En randig, i lite rufsigt garn

Vi babysimmar igen efter tre veckors sportlov och det är skönt med varmt, varmt vatten tidigt en lördagsmorgon och vi måste bara ha råd med det här även nästa 10-veckorsperiod, det bara måste vi.

Stå hemma i duschen är inte alls samma sak.


Som vanligt på helgerna blir det svårt när makens och Lillens cirklar rubbas av min närvaro och jag får försöka hitta något sätt att finnas utan att ta plats. När maken spelar fotboll tar jag chansen och promenerar med Lillen som vi brukade göra, i parken där vi brukade gå när han var alldeles nykläckt och fogarna inte bar så långt. Nu är han stor och jag orkar gå ganska långt men det är trevligt i alla fall, precis som det var då, på den gamla, goda tiden.

Statyn nere vid dammen har fått en randig stickad tröja och mössa med tofs och det var väl trevligt. Jag blir inspirerad och går hem och plockar fram garn och stickor och lägger på hög höjd inför kvällen. Nu när maken nattar halv åtta varje kväll har jag ju plötsligt fritid.

Kanske kan den fritiden bli en filt till vagnen? Only time will tell.

Tusen och en dag

I all min självömkan missade jag fullständigt mitt stora jubileum igår. Det var mitt tusende inlägg här på bloggen, vilket betyder att det var den tusende dagen sedan jag slutade på Fridhem och tusen dagar på egna ben som skrivare (mer eller mindre skrivare, mer eller mindre på benen, men ändå)


Tusen dagar är en evighet men som de flesta evigheter har även den här tiden gått ganska fort.

Jag har bara åldrats tusen år under tiden, that's all.


Eftersom jag ändå inte kan skriva tar jag itu med skrivargruppen som uppstod i svallvågorna efter en av mina skrivarkurser. Den håller på att gå under och jag kastar därför mitt feta själv i det iskalla vattnet som en livboj.

Flyt på mig, begåvade skrivarkollegor!

Det här är så inte likt mig så det finns inte, men vem fan vill vara som mig i det här läget? Inte jag i alla fall.

Förövrigt synes Alfa-K ha bestämt sig för att jag inte ska få några pengar. De vill inte säga varför, dock.

Förmodligen det gamla vanliga. Dvs: Du är så förbaskat oduglig, juh!

Det säger de jämt.

Det säger de alla.

Sandra-förvaring

Trots att det inte finns någon som helst anledning släpar jag mig i alla fall upp och iväg till den lilla lådan.

Vad jag nu ska där och göra.

Jag orkar inte ens titta på mina texter, orkar verkligen inte skriva något nytt, orkar ingenting.

Hur meningslöst det känns kan inte beskrivas med ord.

Eller det kanske det hade kunnat om jag bara hade haft en gnutta talang. Men nu har jag alltså inte det.

Jag orkar inte ens gråta längre. Bara sitter i lilla lådan och lyssnar på webradio och läser andras begåvade alster på kapitel1.

Det blir ju lätt uppenbart, när man jämför sig med andra. Vad bra de är. Vad de brinner för vad de gör och vad de är beredda att offra för att få fortsätta göra det.

Jag bara ger upp. Bara släpper allt och sitter och glor.

Det behövs inte ens någon motgång. Knappt ens någon motvind. Jag ger upp helt för egen maskin.

Per automatik.

Så nu sitter jag här. Jag har en påse med Pågens gifflar och SR Atlas. Internet lär ju inte få slut på sidor att läsa any time soon.

Här är jag i alla fall inte i vägen. Och till skillnad från förvaringsboxarna på stationen kostar det inget att förvara mig här hela dagarna.

Jag bara luktar så

Det är så svårt vissa dagar. Vissa dagar är det så svårt att man knappt kan andas.

De dagarna är jobbiga.

Sedan finns det de dagar som är ännu lite värre. Då kan man inte göra annat än skriva poesi.

Eller vad man nu ska kalla det.

Är man sedan riktigt illa däran kanske man lägger upp dikterna på nätet så folk skulle kunna läsa dem.

Har man sedan bara en gnutta självbevarelsedrift så raderar man dem snabbt igen.

Tack och lov, för den lilla gnuttan.

Jag är tydligen inte död än.

Inte i min lilla låda, i alla fall

Det finns inte mycket mer att göra än att fortsätta framåt, trots att benen inte bär, trots att det inte finns någon väg vad jag kan se. Trots att jag inte har en spänn.

Bara ta ett steg till och ett steg till. Skriva ett ord till, ett ord till och sedan ännu ett ord till.

Kan jag inte skriva mer om Birger får jag väl byta perspektiv och skriva med flickans röst istället. Lite pinsamt bara när jag inser att hon, i sitt förstapersonsperspektiv, låter lite blatteskånsk medan hon i dialogen i Birger-kapitlen låter lite som Anderssonskans Kalle.

I'll take Things that make you go Hmm for a hundred, Alex!

Nåja, Rom byggdes inte på en dag och böcker skrivs inte i en handvändning, med eller utan talang.

Och vad ska jag annars med all denna tid, om jag inte skriver? Jag har inte råd att spela internetpoker och jag kan inte börja knarka så länge jag ammar.

Något annat finns väl inte?

Och äta och bo gjorde jag ju i fjol, det är ju so last season

Och så gör jag misstaget att ringa till Alfa-K för att höra hur de har det och vad skulle jag nu göra det för kan man fråga sig men jag vet inte om man skulle få något bra svar.

Ångesten är alltså åter min arvedel, den är numer allt jag har. Bara ångest, inga pengar och inte någon luft. Bara en tjock elefant som sitter på min bröstkorg så jag inte kan andas. Den är inte rosa, men ändå.

Syre, jag vill minnas att det var ganska njutbart att ha tillgång till syre, men den tiden är över nu, över och good bye.

Nio veckor vill de ha för att fatta ett beslut och att jag inte hade skickat in papper som de inte bett om spelar ingen som helst roll för det är ingen som kommer titta på min ansökan förrän om ytterligare sex veckor vilket betyder inga pengari februari, inga pengar i mars och knappt ens några pengar i april.

Äsch, vad skulle jag väl med dem till? Det är ju ändå ingen som fyller år i familjen så här års.

Förutom alla utom Lillen, då.

Och med anledning av den alpina säsongen går det fortsatt utför i Bok-SM

Det slår mig plötsligt. Som den där blixten från klar himmel folk brukar tala om. Varför det går så dåligt för min bok i Bok-SM och för de ännu mestadels oskrivna böcker jag håller på och knåpar på i min lilla låda.

Plötsligt bara förstår jag.

Jag saknar ju alldeles talang. Och jag arbetar verkligen inte hårt nog för att kompensera för denna brist, det har jag aldrig gjort.

Så medan jag plockar i Lillens rum och leker, kånkar, tröstar och bygger lego funderar jag över denna min nyvunna insikt.

Jag saknar helt och hållet talang för skrivande. Vad i hela fridens namn gör jag då?

Vanligt hederligt arbete lämpar jag ju mig inte alls för. Det här med att sitta i liten låda och knappa in ord på usb-pinnen skulle ju bli min rädding. Men det brister alltså.

Jag är som tysken säger totally screwed.

Inga pengar. Inget jobb. Ingen talang eller begåvning överhuvudtaget.

Och ingen Pollyanna-mentalitet som kan hjälpa mig att hantera sådana här dagar.

Men i övrigt är det inte synd om mig

Vaknar i ottan och hinner gå ut och guggu (=gunga), (snarlikt) guggu (=åka rutchbana) och åka brmmm (=pulka) med Lillen en vända på morgonen innan jag hojar bort och lumpar mig i reabingarna på Emmaus igen.

Det var ett tag sedan sist och det känns ganska jobbigt, inte bara i ryggen utan även i själen, men vad gör man annars med en lördag morgon och var i hela fridens namn ska jag annars lägga mina eventuella energier?

Dessutom är kläder bra att ha. Om man skulle bli satt i arbete en vacker dag. Jag har hört att en del arbetsgivare rent av brukar kräva sådant.

Knäckebrödskakan från i går blir sedan både lunch och kvällsmat och ett antal mellanmål.

Min stackars mage.

Och så börjar raset i Bok-SM

Jag har mystiska uppdrag som inte kommer ta mer än en 45 minuter sammanlagt men gör en heldag av det och lyckas vara hemifrån i lite drygt fem timmar utan att egentligen åstadkomma något alls.

Nåja, inget alls är ju att ta i.

Jag shoppar upp alla pengar jag inte hade, som egentligen skulle räckt hela månaden. Hämtar en bok på bibblan som jag inte kommer hinna läsa. Hämtar Tradera-paket jag inte hade råd att buda hem hos DHL och äter en smaskens chokladmuffins till lunch.

Men bortsett från det. Blir det inget åstadkommet. Det blir alltså inget skrivet. Inget skapat. Inget drömt.

Inga jobb blir fådda, ingen framtid blir utstakad och ingen, inte ens jag, blir lycklig.

Utom kanske Lillen som fick både en ny (gammal) jacka, en lastbil från Fischer Price och en ny LEGO musikmaskin.

Och när jag till kvällen lagar världens godaste kaka (enligt receptet) glömmer jag att ta ut den ur ugnen när klockan ringer. Inte så mycket kladdkaka som knäckebröd blev det.

Men knäckebröd är ju också gott.

Inget av värde varken har jag eller är jag

Jag släpar mig fram på något vis, trots att det är så förbaskat tungt att jag knappt ens orkar sova. Jag går på knäna i snön (ja, faktiskt!). Det är så tungt just nu och jag vet inte om vändningen när den kommer (för jag vet ju att den kommer) blir till det bättre eller till det sämre.

Bara för att det är outhärdligt betyder inte det att det inte kan bli sämre. Det finns ju alltid utrymme för katastrof. Så pass har jag lärt mig av det här livet i alla fall.

Samtidigt vill jag inte ta ut eländet i förskott. Det är inte särskilt effektivt utnyttjande av emotionella resurser. Jag börjar få lite ont om dem redan och jag vet inte hur länge de kommer behöva räcka.

Precis som med pengarna. Det är så jobbigt att inte veta om eller när det kommer några fler.

Människan kan inte leva på barnbidraget allena.

Och inget mer har jag av värde att tradera.

Det kommer att gå bra, så klart

Jag får snälla kommentarer på kapitel1 och det skickar mig förstås ut i omloppsbana. Sådant kan jag inte ta.

Om det varit elaka ord hade jag väl omedelbart plockat bort boken från sajten. Nu behöver jag bara några timmar för att lugna mig och samla mig innan jag kan skriva ett kort tack till svar.

Det märks att man är begåvad för det där med skrivande.

Synd att boken inte är bättre, det hade känts mer bekvämt att få beröm för den då. Kanske.

Synd att jag inte är bättre. Då hade jag kunnat fungera nästan som en riktig människa och inte som denna patetiska urblekta kopia, som en gammal klon från ett tidigt försök.

Synd för mig. Synd för mina nära och kära.

Synd för världen.

Och idag som jag ska vara mystisk och allt. Hur ska det gå?

Men det är för en gångs skull inte så hemskt hårt att leva

Även om det inte är någon i hushållet som har sportlov så åker maken och Lillen och handlar en pulka och så är dagen räddad. Så roligt har de att de får gå ut och åka pulka en gång till när jag kommit hem så att jag får se.

Synd att det bara är snö en dag till, för det här kunde Lillen nog vänja sig vid.

Själv har jag fjorton lager kläder på mig och fryser för en gångs skull inte. Jag har lite svårt att röra mig, men fryser gör jag inte.

Skriver i slow motion rad för rad om Birger och hans lille/-a vän. Trots att jag vet vad som ska hända är det ändå sirapströgt som orden kommer upp på skärmen. Och var tredje minut öppnar jag IE och kollar något på nätet.

Skolk, trots att jag inte går i skolan längre. Bad habits die hard, som de brukar säga.

Men de sjutton rekommendationerna försvinner väl allt eftersom folk läser eländet

Det tar emot med skrivandet, och deadline för andra kapitlet av Konrad-boken var igår. Jag förstår inte varför det inte funkar med den här deadline, det brukar alltid gå av sig själv när jag bara måste skriva, när någon utanför väntar på text, men den här gången kom ingenting. Jag måste ju inte bara skriva ett nytt kapitel, jag behöver dessutom skriva om det kapitel jag har så att det blir mer fristående, för det måste det tydligen vara om det ska vara en kapitelbok.

Som vanligt svårt när man inte har någon som helst kontroll över vad som kommer när man sätter fingrarna mot tangenterna.

Ingenting blev skrivet i går. Däremot kom en hel del tankar i morse om hur barnboken skulle kunna vara konstruerad, om jag valde att gå i en helt annan riktning. Den nya riktningen innefattar att återanvända en gammal idé jag hade till ett dataspel (!) och kräver en hel del research och det skulle definitivt inte bli någon kapitelbok för allt måste hänga ihop, men det kanske skulle kunna bli bra.

Om jag någonsin skriver den, det vill säga.

Att döma hur det (inte) gått (framåt) för Berit och Birger idag är det ju inte särskilt troligt.

Och så ligger jag på plats 46 av 200 i Bok-SM och det är ju inte mitten, inte ett dugg.

Inte med det samma, med andra ord

Jag försöker att inte hata mig själv alltför mycket men det är svårt, speciellt när vi bara grälar, speciellt när Lillen bara gnäller, speciellt när det här inte är i närheten av det liv de förtjänar, inte i närheten av det liv jag vill ha.

Hur hamnar man så långt ifrån, egentligen? Var gick det så snett?

Idag skulle ha varit min mammas 60-årsdag och jag tänker mig att hon skulle haft en stor fest med alla sina vänner och jag undrar om jag skulle ha varit där och tänker att det skulle jag nog. Det skulle vi nog, tänker jag först men sedan inser jag att jag förmodligen aldrig flyttat till Malmö om inte hon hade dött och då hade jag inte träffat maken och då hade inte Lillen haltat omkring här heller.

Jag kan inte föreställa mig henne som 60.

Jag kan inte föreställa mig mig själv som 60 heller. Jag vet inte om det betyder någonting alls.

Men man kan inte må så här dåligt utan att det förkortar livet. Och jag har i flera dagar haft en känsla av att jag borde röja ur mina garderober, sortera bland mina papper, ställa i ordning i förrådet.

Jag ska göra det också, så fort den här förbannade tröttheten, den här förlamande sorgen, släpper.

All is right in the world

Jag mår så dåligt och jag är så trött och jag har så ont i ryggen och i huvudet, precis hela tiden. Men framför allt är jag så trött på mig själv och mitt förbaskande gnällande, det kan faktiskt vara nog nu.

Nu har jag ju fått kanske tre veckors väntetid, tre veckors skrivtid, då borde jag väl vara om inte glad så åtminstone lugn, åtminstone tacksam.

Åtminstone inte en sådan jävla bitch att varken barn eller man står ut med mig.

Men det är klart att det måste smitta av sig. Jag har inte stått ut med mig på länge nu och så till den milda grad har jag inte stått ut med mig att det förmodligen satt sig i väggar, i lakan och i handdukar, infekterat maten jag lagat och luften vi alla andas här hemma.

Allt är som vanligt mitt fel.

One of those days

Så var det då dags igen att möta AF i skarpt läge och på fredagen den trettonde, dessutom.

Det börjar rätt så bra men sedan blir det nästan genast klyddigt i väntrummet med människor som står och har ångest mitt framför näsan på mig och det smittar förstås, det smittar och jag suger upp som värsta wettex-sandra och sedan är det kört, jag kan knappt sitta still och jag måste ta min nya handläggare i hand med drypande handflator och ja, på den vägen är det.

Jag blir inte omedelbart avstängd från a-kassan i alla fall och det får väl betraktas som en seger i dessa kvarter.

Sedan går alla mina pengar åt till retail therapy och jag vet inte riktigt vad jag köper men slut tar de och alla får en alla hjärtans dag-present utom Lillen som får byxor.

Maken avviker för aftonen och lämnar mig ensam med 10 kassar hemkörd mat att plocka undan, middag som ska lagas och barn som behöver varierande grad av passning. Eftersom jag är så våldsamt trött och ledsen somnar Lillen extra sent och det blir bara några få minuter för mig själv med läsning på Kapitel1 innan maken kommer hem.

Det här kommer att bli en lång helg. And I don't mean that in a good way.

Och inte hans solglasögons fel heller

Det räcker med att komma i närheten av, liksom. In the presence of AF. Där mår jag inte bra.

Det blir bara ett litet pass i lådan idag, i lådan bredvid dessutom, men det är bara bra för här finns inget internet och jag kan inte sitta och läsa på Kapitel1 hela tiden utan måste jobba på mina egna texter.

Jag kämpar tappert med Konrad en stund men det är sirap i fingrarna, klister i tangentbordet, flugpapper i ordbehandlingsprogrammet för inga ord vill komma, inga bilder, inga idéer. Jag ska ha ett nytt kapitel till på söndag. Inte så troligt med tanke på att morgondagen helt går bort.

Och förmodligen går även hela helgen bort.

Stackars Konrad. Det är inte hans fel.

Armerad och robust

Det rasslar in böcker till Bok-SM och det lär ju inte gå att hinna läsa alla men jag behåller min plats i mitten och det är ju kul.

Jag borde skriva ett kapitel till på min barnbok, för det här nätverket jag anslöt mig till i slutet av kursen, men det känns bara som tvärstopp. Istället knattrar jag vidare på Birger-boken. Berit får ledigt idag.

Det är annorlunda att arbeta mot ett synopsis på det här viset. Trots att det bara är pausbild i hjärnan när jag sätter mig vid datorn i min lilla låda så kan jag kolla på listan som jag gjort över vad de olika kapitlen ska innehålla och bara välja ett och börja skriva.

Det är så här de gör, proffsen, tänker jag. Med reservation för innehållet i texten jag producerar då. För jag misstänker att det är ganska blä.

Det känns ganska blä.

Överhuvudtaget känns mycket ganska blä, just nu. Som om jag håller på att bli sjuk. Eller som om jag är på väg att gå (springa) rakt in i en ganska robust vägg.

Any day now, när beslutet från a-kassan kommer, kanske, eller när min nya handläggare på AF tröttnat på mig.

Då står den där och väntar på mig. Tegelväggen.

Då blir jag rentav syrak

Jag har dalat till plats 50 i Bok-SM men i gengäld är det nästan hundra böcker med i racet nu så jag behåller min plats i mitten.

Är det nu jag får uppleva mina 15 minuter av medelmåtta, kanske?

Jag knattrar vidare på Berits och Birgers böcker här i min lilla låda och det görs inga litterära genombrott men jag skriver i alla fall, jag skriver flera dagar i veckan, inte bara bloggen, inte bara inköpslista utan ren fiktion, flera sidor oförvanskat hittepå i veckan och det är gott, säger jag bara.

Det var ju det här jag önskade mig och jag unnar mig en liten stunds sinnesro att njuta av det, att jag önskat mig och fått. Det händer ju inte så ofta och jag är så sönderstressad och så spattig nu att det lätt hade kunnat gå mig förbi utan att jag ens förmådde lägga märke till det.

Det råder ett konstigt lugn här inne i lilla lådan, kanske är det lugnet före stormen som förmodligen kommer på fredag då jag ska infinna mig på arbetsförnedringen för rakning och diverse "bryska" förhörsmetoder. I väntan på det och i väntan på ett brev med beslut från Alfa-K är det ett under att jag överhuvudtaget kan sitta här och andas som om jag aldrig gjort annat.

Något måste ha lagat sig, något måste ha mognat eller utvecklats eller kanske bara atrofierat och trillat av för det här är så olikt mig.

Var kommer den här styrkan ifrån? Var har jag funnit det här lugnet? Sitter det i lilla lådan-väggarna eller har jag haft det med mig?

Och säg nu inte att det är som med de röda skorna, att jag alltid har haft det här, för då blir jag bitter, då blir jag allvarligt lack.

Om man nu får lov att önska sig något

Mitt i eländet och odugligheten inser jag (eller så gör jag inte det) att min bok ligger ute på nätet för hela världen att se och eftersom det är så osannlikt, så overkligt, så olikt mig, så fortsätter jag på den banan och anmäler bokskrället till Bok-SM.

Jag menar, om man ändå ska hålla på och göra omöjliga ting kan man ju lika gärna ta i.

Ett kort tag ligger jag på 24 plats av drygt 50. Not too shabby men det är ju förstås ett tekniskt missöde.

Kanske leder den här galenskapen rakt ut i intet. Men kanske, kanske leder den till att Nina blir läst, sedd, kanske till och med älskad. Om så bara av en enda läsare så vore det något stort.

Och det är hon värd.

Sedan om jag inte absolut måste stryka med på kuppen vore jag ju tacksam.

Vi kan inte flyga, vi är rädda

Det blir ingen söndagspromenad för mina fogar vägrar och värker för varje litet steg. I stället rekar vi på Hornbach och Bauhaus och Elgiganten och planerar och funderar över hur vi egentligen vill ha det. Inga inköp dock, på grund av den globala och min personliga finanskris.

Lillen kan fortfarande inte gå så vi köper en stor byggplatta till allt Duplo han fått ärva av storebror och så åker vi hem och leker stillasittande. Vi bygger upp ett kaos med allt vad vi har i Duplo-korgen; bitar och figurer på tema djur&natur, hus&hem, brandstation och posthus. Och ett par clowner, dessutom. I morgon ska vi bygga upp tågbanan också.

Jag skulle kunna sitta resten av livet och bara se på honom när han leker. Den koncentrationen är så vacker. Han är så vacker.

Trots att det på det stora hela är en bra dag (alla dagar man äter en god semla är väl på det stora hela en bra dag) faller jag djupt på kvällen, jag faller djupt och hårt rakt ner i ett betonggolv av oduglighet och jag känner hur saker och ting går sönder inuti mig.

Vad är det för Ikaros-själ jag har som gång på gång får för sig att den kan flyga, att den kan förändra något, åstadkomma något? Efter snart fyrtio år tycker jag att den borde ha lärt sig.

Vi kan inte flyga, säger jag till den, gång på gång. Snälla, sluta försök hela tiden. Det gör så ont när vi faller ner.

Vi kan inte flyga, säger jag.

Gång på gång.

Aj.

Sömnlöst, stressigt och stillasittande

Jag vill så mycket men ingenting blir gjort. Sömnlösheten som jag vant mig av med gör mig alldeles grötig i hjärnan och det finns ingen tid att vila.

Det finns tid till mycket andra saker, men inte till det.

Lillen njuter av babysimmet och skrattar högt och klart när pappa nickar bollen mot honom och det är ett ljuvligt ljud så här med lukten av akuten fortfarande i näsan, fortfarande lite självlysande efter alla röntgenplåtar.

Han kan fortfarande inte gå, men när pappa ska iväg och spela fotboll så tar han i desperation tre haltande steg mot dörren. Inte för att hindra pappa från att gå som vi först tror utan för att hindra att han tar med sig påsen med bajsblöjan som Lillen insisterar på att själv få slänga i sopnedkastet.

Det blir dagens enda tre steg men det är tre steg mer än i går, så det känns bra.

Det känns överhuvudtaget ganska bra idag, jag tror att saker och ting kan komma att ordna sig, att jag kanske har hittat ett sätt för att kunna överleva ett tag.

Vi får se. Om vi lever, det vill säga.

Och hjärtan är svåra att gipsa

Maken och Lillen ramlade igår och slog sig tydligen riktigt ordentligt. Framför allt den lilla, lilla bäbisfoten som inte håller att gå på. Hela kvällen och hela natten har jag därför haft en ledsen, snuttig liten vän i famnen och det har inte blivit mycket sömn för någon av oss.

När det blir morgon kan Lillen fortfarande inte stödja på foten så det blir att rusa till vårdcentralen där de precis denna vecka börjat med drop-in-mottagning. Där är vi hela förmiddagen innan vi får träffa en läkare i fem minuter och får en remiss till ortopeden.

Vi springer sedan från vårdcentralen på gnisslande fogar bort till Lillens första tandläkarbesök som mest handlar om hur det kommer vara mitt fel när han får hål i tänderna eftersom jag ammar.

Aldrig tillåts man glömma vilken hemsk människa man är!

Sedan hem och äta lunch innan vi åker och sätter oss och väntar igen, den här gången uppe på akuten. Det tar fem timmar till, med två turer till röntgen och ett otal antal plåtar av Lillens högra ben ända från höften ner till de små, små tårna, innan de kan säga att de inte kan hitta vad felet är och vi kan åka hem.

Inte ens köpepizza gör en riktigt glad i det läget, men han slipper i alla fall att bli gipsad i sex veckor. Det hade mitt hjärta nog inte riktigt hållit för.

Måste akta mig för allt dy-likt (ha!)

Skrivandet flyter på rätt ok fortfarande, även om jag inte för en sekund känner den där magin som jag kunde uppleva med första boken, där texten bara kom till liv och stack iväg av sig själv.

Det här är ren produktion och det är ganska tråkigt om jag ska vara ärlig, men allt kan väl inte vara magiskt.

Eller så är det kanske inte det här som det är Meningen att jag ska skriva.

Det är kanske inte Meningen att jag ska skriva, överhuvudtaget. Nej, så får man inte tänka.

Måste hålla modet uppe! Måste hålla drömmen vid liv!

Måste låta bli att gå ner mig i det där oduglighetsträsket igen.

Oj, oj, oj, vad jag skriver

Det verkar göra skillnad att byta format.

Nu har jag skrivit i A5 i två dagar, med texten i uppslag liksom, två sidor på skärmen i taget med enkelt radavstånd och bokstäverna bara 10 punkter och orden bara kommer. Jag bara skriver och skriver. Som om jag aldrig hade gjort annat.

I could get used to this. Lätt.

Det är som att de små, små bokstäverna mycket lättare kan ta sig från min (lilla, lilla) hjärna och ut genom fingrarna över på tangentbordet.

Och funkar det så kör vi väl på det då. Det är i alla fall kul så länge det varar.

Maken tror att det är för att jag suttit här och kämpat dag efter dag, att det är som med idrott att man måste träna och träna för att bli bra till sist.

Själv tror jag att det hänger mer på att jag vågade lägga ut Nina-boken på Kapitel 1 igår, att jag vågade utsätta mig för att bli läst, att jag vågade ta min text på allvar och därigenom också mig själv på allvar.

Jag tänkte på mig själv som författare och så blev jag det.

Det tog nästan bara tusen dagar. Så länge sedan är det jag slutade på Fridhem. Så länge har jag skrivit på den här bloggen.

Det kan få ta tid. Jag kan ha det tålamodet med mig själv.

Och om ingen lämnar en elak kommentar kanske jag hinner skriva en bok till innan modet sinar.

Det hade varit rätt ok

Till sist så törs jag, till sist så gör jag det. Jag lägger upp första kapitlet av Nina-boken på Kapitel 1 för hela världen att läsa och hånflabba åt.

Det kommer små glimtar av ögonblick när man vågar och då gäller det att passa på. Annars blir det aldrig något av en, förutom en gammal lort. Eller hur det nu var.

Surfande på den galenvågen skriver jag sedan 4000 ord i min lilla låda och det är så svårt, men samtidigt så himla skönt på samma gång och tänk om det kunde vara så här lite oftare, inte varje dag, det begär jag inte, men lite oftare än det har varit hittills.

Inga pengar har jag, inget jobb får jag, och inga framtidsutsikter finnes här i den lilla lådan, men jag önskar ändå lite att jag kunde få stanna här, tänk om jag kunde få leva det här livet, bara skriva 4000 ord om dagen och sedan gå hem till man och barn med ett leende på läpparna.

Förbannade kramp!

Jag blir helt galen på det här livet som inte alls är vad jag vill att det ska vara, som inte är i närheten av vad jag vill att det ska vara. I mitt huvud gör jag en lista över allt som är fel. Sedan skriver jag ner den.

Jag vill flytta.

Jag vill kunna försörja mig själv.

Jag vill inte vara rädd.

Det är ju förvånansvärt lite, om man ser det så här i svart på vitt. Det ser ju nästan överkomligt ut, nästan rimligt. Inga galna, orealistiska, omöjliga önskningar här inte. Jag vill inte ha månen, inte ha halva kungariket, inte ha superhjälteförmågor.

Jag vill bara ha ett hem, ett lugnt och tryggt liv med min familj.

Det är så långt dit att jag bara vill skrika. Men jag kan inte.

Inte skrika och inte skriva.

Och det kan jag tyvärr inte längre

Jag blir så arg att jag bara måste säga ifrån. Det blir bättre om man säger ifrån, om man talar om det. Sägs det.

Phht!

Att jag aldrig lär mig att mina känslor faktiskt inte är legitima. Att det aldrig kan vara synd om mig utan att det måste vara dubbelsynd om honom. Att det alltid är mest mitt fel.

Ovanpå alla mina andra brister är jag tydligen också väldigt glömsk, som inte kan hålla reda på alla dessa sanningar (absoluta sådana!) mellan våra gräl.

Jag orkar inte vara mer ledsen nu. Det har jag inte plats med. Inte tid med. Inte ork med.

Det här går inte om jag inte kan hålla humöret uppe.