Sömnlöst, stressigt och stillasittande

Jag vill så mycket men ingenting blir gjort. Sömnlösheten som jag vant mig av med gör mig alldeles grötig i hjärnan och det finns ingen tid att vila.

Det finns tid till mycket andra saker, men inte till det.

Lillen njuter av babysimmet och skrattar högt och klart när pappa nickar bollen mot honom och det är ett ljuvligt ljud så här med lukten av akuten fortfarande i näsan, fortfarande lite självlysande efter alla röntgenplåtar.

Han kan fortfarande inte gå, men när pappa ska iväg och spela fotboll så tar han i desperation tre haltande steg mot dörren. Inte för att hindra pappa från att gå som vi först tror utan för att hindra att han tar med sig påsen med bajsblöjan som Lillen insisterar på att själv få slänga i sopnedkastet.

Det blir dagens enda tre steg men det är tre steg mer än i går, så det känns bra.

Det känns överhuvudtaget ganska bra idag, jag tror att saker och ting kan komma att ordna sig, att jag kanske har hittat ett sätt för att kunna överleva ett tag.

Vi får se. Om vi lever, det vill säga.