Jag fick ett mail från min gamla skrivlärare igår och bara att se namnet i avsändarkolumnen var lite hisnande. Så länge sedan, så långt borta. Jag hade nästan glömt. Men det kom ju tillbaka, alltihop, när jag läste de få raderna. Vad roligt vi hade det. Så mycket jag lärde mig. Hur mitt liv aldrig kommer att bli det samma efter de två åren i Svalöv.
Hon hoppades att vi har det bra och att vi skriver mycket. Jag hade hoppats att det var så, jag med. Just nu är det en vecka kvar på ett stort uppdrag på jobbet och sedan hoppas jag att de inte ska behöva mig så mycket ett tag framöver. Två eller tre dagar i veckan räcker bra. Då kan jag äntligen få vila, läka, komma ikapp och SKRIVA. Det känns inte som om jag har åstadkommit något alls de senaste tre månaderna och jag är rädd att boken och novellerna blir refuserade och så står jag där med inget nytt, inget annat.
Eller ännu värre, att de gillar det och vill ha mer och jag har inget.
Så mycket energi som går åt till helt fel saker. Vilket slöseri.
Orkidén vi gav henne på skolavslutningen blommar, hon bifogade en bild. Hon gav oss varsin krukväxt också, under devisen "Il faut cultiver notre jardin". Jag tror inte jag ska skicka någon bild på min krukväxt till henne. Den lever visst än, men det är knappt. Och den är ingen skönhet.
Jag har inte vårdat min trädgård. Jag är hemskt ledsen för det, men så är det. När man som vanligt inte räcker till.
Det som gör livet njutbart är det första som får stryka på foten.
Det är väl attan också.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar