlingen har varit på besök tre gånger under den här veckan. Efter att ha lyst med sin frånvaro i en månad. Hon tror att jag är på väg att bli deprimerad igen, och kommer med små pep talks och uppmaningar att tänka på andningen där jag står vid maskinen och sliter.
Deprimerad? Jag? Bara för att jag sover hela dygnet utom de timmar jag är på jobbet, har svårt att koncentrera mig och mår alldeles superkasst större delen av tiden.
Jag kan förstå om hon tror det. Och hon får gärna tro det. Struntar väl jag i. Men det är inte sant.
För jag har en hemlis. Som nästan ingen alls vet. Och den gör att jag vill sova precis hela dygnet. Och att huvudet snurrar och att magen sviker på alla sätt.
Men den hemlisen gör mig inte deprimerad alls.
Tvärtom.
Den gör mig väldigt, väldigt glad.
Nu ska jag bara klara mig undan att jobba i helgen också, så tror jag att det finns hopp om liv.
Mitt "särskilda stöd" från Arbetsförmedlingen har varit på besök tre gånger under den här veckan. Efter att ha lyst med sin frånvaro i en månad. Hon tror att jag är på väg att bli deprimerad igen, och kommer med små pep talks och uppmaningar att tänka på andningen där jag står vid maskinen och sliter.
Deprimerad? Jag? Bara för att jag sover hela dygnet utom de timmar jag är på jobbet, har svårt att koncentrera mig och mår alldeles superkasst större delen av tiden.
Jag kan förstå om hon tror det. Och hon får gärna tro det. Struntar väl jag i. Men det är inte sant.
För jag har en hemlis. Som nästan ingen alls vet. Och den gör att jag vill sova precis hela dygnet. Och att huvudet snurrar och att magen sviker på alla sätt.
Men den hemlisen gör mig inte deprimerad alls.
Tvärtom.
Den gör mig väldigt, väldigt glad.
torsdag, januari 18, 2007
Bättre än inget
Till sist blev det i alla fall 358 ynka små ord. Så mycket jag hade velat skriva men orkade inte. Orden kommer inte så ohämmat till mig heller, det mesta i min lilla svarta anteckningbok är ganska krystat.
Men det är bättre än inget. Det får bli mitt nya mantra.
När jag får gå hem tidigare från jobbet för att jag bara inte orkar mer och skriver in 6 eller 7 timmar där det borde stå 8, då får jag säga det: Det är bättre än inget.
När jag inte orkar laga mat och istället serverar familjen hamburgare eller hämtpizza: Det är bättre än inget.
När jag inte orkar göra något annat än att ligga och slöa framför tv:n kväll efter kväll: Bättre än inget.
Jag lever i alla fall. Även om det är inte mycket till liv, just nu.
Men det ska bli bättre.
Det tuffa jobbet gör mig bara mer och mer fast bestämd att vilja bli författare, att vilja leva på skrivandet. Varje morgon jag måste gå upp och gå ut i det eländiga skånska så kallade vintervädret. Varje gång jag skär mig på ett kuvert, river mig på en låda. Slår i knät i en vagn. Då tänker jag INTE: Det här är bättre än inget. Då tänker jag: Det här skulle jag slippa om bara min bok blir utgiven.
Och jag bestämmer mig för att om ingen alls någonsin vill ge ut Nina-boken får jag väl skriva Börje-boken så den blir tio gånger bättre. Och om ingen vill ge ut den får jag väl skriva tio böcker till. Om jag skriver tillräckligt många böcker måste jag en vacker dag skriva något som är bra nog för att bli publicerat.
Jag kan bli författare. Det är bara fråga om tid. Och om arbete.
Och nu har jag bevisat för mig själv att jag kan jobba.
Det är dags att skita i kuverteringen och börja med det jobb jag egentligen ska syssla med. Det här är bara ett slöseri med tid.
Och det är kanske bättre än inget, men det är inte gott nog.
Men det är bättre än inget. Det får bli mitt nya mantra.
När jag får gå hem tidigare från jobbet för att jag bara inte orkar mer och skriver in 6 eller 7 timmar där det borde stå 8, då får jag säga det: Det är bättre än inget.
När jag inte orkar laga mat och istället serverar familjen hamburgare eller hämtpizza: Det är bättre än inget.
När jag inte orkar göra något annat än att ligga och slöa framför tv:n kväll efter kväll: Bättre än inget.
Jag lever i alla fall. Även om det är inte mycket till liv, just nu.
Men det ska bli bättre.
Det tuffa jobbet gör mig bara mer och mer fast bestämd att vilja bli författare, att vilja leva på skrivandet. Varje morgon jag måste gå upp och gå ut i det eländiga skånska så kallade vintervädret. Varje gång jag skär mig på ett kuvert, river mig på en låda. Slår i knät i en vagn. Då tänker jag INTE: Det här är bättre än inget. Då tänker jag: Det här skulle jag slippa om bara min bok blir utgiven.
Och jag bestämmer mig för att om ingen alls någonsin vill ge ut Nina-boken får jag väl skriva Börje-boken så den blir tio gånger bättre. Och om ingen vill ge ut den får jag väl skriva tio böcker till. Om jag skriver tillräckligt många böcker måste jag en vacker dag skriva något som är bra nog för att bli publicerat.
Jag kan bli författare. Det är bara fråga om tid. Och om arbete.
Och nu har jag bevisat för mig själv att jag kan jobba.
Det är dags att skita i kuverteringen och börja med det jobb jag egentligen ska syssla med. Det här är bara ett slöseri med tid.
Och det är kanske bättre än inget, men det är inte gott nog.
onsdag, januari 17, 2007
Boktidsbrist
Veckan har pågått och pågått och pågått, men ändå är det bara onsdag morgon och det är tre hela arbetsdagar kvar innan helgen.
Tid alltså. Ibland är den lite för relativ.
Jag läste en lysande recension för ett tag sedan om en ny bok av Richard Ford. Av recensionen framgick att det var den tredje boken av författarens många som handlade om samma huvudperson och recensenten tyckte att det var något av det bästa som skrivits. Någonsin. Så jag beställde raskt alla tre böckerna från biblioteket (bra uppfinning, det där biblioteket!) och satte i gång med att läsa.
Det var snart tre månader sedan. Jag har förnyat lånen två gånger, kommer inte att få förnya dem något mer. Och jag har snart läst ut den första av de tre böckerna.
Mitt liv handlar väldigt lite om böcker nu för tiden.
Och det är ju synd.
I mitt horoskop i Metro här om dagen (måndag?) stod det att om jag arbetade med tidningar eller böcker så skulle jag just nu åtnjuta stora framgångar. Men inget förlag hade hört av sig när jag kom hem i måndags och igår handlade horoskopet om något helt annat.
Jävla Metro. Som om jag skulle tro på ett ord jag läser i den lättviktsblaskan.
Men jag hoppades, lite grann.
Som man gör.
Tid alltså. Ibland är den lite för relativ.
Jag läste en lysande recension för ett tag sedan om en ny bok av Richard Ford. Av recensionen framgick att det var den tredje boken av författarens många som handlade om samma huvudperson och recensenten tyckte att det var något av det bästa som skrivits. Någonsin. Så jag beställde raskt alla tre böckerna från biblioteket (bra uppfinning, det där biblioteket!) och satte i gång med att läsa.
Det var snart tre månader sedan. Jag har förnyat lånen två gånger, kommer inte att få förnya dem något mer. Och jag har snart läst ut den första av de tre böckerna.
Mitt liv handlar väldigt lite om böcker nu för tiden.
Och det är ju synd.
I mitt horoskop i Metro här om dagen (måndag?) stod det att om jag arbetade med tidningar eller böcker så skulle jag just nu åtnjuta stora framgångar. Men inget förlag hade hört av sig när jag kom hem i måndags och igår handlade horoskopet om något helt annat.
Jävla Metro. Som om jag skulle tro på ett ord jag läser i den lättviktsblaskan.
Men jag hoppades, lite grann.
Som man gör.
tisdag, januari 16, 2007
Ont
Min kropp orkar inte mer. Nu har jag ont precis överallt och då har jag ändå vilat non stop sedan jag kom hem från jobbet en och en halv timme tidigare igår eftermiddag.
Det skulle bli lättare sa de, men det har bara blivit svårare. Kanske orkar jag inte länge till. Jag är rädd att något går sönder på riktigt, men vad kan jag göra mer än att fortsätta? Går något sönder får jag väl i alla fall stanna hemma. Och att få en tid hos doktorn om jag säger att jag får ont i ryggen om jag står 8 timmar i sträck på ett betonggolv och lyfter och vrider och har mig... Duh, säger han nog bara då. (Eftersom alla läkare på vårdcentraler ju är stereotypa amerikanska tonårstjejer.)
Det händer nog aldrig författare, tror jag.
Föreställer jag mig.
Men det gör det kanske.
Det känns som om jag vill att den här veckan ska vara över nu, men det är bara tisdag. Inte ens i närheten. Inte ens lite grann i närheten.
Kombinerat med min sönderstressade mage och en alltmer ständigt närvarande huvudvärk är min kropp inte så mycket att ha just nu.
Det är inte roligt alls.
Men vem har sagt att det ska vara det?
Det skulle bli lättare sa de, men det har bara blivit svårare. Kanske orkar jag inte länge till. Jag är rädd att något går sönder på riktigt, men vad kan jag göra mer än att fortsätta? Går något sönder får jag väl i alla fall stanna hemma. Och att få en tid hos doktorn om jag säger att jag får ont i ryggen om jag står 8 timmar i sträck på ett betonggolv och lyfter och vrider och har mig... Duh, säger han nog bara då. (Eftersom alla läkare på vårdcentraler ju är stereotypa amerikanska tonårstjejer.)
Det händer nog aldrig författare, tror jag.
Föreställer jag mig.
Men det gör det kanske.
Det känns som om jag vill att den här veckan ska vara över nu, men det är bara tisdag. Inte ens i närheten. Inte ens lite grann i närheten.
Kombinerat med min sönderstressade mage och en alltmer ständigt närvarande huvudvärk är min kropp inte så mycket att ha just nu.
Det är inte roligt alls.
Men vem har sagt att det ska vara det?
måndag, januari 15, 2007
IBS
Jag måste ta det mer försiktigt den här veckan. Det går inte att hålla på som jag gjort på sistone på jobbet. Jag orkar inte. Nu vet jag ju inte, jag kanske blir arbetslös i morgon igen, men det verkar som om det kommer finnas jobb på heltid i ett par veckor till och jag kommer inte att orka om jag inte drar ner på ambitionsnivån.
Det kommer ju förhoppningsvis ett februari någon gång också, och det vore ju kul om man fick uppleva det.
Min mage har helt övergivit mig. You're on your own, kid, sa den och bara la av. Så nu måste jag kämpa för att stå emot illamående och diaréer och förstoppningar om vartannat. Irriterad tjocktarm är verkligen irriterande. Och ont gör det också.
Livet som författare skulle nog passa mig bättre, bara sitta här hemma hela dagarna och fantisera. Inga tunga lyft. Inga chefer som ställer krav. Inget buller, mer än surret från datorn.
Jo, jag tror det får bli det i stället. Jag kan tänka mig att bita ihop och göra det här fram till sommaren eller så, för pengarnas skull, men sen får det vara nog. Människan lever ej av stålar alena. Och det här jobbet tar knäcken på mig.
Hellre fattig men med tarmarna i behåll.
Det vill jag inte ha på min gravsten. Men det är sant.
Det kommer ju förhoppningsvis ett februari någon gång också, och det vore ju kul om man fick uppleva det.
Min mage har helt övergivit mig. You're on your own, kid, sa den och bara la av. Så nu måste jag kämpa för att stå emot illamående och diaréer och förstoppningar om vartannat. Irriterad tjocktarm är verkligen irriterande. Och ont gör det också.
Livet som författare skulle nog passa mig bättre, bara sitta här hemma hela dagarna och fantisera. Inga tunga lyft. Inga chefer som ställer krav. Inget buller, mer än surret från datorn.
Jo, jag tror det får bli det i stället. Jag kan tänka mig att bita ihop och göra det här fram till sommaren eller så, för pengarnas skull, men sen får det vara nog. Människan lever ej av stålar alena. Och det här jobbet tar knäcken på mig.
Hellre fattig men med tarmarna i behåll.
Det vill jag inte ha på min gravsten. Men det är sant.
söndag, januari 14, 2007
Bara vila, bara ro
En totalt bortkastad men absolut nödvändig vilodag. Ingenting blev gjort igår. Jag har bara vilat, läst, masserat ömma händer och handleder, sträckt min ömmande rygg. Lite tv, lite tid vid datorn och resten i sängen i pyjamas. Perfekt. Precis vad jag behövde.
Jag skrev ingenting i går men jag kom på en lösning till ett problem jag har med Börje/Birger-boken så jag är glad ändå. Det fattades en länk, något som fick huvudpersonen från en plats till en annan där han behöver vara senare, för det har jag redan skrivit att han är. Det var (bland mycket annat) det som var svårast med Nina-boken också. Jag visste ibland vad som skulle hända längre fram men inte hur jag skulle få henne dit där hon behövde vara för att ett visst skeende skulle kunna äga rum. Alla idéer som lappar sådana luckor är värdefulla och mottages tacksamt.
Det är riktigt obehagligt väder utanför, det regnar och stormar och är tydligen till och med orkanstyrka i en del vindbyar. SMHI säger att man inte ska gå ut så döm om min förvåning när tidningen precis nu dunsade ner på hallmattan. Inte illa, Sydsvenskan! Hoppas tidningsbudet har blytyngder i skorna, annars sitter han i en trädtopp när han går runt husknuten.
Jag har lite grejer som måste göras idag, men på det stora hela ska jag nog mest vila. Jag känner mig inte alls redo att gå till jobbet i morgon. Förmodligen blir det jobb hela veckan igen och jag är tacksam för pengarna, jag är det, men om jag måste stå vid den förbaskade maskinen en vecka till kommer min rygg att gå rakt av på mitten! Hoppas, hoppas att det finns något annat som behöver göras den här veckan.
Och det är trots allt mer än ett dygn innan jag behöver gå dit igen. Om jag verkligen tänjer på det kan det kännas som en evighet.
Jag skrev ingenting i går men jag kom på en lösning till ett problem jag har med Börje/Birger-boken så jag är glad ändå. Det fattades en länk, något som fick huvudpersonen från en plats till en annan där han behöver vara senare, för det har jag redan skrivit att han är. Det var (bland mycket annat) det som var svårast med Nina-boken också. Jag visste ibland vad som skulle hända längre fram men inte hur jag skulle få henne dit där hon behövde vara för att ett visst skeende skulle kunna äga rum. Alla idéer som lappar sådana luckor är värdefulla och mottages tacksamt.
Det är riktigt obehagligt väder utanför, det regnar och stormar och är tydligen till och med orkanstyrka i en del vindbyar. SMHI säger att man inte ska gå ut så döm om min förvåning när tidningen precis nu dunsade ner på hallmattan. Inte illa, Sydsvenskan! Hoppas tidningsbudet har blytyngder i skorna, annars sitter han i en trädtopp när han går runt husknuten.
Jag har lite grejer som måste göras idag, men på det stora hela ska jag nog mest vila. Jag känner mig inte alls redo att gå till jobbet i morgon. Förmodligen blir det jobb hela veckan igen och jag är tacksam för pengarna, jag är det, men om jag måste stå vid den förbaskade maskinen en vecka till kommer min rygg att gå rakt av på mitten! Hoppas, hoppas att det finns något annat som behöver göras den här veckan.
Och det är trots allt mer än ett dygn innan jag behöver gå dit igen. Om jag verkligen tänjer på det kan det kännas som en evighet.
lördag, januari 13, 2007
Thank god it's Saturday!
Arbetsveckan from hell är äntligen över och det finns en risk att jag måste tillbringa hela dagen i sängen för att ta igen mig efter det här. Det är inte mycket som inte gör ont.
Jag försökte verkligen stanna uppe igår för att se Lewis på 1:an, men under den första halvtimmen somnade jag flera gånger och till sist begrep jag ingenting. Kevin Whately är ju störtskön men jag saknar John Thaw. Det är inte mycket som klarar transitionen från bok till tv, speciellt eftersom de tog sig stora friheter med Colin Dexters böcker, men vilken bra tv det blev och vilka bra böcker det är. Jag grät när jag läste The Remorseful Day, sörjde verkligen det faktum att Morse var död och att det inte skulle komma fler böcker. Så det är klart att jag måste se Lewis, om jag bara kan hålla mig vaken efter barnprogrammen. Jag skulle ha bandat det, förstås men jag var väl lite för optimistisk.
För en gångs skull.
Jag vet inte om jag törs titta på mina noveller för att se med januariögon det jag skickade in i oktober. Fortfarande inte ett ord och jag som har hungrat så länge för lite bekräftelse. Boken ska vi inte tala om. Tänk om den är alldeles fruktansvärt dålig. Det finns ju en risk, om man säger så. Jag tror inte jag törs titta på det förrän jag får någon knuff i den riktningen. Jag är så långt borta från skrivandet, särskilt nu när jag knappt läser, att jag inte vet om jag kan se på mina texter med objektivitet och professionalitet.
(Som om jag någonsin skulle kunna göra det. Om jag vore femton år yngre hade jag rullat runt på golvet och skrattat åt den meningen, i alla fall virtuellt.)
Om jag plötsligt vore femton år yngre, vad mycket jag skulle göra annorlunda då. Ken Grimwoods bok Replay handlar om en man som lever sitt (vuxna) liv om och om igen och oj vad det triggar grubblerier i mig.
Det är väldigt deprimerande att jag inte skulle göra några av de samma valen om jag fick göra om alltihop. Hur fel är inte mitt liv för att jag ska tycka så?
Och vad kan jag göra åt det nu? Förutom att en morgon vakna upp i januari 1992. I min dåvarande lägenhet i mitt dåvarande liv.
Åh, om jag ändå kunde.
Jag försökte verkligen stanna uppe igår för att se Lewis på 1:an, men under den första halvtimmen somnade jag flera gånger och till sist begrep jag ingenting. Kevin Whately är ju störtskön men jag saknar John Thaw. Det är inte mycket som klarar transitionen från bok till tv, speciellt eftersom de tog sig stora friheter med Colin Dexters böcker, men vilken bra tv det blev och vilka bra böcker det är. Jag grät när jag läste The Remorseful Day, sörjde verkligen det faktum att Morse var död och att det inte skulle komma fler böcker. Så det är klart att jag måste se Lewis, om jag bara kan hålla mig vaken efter barnprogrammen. Jag skulle ha bandat det, förstås men jag var väl lite för optimistisk.
För en gångs skull.
Jag vet inte om jag törs titta på mina noveller för att se med januariögon det jag skickade in i oktober. Fortfarande inte ett ord och jag som har hungrat så länge för lite bekräftelse. Boken ska vi inte tala om. Tänk om den är alldeles fruktansvärt dålig. Det finns ju en risk, om man säger så. Jag tror inte jag törs titta på det förrän jag får någon knuff i den riktningen. Jag är så långt borta från skrivandet, särskilt nu när jag knappt läser, att jag inte vet om jag kan se på mina texter med objektivitet och professionalitet.
(Som om jag någonsin skulle kunna göra det. Om jag vore femton år yngre hade jag rullat runt på golvet och skrattat åt den meningen, i alla fall virtuellt.)
Om jag plötsligt vore femton år yngre, vad mycket jag skulle göra annorlunda då. Ken Grimwoods bok Replay handlar om en man som lever sitt (vuxna) liv om och om igen och oj vad det triggar grubblerier i mig.
Det är väldigt deprimerande att jag inte skulle göra några av de samma valen om jag fick göra om alltihop. Hur fel är inte mitt liv för att jag ska tycka så?
Och vad kan jag göra åt det nu? Förutom att en morgon vakna upp i januari 1992. I min dåvarande lägenhet i mitt dåvarande liv.
Åh, om jag ändå kunde.
fredag, januari 12, 2007
All work and no write
Jag jobbar för mycket. Det finns ingen ork kvar till något alls när jag kommer hem. Nästa vecka lär bli likadan. Tänk på pengarna, påminner jag mig själv men kroppen skriker: Skit i pengarna! Det gör ont! Just nu vill jag bara ligga ihopkurad i makens famn i ett mörkt rum tills dess att det slutar göra ont överallt, tills alla blåmärken har bleknat, alla sår har läkt och alla brutna naglar vuxit ut igen. Min stackars, stackars kropp.
Men det verkar som om jag överlever den här veckan, trots allt. Det blev ju faktiskt fredag, till sist. En gång till ska jag släpa mig dit den här veckan, och sedan får jag vila.
Jag har inte skrivit något. Jag försöker tänka på historier när jag står vid maskinen men det är svårt att koncentrera sig när man inte riktigt hinner med. När jag kommer hem är jag för trött. Några dagar har jag skrivit i sängen innan jag somnade men nu hinner jag inte ens hela vägen ner till kudden innan jag somnar.
Kanske blir det så här ett tag. Det verkar vara mycket att göra flera veckor framöver, men jag försöker att ta det en dag i taget. Om jag tror att jag snart får stämpla igen är jag mer tacksam för de timmar jag får jobba. Varje timlön ett litet steg på vägen att komma ikapp.
Och ett stort steg bort från den jag egentligen vill vara.
Men det verkar som om jag överlever den här veckan, trots allt. Det blev ju faktiskt fredag, till sist. En gång till ska jag släpa mig dit den här veckan, och sedan får jag vila.
Jag har inte skrivit något. Jag försöker tänka på historier när jag står vid maskinen men det är svårt att koncentrera sig när man inte riktigt hinner med. När jag kommer hem är jag för trött. Några dagar har jag skrivit i sängen innan jag somnade men nu hinner jag inte ens hela vägen ner till kudden innan jag somnar.
Kanske blir det så här ett tag. Det verkar vara mycket att göra flera veckor framöver, men jag försöker att ta det en dag i taget. Om jag tror att jag snart får stämpla igen är jag mer tacksam för de timmar jag får jobba. Varje timlön ett litet steg på vägen att komma ikapp.
Och ett stort steg bort från den jag egentligen vill vara.
torsdag, januari 11, 2007
På fälgen
Inte ett ord blev skrivet i går, inte ens en tanke blev tänkt. Den här veckan är för mycket och det ser inte ut som att det kommer att bli lugnare på ett tag. Jag biter ihop och försöker stå ut men jag kör på fälgarna och jag är orolig för hur länge det kommer att hålla. Hur länge jag kommer att hålla.
Det är meningen att jag ska vara rädd om mig. Stresstoleransen är väldigt låg efter alla trasiga år och jag har fortfarande avtryck av tegelstenar i ansiktet från när jag gick in i väggen förra gången. Men vem bryr sig? Nu är jag ju äntligen en produktiv medlem av samhället igen, ligger inte längre någon direkt till last.
Men hur länge till? Hur många lådor orkar ryggen? Hur många buntar orkar mina handleder? Hur många människor, hur många händelser, hur många kriser på jobbet orkar min stackars överstimulerade hjärna med innan den smäller som en gammal säkring?
Och vad händer sedan?
Hur många gånger får man gå sönder innan man slängs på soptippen?
Hur länge är det lönt att laga?
Det är meningen att jag ska vara rädd om mig. Stresstoleransen är väldigt låg efter alla trasiga år och jag har fortfarande avtryck av tegelstenar i ansiktet från när jag gick in i väggen förra gången. Men vem bryr sig? Nu är jag ju äntligen en produktiv medlem av samhället igen, ligger inte längre någon direkt till last.
Men hur länge till? Hur många lådor orkar ryggen? Hur många buntar orkar mina handleder? Hur många människor, hur många händelser, hur många kriser på jobbet orkar min stackars överstimulerade hjärna med innan den smäller som en gammal säkring?
Och vad händer sedan?
Hur många gånger får man gå sönder innan man slängs på soptippen?
Hur länge är det lönt att laga?
onsdag, januari 10, 2007
Inte tid med sånt här
Jag har egentligen inte tid att blogga idag, men sådant är det med det tvångsmässiga, trots att man ska till jobbet en timme tidigare än tidigt så måste man. Och måste man så måste man.
Jag fick till sist ur mig 771 ord i går kväll, kanske till och med något jag kan använda. Förmodligen inte själva orden, men en scen framträdde väldigt tydligt som skulle kunna passas in i Nina-boken med god effekt. Dricka vin i finaste kristallglas sittande på luftmadrasser på golvet. Perfekt.
Äntligen har tvångsskrivandet gett något som gör att det känns mödan värt. Men så är det nog. Skriver man tillräckligt mycket så kommer det till sist något som kan användas.
Alltså kvarstår tvånget. Minst 500 ord om dagen tills dess att jag blir utgiven. Sen får vi se.
Nu väntar 3000 brev på att handkuverteras. Tjoho.
Jag fick till sist ur mig 771 ord i går kväll, kanske till och med något jag kan använda. Förmodligen inte själva orden, men en scen framträdde väldigt tydligt som skulle kunna passas in i Nina-boken med god effekt. Dricka vin i finaste kristallglas sittande på luftmadrasser på golvet. Perfekt.
Äntligen har tvångsskrivandet gett något som gör att det känns mödan värt. Men så är det nog. Skriver man tillräckligt mycket så kommer det till sist något som kan användas.
Alltså kvarstår tvånget. Minst 500 ord om dagen tills dess att jag blir utgiven. Sen får vi se.
Nu väntar 3000 brev på att handkuverteras. Tjoho.
tisdag, januari 09, 2007
All work and no play
Inte ett ord skrev jag igår och ingen ursäkt har jag för det heller. Ren och skär lathet eller trötthet eller vad man nu ska kalla det. Det känns helt overkligt att det bara är tisdag för det tog emot så mycket att gå upp trots att jag somnade vid nio igår kväll.
Det blev som jag trodde väldigt tungt på jobbet i går och jag får påminna mig hela tiden om att jag måste göra det här, jag är tvungen att arbeta, för kroppen vill bara gå därifrån flera gånger om dagen.
Det ska tydligen bli en hektisk period med massor av övertid den här månaden, och jag som bara skulle vilja gå och lägga mig igen. Som tack om vi ställer upp och jobbar extra mycket lockar chefen med en resa till Madrid och jag måste säga att det funkar inte alls för mig. Jag vill inte flyga just nu när jag känner mig så ömtålig/dödlig, jag vill inte åka till en främmande stad i sällskap med främmande människor och nu när det känns som om jag knappt hinner träffa man och barn är jag inte ett dugg sugen på att åka bort och missa en hel helg med dem, tvärtom.
Hellre en saftig bonus, så att jag kanske kunde få lite semester med familjen till sommaren.
Och så en rejäl övertidsersättning. Jag har inte vågat fråga vad jag får för timlön om jag jobbar på helgerna. Det måste ju bli mer, men en av de andra timanställda säger att det inte blir det. I lördags var det ju röd dag också, så jag väntar med spänning på lönespecifikationen. Blir det inget ob eller helgtillägg har jag en känsla att jag kommer vara upptagen ganska mycket om helgerna framöver. Tyvärr, chefen.
Man är väl en riktig knegare om man är skitig och det gör ont överallt när man kommer hem från jobbet. Lite stolt är jag över att jag orkar men jag fasar för att jag inte kommer att göra det länge till. Det var ok när jag hade julen att fästa blicken på, det var inte så många veckor, det gick att överskåda.
Nu är det bara evigheten som sträcker ut sig framför mig. Om jag inte aktar mig så jobbar jag där alltid och visst är det suveränt bra att jag tjänar pengar men jag har andra planer, jag har andra saker som jag vill göra och det är viktigt att jag vågar göra dem, viktigt att jag orkar göra dem och jag vet inte om jobbet lämnar tillräckligt med ork till allt det andra.
Jag hade så hoppats på förlag som ställt krav på mig att revidera manuskript, som krävt att jag ägnade min tid åt att färdigställa mina böcker inför utgivningen i år. Så hade det funnits utrymme att täcka nej till jobb men ändå ha pengar på väg in.
Jag kommer ju inte att orka jobba med något så här tungt länge till.
Det blev som jag trodde väldigt tungt på jobbet i går och jag får påminna mig hela tiden om att jag måste göra det här, jag är tvungen att arbeta, för kroppen vill bara gå därifrån flera gånger om dagen.
Det ska tydligen bli en hektisk period med massor av övertid den här månaden, och jag som bara skulle vilja gå och lägga mig igen. Som tack om vi ställer upp och jobbar extra mycket lockar chefen med en resa till Madrid och jag måste säga att det funkar inte alls för mig. Jag vill inte flyga just nu när jag känner mig så ömtålig/dödlig, jag vill inte åka till en främmande stad i sällskap med främmande människor och nu när det känns som om jag knappt hinner träffa man och barn är jag inte ett dugg sugen på att åka bort och missa en hel helg med dem, tvärtom.
Hellre en saftig bonus, så att jag kanske kunde få lite semester med familjen till sommaren.
Och så en rejäl övertidsersättning. Jag har inte vågat fråga vad jag får för timlön om jag jobbar på helgerna. Det måste ju bli mer, men en av de andra timanställda säger att det inte blir det. I lördags var det ju röd dag också, så jag väntar med spänning på lönespecifikationen. Blir det inget ob eller helgtillägg har jag en känsla att jag kommer vara upptagen ganska mycket om helgerna framöver. Tyvärr, chefen.
Man är väl en riktig knegare om man är skitig och det gör ont överallt när man kommer hem från jobbet. Lite stolt är jag över att jag orkar men jag fasar för att jag inte kommer att göra det länge till. Det var ok när jag hade julen att fästa blicken på, det var inte så många veckor, det gick att överskåda.
Nu är det bara evigheten som sträcker ut sig framför mig. Om jag inte aktar mig så jobbar jag där alltid och visst är det suveränt bra att jag tjänar pengar men jag har andra planer, jag har andra saker som jag vill göra och det är viktigt att jag vågar göra dem, viktigt att jag orkar göra dem och jag vet inte om jobbet lämnar tillräckligt med ork till allt det andra.
Jag hade så hoppats på förlag som ställt krav på mig att revidera manuskript, som krävt att jag ägnade min tid åt att färdigställa mina böcker inför utgivningen i år. Så hade det funnits utrymme att täcka nej till jobb men ändå ha pengar på väg in.
Jag kommer ju inte att orka jobba med något så här tungt länge till.
måndag, januari 08, 2007
Det här kommer att göra ont
571 ord och inte vet jag vad jag ska ha dem till men det känns skönt att ta sig den lilla tiden och att fylla några sidor i den lilla anteckningsboken med min knappt läsliga handstil. Jag har alltid dragit mig för att skriva för hand, mycket på grund av att det ser så illa ut. Det ser genast mer proffsigt ut på datorn, med lite indrag och raka fina marginaler ser det ut att kunna gå direkt till tryck. Men nu är det ju innehållet jag är ute efter. Och kanske blir det lättare att locka fram det om det inte ser ut att kunna bli till något speciellt.
Jag vet inte. Bara jag skriver, så. Det är i alla lägen bättre än alternativet.
Min endagarshelg är över och jag spänner mig lite inför vad jag tror blir en jobbig arbetsvecka. Mycket att göra och troligtvis mycket jobbigt att göra. Jag hade gärna suttit i ett hörn och bladat ihop försändelser i lugn och ro men jag misstänker att det blir mer av att springa i kapp med maskinen hela veckan. Och jag som är så trött, redan nu.
Jag biter ihop och tänker på pengarna, varenda minut jag är där ger välbehövliga tillskott till hushållskassan. För varje månad som jag jobbar kan jag kanske känna mig lite mer som en riktig människa. Kanske blir jag vuxen på riktigt när jag kan bidra till att fixa till den, på grund av mig, havererade ekonomin.
Och så länge förlagen inte köar här utanför är det kuvertering som gäller om jag ska kunna göra det.
Kanske blir det här veckan när jag får mitt första refuseringsbrev? Lite grann är jag för trött för att bry mig, men det är klart, när jag ser kuvertet kommer väl hjärtat att stanna en stund.
Hoppas det går igång igen sen.
Jag vet inte. Bara jag skriver, så. Det är i alla lägen bättre än alternativet.
Min endagarshelg är över och jag spänner mig lite inför vad jag tror blir en jobbig arbetsvecka. Mycket att göra och troligtvis mycket jobbigt att göra. Jag hade gärna suttit i ett hörn och bladat ihop försändelser i lugn och ro men jag misstänker att det blir mer av att springa i kapp med maskinen hela veckan. Och jag som är så trött, redan nu.
Jag biter ihop och tänker på pengarna, varenda minut jag är där ger välbehövliga tillskott till hushållskassan. För varje månad som jag jobbar kan jag kanske känna mig lite mer som en riktig människa. Kanske blir jag vuxen på riktigt när jag kan bidra till att fixa till den, på grund av mig, havererade ekonomin.
Och så länge förlagen inte köar här utanför är det kuvertering som gäller om jag ska kunna göra det.
Kanske blir det här veckan när jag får mitt första refuseringsbrev? Lite grann är jag för trött för att bry mig, men det är klart, när jag ser kuvertet kommer väl hjärtat att stanna en stund.
Hoppas det går igång igen sen.
söndag, januari 07, 2007
Vilodagen
573 ord fick jag ur mig precis innan jag somnade i går kväll och jag fortsätter jakten på historierna, skriver utan att tänka, bara låter orden komma till mig. Det går trögt i början, sedan lite haltande. Men det går.
Jag är inte beredd att ge upp det här. Inte ännu. Men om jag inte får lite positiv feedback snart kommer det att bli svårt. Uppmuntran räknas inte om det kommer från människor som inte har läst något jag har skrivit, ( s k tompepp).
Extra jobb i går ger lite välbehövliga extra pengar men gör det här till den enda vilodagen den här veckan, så jag får slappa dubbelt så mycket som vanligt. Jag hoppas hinna med att färga håret, läsa lite, (jag är tillbaka i Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam, ska försöka läsa den franska utgåvan igen, den här gången med stöd av den svenska) tvätta lite, skriva minst 500 ord (gärna något bra) och kanske växla några ord med sonen innan han börjar skolan igen. Vi har setts väldigt lite på sistone och det känns som att det enda jag har sagt till honom på hela lovet har varit tjat. Jag måste skärpa mig för att inte det ska vara det enda han förknippar mig med.
Hur kommer det sig att man alltid blir en sådan där förälder som man svor att man aldrig skulle bli? Och hur ändrar man sig? Dr Phil? Lobotomi?
Eller bara en rejäl skärpning, kanske.
Jag är inte beredd att ge upp det här. Inte ännu. Men om jag inte får lite positiv feedback snart kommer det att bli svårt. Uppmuntran räknas inte om det kommer från människor som inte har läst något jag har skrivit, ( s k tompepp).
Extra jobb i går ger lite välbehövliga extra pengar men gör det här till den enda vilodagen den här veckan, så jag får slappa dubbelt så mycket som vanligt. Jag hoppas hinna med att färga håret, läsa lite, (jag är tillbaka i Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam, ska försöka läsa den franska utgåvan igen, den här gången med stöd av den svenska) tvätta lite, skriva minst 500 ord (gärna något bra) och kanske växla några ord med sonen innan han börjar skolan igen. Vi har setts väldigt lite på sistone och det känns som att det enda jag har sagt till honom på hela lovet har varit tjat. Jag måste skärpa mig för att inte det ska vara det enda han förknippar mig med.
Hur kommer det sig att man alltid blir en sådan där förälder som man svor att man aldrig skulle bli? Och hur ändrar man sig? Dr Phil? Lobotomi?
Eller bara en rejäl skärpning, kanske.
lördag, januari 06, 2007
Historielös
Ynka 444 ord, skäms, skäms. Dessutom inget jag kan använda till någonting, knappt mer än en skrivövning. Jag ville se om jag kunde skriva utifrån ingenting, så jag slog upp en av de olästa böckerna bredvid min säng på måfå och tog en mening som jag sedan fortsatte på.
Jag minns alla personer som dök upp från ingenstans när vi gjorde skrivövningar i Svalöv, vilken närvaro de hade, hur klart och tydligt de framträdde bara de fick några meningar på sig. Alla historier som bara fanns att plocka ur luften, roliga, sorgliga, skrämmande.
Jag undrar var de har tagit vägen.
Ibland kan jag se någon liten antydan till historia fladdra förbi i ögonvrån men när jag vänder på huvudet är den borta.
Det räcker inte med att skriva varje dag för att känna sig som en som skriver. Förr eller senare behöver jag skriva något bra också.
Idag blir det inte i alla fall. Jag måste gå och jobba. Bra, för det har inte varit så många arbetsdagar den här löneperioden. Dåligt, för det är lördag och jag hade gärna stannat i sängen. Men det är lika bra att köra på, vi behöver varenda krona.
Tänk om jag någonsin sitter med block och penna i handen och tänker: nu måste jag skriva på lite extra, vi behöver varenda krona.
Tänk om någon, någonsin kunde tänka sig att betala mig för att göra sådant som jag tycker om.
Jag minns alla personer som dök upp från ingenstans när vi gjorde skrivövningar i Svalöv, vilken närvaro de hade, hur klart och tydligt de framträdde bara de fick några meningar på sig. Alla historier som bara fanns att plocka ur luften, roliga, sorgliga, skrämmande.
Jag undrar var de har tagit vägen.
Ibland kan jag se någon liten antydan till historia fladdra förbi i ögonvrån men när jag vänder på huvudet är den borta.
Det räcker inte med att skriva varje dag för att känna sig som en som skriver. Förr eller senare behöver jag skriva något bra också.
Idag blir det inte i alla fall. Jag måste gå och jobba. Bra, för det har inte varit så många arbetsdagar den här löneperioden. Dåligt, för det är lördag och jag hade gärna stannat i sängen. Men det är lika bra att köra på, vi behöver varenda krona.
Tänk om jag någonsin sitter med block och penna i handen och tänker: nu måste jag skriva på lite extra, vi behöver varenda krona.
Tänk om någon, någonsin kunde tänka sig att betala mig för att göra sådant som jag tycker om.
fredag, januari 05, 2007
Jobbigt, stressigt, lyckligt
Endast 517 ord i går men jag skyller på katten som inte ville låta mig skriva i fred. Alla andra tycks fatta vinken när jag själv tar mig tid och plats.
Jag oroar mig mycket över hur det egentligen går för mig på jobbet. Jag tycker ibland, när maskinerna inte går så bra, att det måste bero på mig och vissa dagar får man det bekräftat när någon annan kommer och tar över och maskinen slutar strula och bara funkar. Jag vet att det inte är mitt ansvar, att de har valt att kalla in mig, att de väl vet vad de gör. Men ändå. När jag nu får betalt för att vara där skulle det kännas bättre om jag kände att jag gjorde en insats.
Samtidigt kan jag ha dåligt samvete när jag drömmer om en författarkarriär som ska komma och ta mig bort från allt vad kuverteringsmaskiner heter. När de nu gav mig en chans när ingen annan ville göra det. Också går jag bara och väntar på en chans att dra därifrån.
Jag oroar mig för mycket över framtiden, och över sådant som är andras ansvar. Det måste få ett slut. Andra människor verkar kunna begränsa sina nojor till den egna personsfären. Nu är jag ju ute bland människor om dagarna, jag har gott om tillfällen att studera dem närmare och lära mig hur de gör, hur de fungerar.
Det skulle vara en lättnad att inte behöva stressa över allas problem.
Egentligen vill jag ju inte oroa mig.
Egentligen ska jag bara vara glad över hur bra jag har det och alla gåvor som jag får/har fått.
Jag är lyckligt lottad. Även om jag inte är så bra på att köra falsmaskinen.
Det här är ju ett helt nytt år. 2007 kommer alla överraskningar att vara goda. Det tror jag på. Det har i alla fall börjat bra. Men jag är öppen för fler.
Jag oroar mig mycket över hur det egentligen går för mig på jobbet. Jag tycker ibland, när maskinerna inte går så bra, att det måste bero på mig och vissa dagar får man det bekräftat när någon annan kommer och tar över och maskinen slutar strula och bara funkar. Jag vet att det inte är mitt ansvar, att de har valt att kalla in mig, att de väl vet vad de gör. Men ändå. När jag nu får betalt för att vara där skulle det kännas bättre om jag kände att jag gjorde en insats.
Samtidigt kan jag ha dåligt samvete när jag drömmer om en författarkarriär som ska komma och ta mig bort från allt vad kuverteringsmaskiner heter. När de nu gav mig en chans när ingen annan ville göra det. Också går jag bara och väntar på en chans att dra därifrån.
Jag oroar mig för mycket över framtiden, och över sådant som är andras ansvar. Det måste få ett slut. Andra människor verkar kunna begränsa sina nojor till den egna personsfären. Nu är jag ju ute bland människor om dagarna, jag har gott om tillfällen att studera dem närmare och lära mig hur de gör, hur de fungerar.
Det skulle vara en lättnad att inte behöva stressa över allas problem.
Egentligen vill jag ju inte oroa mig.
Egentligen ska jag bara vara glad över hur bra jag har det och alla gåvor som jag får/har fått.
Jag är lyckligt lottad. Även om jag inte är så bra på att köra falsmaskinen.
Det här är ju ett helt nytt år. 2007 kommer alla överraskningar att vara goda. Det tror jag på. Det har i alla fall börjat bra. Men jag är öppen för fler.
torsdag, januari 04, 2007
Ömtålig
993 ord i går. Två olika scener, och jag kan inte vara mer än nöjd med det. Jag försöker att inte tänka på vad boken egentligen handlar om, om den har någon handling, för ibland känns det inte så.
Kanske utspelar sig allt under en helg eller snarare ett par veckor, men under ganska kort tid i alla fall. Så värst mycket händer nog inte egentligen. Handlingen, om det finns någon, ligger nog inuti Birger som jag i går insåg nog har bytt namn, för visst hette han väl Börje innan? Inte för att det spelar någon roll.
Jag får försöka få till en intensitet, en känslomässig spänning snarare än den humor jag ursprungligen hade tänkt mig. Det är nämligen inte ett dugg roligt. Inte ett endaste dugg. Och det är ju synd. Jag hade gärna velat skriva något roligt, svart men roligt, efter Nina-boken som bara är rätt så mycket elände från början till slut. Men man kanske måste ha någon form av humor för att klara av en sådan sak.
Nu är det dags att gå och jobba igen och jag kan inte gnälla över det, det är ju torsdag så i värsta fall blir det två dagar den här veckan och jag behöver verkligen pengarna och en två dagars arbetsvecka ska väl till och med jag klara av.
Jag känner mig bara lite ömtålig just nu och vill helst packa in mig i ett tjockt lager bomull och stanna i sängen med en god bok. Varför vill ingen betala mig för sådant "arbete"? Ute är det mörkt och blåsigt och regnigt och jag har inte jobbat på nästan en vecka och jag har precis börjat känna mig som mig själv igen.
Morgnar som den här hoppas jag väldigt mycket på Nina-boken, att den ska komma och "rädda mig" från allt det här. Om den är bra nog, om den kan bli bra nog, så kan jag få lov att stanna i sängen morgnar som den här.
Och om jag skärper mig kan jag nog skriva 500 ord i dag, fast jag måste gå och jobba.
Vi får väl se.
Kanske utspelar sig allt under en helg eller snarare ett par veckor, men under ganska kort tid i alla fall. Så värst mycket händer nog inte egentligen. Handlingen, om det finns någon, ligger nog inuti Birger som jag i går insåg nog har bytt namn, för visst hette han väl Börje innan? Inte för att det spelar någon roll.
Jag får försöka få till en intensitet, en känslomässig spänning snarare än den humor jag ursprungligen hade tänkt mig. Det är nämligen inte ett dugg roligt. Inte ett endaste dugg. Och det är ju synd. Jag hade gärna velat skriva något roligt, svart men roligt, efter Nina-boken som bara är rätt så mycket elände från början till slut. Men man kanske måste ha någon form av humor för att klara av en sådan sak.
Nu är det dags att gå och jobba igen och jag kan inte gnälla över det, det är ju torsdag så i värsta fall blir det två dagar den här veckan och jag behöver verkligen pengarna och en två dagars arbetsvecka ska väl till och med jag klara av.
Jag känner mig bara lite ömtålig just nu och vill helst packa in mig i ett tjockt lager bomull och stanna i sängen med en god bok. Varför vill ingen betala mig för sådant "arbete"? Ute är det mörkt och blåsigt och regnigt och jag har inte jobbat på nästan en vecka och jag har precis börjat känna mig som mig själv igen.
Morgnar som den här hoppas jag väldigt mycket på Nina-boken, att den ska komma och "rädda mig" från allt det här. Om den är bra nog, om den kan bli bra nog, så kan jag få lov att stanna i sängen morgnar som den här.
Och om jag skärper mig kan jag nog skriva 500 ord i dag, fast jag måste gå och jobba.
Vi får väl se.
onsdag, januari 03, 2007
Jävla Kulla-Gulla
736 ord i går trots att det egentligen inte fanns tid. Det verkar ju funka det här, att lägga ribban på golvet och bara skita i resultatet. Jag vägrar läsa det jag skrivit, kanske vill jag aldrig läsa det, men i går var Birger där igen och jag börjar få lite känsla för honom, jag gör nog det.
Jag läser en bok av en av männen bakom NaNoWriMo (National Novel Writing Month- anordnas varje år i november. När man anmäler sig förpliktigar man sig till att skriva en roman på minst 50 000 ord på en månad.) Boken heter No plot? No problem! av Chris Baty.
Jag hade gärna anmält mig till NaNoWriMo nu i november men det var precis när jag börjat arbetspröva så det kändes inte genomförbart. För att man ska skriva 50 000 ord på 30 dagar måste man skriva 1667 ord om dagen och det hade jag definitivt inte orkat de första veckorna jag jobbade. Jag klarar det ju inte ens nu när jag knappt har jobbat på flera veckor.
100 dagar kommer det att ta mig att skriva så mycket även om jag klarar att hålla mina 500 ord om dagen vilket jag egentligen inte alls tror på. Men en bok på tre månader är väl ok, det med. Inte fy skam, precis.
Bara jag skriver, har blivit mitt mantra. Bara jag fortfarande är en sådan som skriver. Det förändrar allting, om jag kan lyckas hålla fast vid det.
Jag vill så gärna vara henne. Hon, den där Sandra som skriver böcker.
Hon var rätt ok.
I går visade tv en klassiker mitt på blanka eftermiddagen, Kulla-Gulla. Jag såg inte hela men tillräckligt för att börja undra hur mycket skada man tagit som kvinna av att läsa alla de där flickböckerna under sina formbara år. Kulla-Gulla, Anne på Grönkulla, Pollyanna osv. Inte konstigt att man bär omkring på ett enormt mindervärdeskomplex från morgon till kväll. Att man aldrig känner att man är duktig nog, god nog. Kitty som var så perfekt på alla sätt och vis (smart, vacker, en god vän och kysk!) och så tjejerna i Narnia-böckerna och Fem-böckerna (utom George, förstås, undra på att hon var ens favorit) och de där tvillingarna, vad de nu hette.
Inte konstigt att man aldrig kan se sig själv som mer än bara "rätt ok". Ens när man är på gott humör. När tog jag hand om fem skitiga, föräldralösa barn senast? Inte när jag var 12 1/2 i alla fall.
Inte ens då.
Jag läser en bok av en av männen bakom NaNoWriMo (National Novel Writing Month- anordnas varje år i november. När man anmäler sig förpliktigar man sig till att skriva en roman på minst 50 000 ord på en månad.) Boken heter No plot? No problem! av Chris Baty.
Jag hade gärna anmält mig till NaNoWriMo nu i november men det var precis när jag börjat arbetspröva så det kändes inte genomförbart. För att man ska skriva 50 000 ord på 30 dagar måste man skriva 1667 ord om dagen och det hade jag definitivt inte orkat de första veckorna jag jobbade. Jag klarar det ju inte ens nu när jag knappt har jobbat på flera veckor.
100 dagar kommer det att ta mig att skriva så mycket även om jag klarar att hålla mina 500 ord om dagen vilket jag egentligen inte alls tror på. Men en bok på tre månader är väl ok, det med. Inte fy skam, precis.
Bara jag skriver, har blivit mitt mantra. Bara jag fortfarande är en sådan som skriver. Det förändrar allting, om jag kan lyckas hålla fast vid det.
Jag vill så gärna vara henne. Hon, den där Sandra som skriver böcker.
Hon var rätt ok.
I går visade tv en klassiker mitt på blanka eftermiddagen, Kulla-Gulla. Jag såg inte hela men tillräckligt för att börja undra hur mycket skada man tagit som kvinna av att läsa alla de där flickböckerna under sina formbara år. Kulla-Gulla, Anne på Grönkulla, Pollyanna osv. Inte konstigt att man bär omkring på ett enormt mindervärdeskomplex från morgon till kväll. Att man aldrig känner att man är duktig nog, god nog. Kitty som var så perfekt på alla sätt och vis (smart, vacker, en god vän och kysk!) och så tjejerna i Narnia-böckerna och Fem-böckerna (utom George, förstås, undra på att hon var ens favorit) och de där tvillingarna, vad de nu hette.
Inte konstigt att man aldrig kan se sig själv som mer än bara "rätt ok". Ens när man är på gott humör. När tog jag hand om fem skitiga, föräldralösa barn senast? Inte när jag var 12 1/2 i alla fall.
Inte ens då.
tisdag, januari 02, 2007
I dag kommer posten igen
Bara att börja vänta på det otäcka dunset på hallmattan. Det har varit skönt med alla röda dagar, men den 13 oktober är bra mycket mer än två månader sedan och snart måste det ju komma något slags svar. Jag längtar och fruktar om vartannat eller kanske på en och samma gång.
Men mest vill jag bara ha besked. Även om det gör ont.
808 ord blev det igår, inte om Birger utan något helt annat, kärnan till en novell kanske, inspirerat av en låt på en skiva med Anna Ternheim som jag lyssnat mycket på de senaste veckorna, titelspåret på Somebody Outside. Åh, vilken bra skiva! Det jag skrev blev inte alls så bra, inte ens så bra som det kändes när det bara var en idé i mitt huvud men det struntar jag i just nu. Nu är det (viss blygsam) kvantitet och regelbundenhet som gäller, minst 500 ord/dag oavsett hur kasst det blir.
Det är viktigare att jag skriver än vad jag skriver.
Jag hoppas att jag har sovit i kapp nu, så att jag kan få något vettigt gjort i dag. Jag har fortfarande E:s manus att jobba med inför vårt textprat som jag hoppas ska bli av snart. Det ska bli konstigt attt få feedback på mitt eget manus som har flytit iväg så långt ifrån mig sedan jag postade det i slutet av september. Jag börjar känna att det är dags att kika på Nina-boken igen men jag ska försöka hålla mig till den 1 februari om vi inte har textprat först. Om jag inte hör något från Forum sista januari vill jag ju skicka iväg manuset så snabbt som möjligt till Norstedts, men jag får nog fräscha upp det lite först, putsa upp ytan så att den blänker när de öppnar kuvertet.
Jag behöver bara få lite mer kött på Birgers ben innan jag går ner mig i Nina-träsket igen. Nu när han äntligen börjat berätta saker för mig måste han få ha ordet ett tag. Några nyckelscener till så att jag kan börja se någon slags kurva, ett skelett så att jag har något att bygga på sedan, när inspirationen inte kommer längre.
Jag träffade en kvinna på nyårsafton som också hade skrivit en bok. Hon hade skickat den till fyra förlag och fått bara knappt en mening feedback från två av dem. Det var inte särskilt uppmuntrande, men jag vet ju inte vad hon skrivit, eller hur. Jag misstänker att det är det där med privat/personligt som många faller på, speciellt kvinnor som skriver utvecklingsromaner. Man skriver så nära sig själv att det inte blir intressant för någon annan att läsa.
Nåja. Om jag bara får en mening utöver Nej tack så ska jag vara tacksam. Speciellt om den meningen inte är "Du kommer aldrig att bli en författare!"
Vad som helst utom det kommer jag att ta som en komplimang. Det kanske kommer att krävas lite avancerat läsa-mellan-raderna men det fixar jag, med lite hjälp av mina försvarsmekanismer.
Men mest vill jag bara ha besked. Även om det gör ont.
808 ord blev det igår, inte om Birger utan något helt annat, kärnan till en novell kanske, inspirerat av en låt på en skiva med Anna Ternheim som jag lyssnat mycket på de senaste veckorna, titelspåret på Somebody Outside. Åh, vilken bra skiva! Det jag skrev blev inte alls så bra, inte ens så bra som det kändes när det bara var en idé i mitt huvud men det struntar jag i just nu. Nu är det (viss blygsam) kvantitet och regelbundenhet som gäller, minst 500 ord/dag oavsett hur kasst det blir.
Det är viktigare att jag skriver än vad jag skriver.
Jag hoppas att jag har sovit i kapp nu, så att jag kan få något vettigt gjort i dag. Jag har fortfarande E:s manus att jobba med inför vårt textprat som jag hoppas ska bli av snart. Det ska bli konstigt attt få feedback på mitt eget manus som har flytit iväg så långt ifrån mig sedan jag postade det i slutet av september. Jag börjar känna att det är dags att kika på Nina-boken igen men jag ska försöka hålla mig till den 1 februari om vi inte har textprat först. Om jag inte hör något från Forum sista januari vill jag ju skicka iväg manuset så snabbt som möjligt till Norstedts, men jag får nog fräscha upp det lite först, putsa upp ytan så att den blänker när de öppnar kuvertet.
Jag behöver bara få lite mer kött på Birgers ben innan jag går ner mig i Nina-träsket igen. Nu när han äntligen börjat berätta saker för mig måste han få ha ordet ett tag. Några nyckelscener till så att jag kan börja se någon slags kurva, ett skelett så att jag har något att bygga på sedan, när inspirationen inte kommer längre.
Jag träffade en kvinna på nyårsafton som också hade skrivit en bok. Hon hade skickat den till fyra förlag och fått bara knappt en mening feedback från två av dem. Det var inte särskilt uppmuntrande, men jag vet ju inte vad hon skrivit, eller hur. Jag misstänker att det är det där med privat/personligt som många faller på, speciellt kvinnor som skriver utvecklingsromaner. Man skriver så nära sig själv att det inte blir intressant för någon annan att läsa.
Nåja. Om jag bara får en mening utöver Nej tack så ska jag vara tacksam. Speciellt om den meningen inte är "Du kommer aldrig att bli en författare!"
Vad som helst utom det kommer jag att ta som en komplimang. Det kanske kommer att krävas lite avancerat läsa-mellan-raderna men det fixar jag, med lite hjälp av mina försvarsmekanismer.
måndag, januari 01, 2007
Ett gott nytt år?
Ett helt nytt år inspirerar till plattityder, ett nyfött barn, ett tomt ark, ett fält täckt av nysnö osv. Men om skillnaden ifrån i går är så stor så känner jag det inte riktigt. Kanske blir allt annorlunda i år, for better or worse, vem vet? Kanske blir det bara mer av samma sak.
Kanske är jag inte ett dugg mognare, visare, lyckligare nästa nyårsafton.
Så fort som tiden går nu för tiden så får vi väl snart se.
Inget skrivande blev det i går, dagen blev helt förstörd av sömnbrist och gräl och spänningar inför kvällen. Men kvällen gick och jag kan leva med att missa en dag, bestämmer jag mig för.
Vad skriver man en dag som den, ändå? Inget som jag skulle vilja läsa.
Men nu gäller det igen. 500 ord/dag. Mer än två dagar ska jag väl klara av!?
För övrigt hoppas jag att sonen blir frisk snart.
p.s.
När jag loggat ut och surfat härifrån hamnade jag på en sida med en envetet blinkande banner längst upp. Texten: Drömmer du om ett enkelt hårborttagningssystem anpassat efter dina behov?
Nej. Det är inte det jag drömmer om.
Men tack för att ni frågade.
Det värmer.
Lite.
d.s.
Kanske är jag inte ett dugg mognare, visare, lyckligare nästa nyårsafton.
Så fort som tiden går nu för tiden så får vi väl snart se.
Inget skrivande blev det i går, dagen blev helt förstörd av sömnbrist och gräl och spänningar inför kvällen. Men kvällen gick och jag kan leva med att missa en dag, bestämmer jag mig för.
Vad skriver man en dag som den, ändå? Inget som jag skulle vilja läsa.
Men nu gäller det igen. 500 ord/dag. Mer än två dagar ska jag väl klara av!?
För övrigt hoppas jag att sonen blir frisk snart.
p.s.
När jag loggat ut och surfat härifrån hamnade jag på en sida med en envetet blinkande banner längst upp. Texten: Drömmer du om ett enkelt hårborttagningssystem anpassat efter dina behov?
Nej. Det är inte det jag drömmer om.
Men tack för att ni frågade.
Det värmer.
Lite.
d.s.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
