IBS

Jag måste ta det mer försiktigt den här veckan. Det går inte att hålla på som jag gjort på sistone på jobbet. Jag orkar inte. Nu vet jag ju inte, jag kanske blir arbetslös i morgon igen, men det verkar som om det kommer finnas jobb på heltid i ett par veckor till och jag kommer inte att orka om jag inte drar ner på ambitionsnivån.

Det kommer ju förhoppningsvis ett februari någon gång också, och det vore ju kul om man fick uppleva det.

Min mage har helt övergivit mig. You're on your own, kid, sa den och bara la av. Så nu måste jag kämpa för att stå emot illamående och diaréer och förstoppningar om vartannat. Irriterad tjocktarm är verkligen irriterande. Och ont gör det också.

Livet som författare skulle nog passa mig bättre, bara sitta här hemma hela dagarna och fantisera. Inga tunga lyft. Inga chefer som ställer krav. Inget buller, mer än surret från datorn.

Jo, jag tror det får bli det i stället. Jag kan tänka mig att bita ihop och göra det här fram till sommaren eller så, för pengarnas skull, men sen får det vara nog. Människan lever ej av stålar alena. Och det här jobbet tar knäcken på mig.

Hellre fattig men med tarmarna i behåll.

Det vill jag inte ha på min gravsten. Men det är sant.