Och det kan jag tyvärr inte längre

Jag blir så arg att jag bara måste säga ifrån. Det blir bättre om man säger ifrån, om man talar om det. Sägs det.

Phht!

Att jag aldrig lär mig att mina känslor faktiskt inte är legitima. Att det aldrig kan vara synd om mig utan att det måste vara dubbelsynd om honom. Att det alltid är mest mitt fel.

Ovanpå alla mina andra brister är jag tydligen också väldigt glömsk, som inte kan hålla reda på alla dessa sanningar (absoluta sådana!) mellan våra gräl.

Jag orkar inte vara mer ledsen nu. Det har jag inte plats med. Inte tid med. Inte ork med.

Det här går inte om jag inte kan hålla humöret uppe.