Den yttersta dagen

Den allra sista dagen på året, den 212:e dagen sedan jag slutade på skrivarlinjen och i sista minuten har jag börjat skriva igen, om än i små, försiktiga mängder. 650 ord blev andra dagens skörd och eftersom 500 är mitt mål/dag får jag väl känna mig nöjd. Idag vet jag inte hur det ska gå, men jag ska försöka. Inget mer än så kan man göra.

Vad som är kvar av 2006 kan jag klara mig utan. Socialt umgänge ger mig sällan något annat än stress och obehag, och jag vet inte var sonen ska tillbringa kvällen. Vad lugn och fin jag kommer att vara fram tills han kommer hem, då.

Jag försöker vara positiv gentemot året som nu är på väg ut genom dörren. Mycket bra har hänt. Men som i mina drömmar blev det aldrig. Helt orimliga förväntningar, antar jag, och drar ner på förväntningarna inför nästa år.

Att jag (som jag faktiskt gjort i år) ska orka med allt som händer. Att jag fortsätter skriva. Att jag sköter jobbet så länge jag har det. Att jag ger sonen mer frihet, maken mer kärlek. Att jag välkomnar de gåvor jag får men inte begär någonting av min omgivning.

Att jag skriver några rader här varje dag, for att dokumentera alla dessa dagar fyllda av ingenting speciellt.

All denna väntan på något som kanske aldrig kommer. Den där framtiden då allt ska bli så bra. Jag vet inte om jag tror på den längre. Det är väl snarare så att det som kommer är fler sådana här helt vanliga dagar, så inget särskilt händer och det enda som begärs av mig är att jag ska vara trevlig och stå ut.

Det är inte lika roligt som det jag hade hoppats på, men vem har sagt att livet ska vara roligt?

(Jag.)

Birger is back!

Skriva 500 ord om dagen? När jag måste gå och jobba? Och när maken kommer hem fem minuter efter mig och sedan sonen kommer hem efter att ha firat jul hos sin pappa? Och disken och tvätten och allt annat som man ska hinna med. Omöjligt.

730 ord, däremot. Om jag tar den lilla svarta anteckningsboken från Albert Bonnier (present i bokmässekassen som man fick på köpet när man köpte 4-dagars seminariekort) och en hyfsad penna och när maken sitter vid datorn och spelar Football Manager smyger jag in i sovrummet och bäddar ner mig under en filt (katten snabbt som en vessla in under knäna på mig, hon gillar kojor, den där), slår upp första blanka sidan och skyndar mig innan han märker att jag är borta, innan jag själv märker vad jag håller på med och vips så är Birger där och när jag lämnade honom sist hade han precis tagit sig upp ur en skitig flod och låg och flämtade i vattenbrynet men nu är han någon helt annanstans och han kryper genom taggiga buskar och jag känner fukten från jorden mot handflatorna och taggarna som hakar sig fast i rockens fukttyngda material och så ramlar han ner i en källare och hamnar på en plats som jag måste få veta mer om så jag måste nog skriva en stund i dag också, tur att maken ska spela fotboll.

Wow. Inget mer än det här borde man ha rätt att begära. Familjen trygg hemma, protagonisten berättar (äntligen) om nya äventyr gud-vet-var. En spinnande katt i knävecken. Pepparkakor i skafferiet. En massa roliga julklapps-dvd:er kvar att titta på.

Jag begär inget mer.

Men jag tar gärna emot om det bjuds.

Speciellt överraskningar.

2007 känns verkligen lovande.

Dags nu

Man vet att man lever ett alltför tråkigt liv när man drömmer om att sortera tvätt. Vika t-shirts och kalsonger, para ihop strumpor (det blir alltid en eller två udda strumpor över, så även i min dröm).Vad vill mitt undermedvetna säga mig med en dröm som är precis som mitt vakna liv? Ibland behöver jag undertexter för att förstå undertexten.

Jag läste en artikel om Sarah Waters i går. Hon är en sådan som skriver varje dag. Det förvånar mig inte. Hon är produktiv. Men hennes mål för varje dag är 1000 ord. Det låter förvånansvärt lite i mina öron. Nu skriver jag inte varje dag, inte ens varje månad. Men när jag skriver blir det vanligtvis mer än så.

Kanske skulle jag prova hennes metod ändå. Lägga ribban på marken framför fötterna och se om jag kan ta ett litet kliv över den. Varje dag. Jag har varken ork eller lust eller inspiration, men vad spelar det för roll? Om jag gör ribban lite plattare ändå? 500 ord. Varje dag.

Det skulle ju bli bra mycket mer än det har blivit under de föregående två månaderna. Det kanske inte blir något mer än volym men det är väl bättre än inget.

Det är kanske dags nu. Att jag slutar skylla på jobbet och tar tag i det som jag egentligen ska göra. Att jag inte väntar på ett uppmuntrande refuseringsbrev som aldrig kommer. Att jag inte väntar på inspirationen som heller kanske aldrig infinner sig.

Om jag tar den där blanka, tomma anteckningsboken jag fick på bokmässan och en penna. Och bara bestämmer mig.

Jag heter Sandra och jag VILL bli författare.

Tröttare

Det blev jobb i alla fall, torsdag-fredag, och inte låter jag det stressa mig, nej då. Jag vaknade 02.50 för att det är så skönt att ha gott om tid på sig om morgnarna när man ska iväg. Fasiken också. Nu är jag helt bomullig och trög i hjärnan och åtta timmar på fötterna vid en skenande maskin är inte lika mysigt som att ligga på soffan och äta chokladpraliner, det är det faktiskt inte alls.

Sedan är det varnat för mycket jobb hela januari så jag vet inte när jag får ligga på soffan igen.

Och inget har jag skrivit heller. Det här med tid är inget som jag är bra på att hushålla med.

Jag hade saker jag hade velat gjort innan jag började jobba igen, men jag hann inte. Människor väntar på att höra av mig, men mailen blev inte skrivna. Inte ens brev kan jag samla ihop inspiration till.

Helgen går bort eftersom vi ska bort på nyår, stress i massor bara för att maken ska få träffa sin bästis. Social är inte ett ord som beskriver mig väl.

Trött, däremot.

Äntligen en morgontidning

Äntligen en vardag efter alla röda. Kanske man skulle bege sig ut i verkligheten och se om världen finns kvar. Mellandagsrean är väl dumt att ge sig in på, svettig trängsel och provrumsspeglar är nog mer än jag klarar av men ut måste jag nog. Jag har ju inte sett dagsljus på tre dagar. D-vitaminer skulle sitta fint!

Lite har vilan hjälpt i alla fall. Jag har kunnat ligga och läsa i perioder, och tankarna har stannat i boken. Nu har jag i och för sig fuskat och läst om en av mina absoluta favoritböcker som jag vet alltid fångar min uppmärksamhet, men ändå.

Det är nog inget jag kan göra, inget som blir bättre av att jag grubblar mer över det. Hur det går på jobbet, hur det går med skrivandet, hur det går med familjen, hur det blir i framtiden; jag kan kanske påverka det genom mina handlingar, i viss utsträckning, men inte med detta hopplösa grubblande.

Det är en behändigt kort liten arbetsvecka, den här, men jag hoppas ändå att de inte ringer. Så desperat är jag inte efter pengar. Hellre då försöka vila upp mig ordentligt. Göra något av allt på min Att-göra-lista. Ta det lite lugnt och ladda.

För det kommer ju mera. Det kommer inte att räcka med ett nytt jobb och ett par refuseringsbrev. Förutsatt att jag lever och har hälsan ett tag till kommer det att hända saker som jag måste kunna hantera. Saker jag ännu inte vet något om, ännu inte ens kan föreställa mig. Överraskningar. Oväntade saker. Livet är fullt av dem när jag nu till sist har lämnat lägenheten och gått ut i verkligheten.

Om bara en del av dem kunde vara trevliga överraskningar. 50% är kanske för mycket att hoppas på, men 25 då? 10? 5?

Äsch! Det blir väl den vanliga halva procenten, antar jag.

It had better be good!

Trött, trött, trött

Dimman som täckte Malmö i går tycks ha dragit bort och förhoppningsvis tog den med sig dimman inuti mitt huvud när den stack. I går var bara trött och hängigt. Precis hela dagen ville jag bara sova och det är ju synd på lediga dagar men det blev faktiskt ingenting gjort. Ingenting alls. Jag var nog tröttare än jag trodde och när spänningarna som skruvats upp inför julen laddade ur samtidigt som jobbspänningarna laddade ur eftersom jag inte räknar med att jobba den här veckan så bara kollapsade jag i en liten hög.

Så mycket jag hade velat göra hellre än att sova och se på tv, men kroppen kräver vila. Då får den väl det då. Kanske något kan bli lagat om jag vilar tillräckligt mycket, tillräckligt länge. Kanske det som gått sönder i mitt huvud som gör att alla tankar måste pågå samtidigt hela tiden och som gör att jag inte kan skriva, inte ens kan läsa, och att jag är så irriterad hela dagarna.

Det är så mycket jag vill men det går inte. Kanske om jag vilar lite till. Och lite till. Och sen tar en tupplur.

Denna diet jag håller hjälper väl inte heller. Det väntar väl bristsjukdomar på långa rader efter julskinkemackor till frukost, lunch, middag, kvällsmat i flera dagar. Jag har ett vagt minne av att det fanns något som hette grönsaker. Clementinerna räddar en väl från skörbjugg, men det räcker inte. Kroppen vill ha mer.

Jag är till och med sugen på broccoli. Då har det gått långt.

Jag önskar att jag vore bättre på att använda min tid, i stället för att bara slå ihjäl den. Man vet ju inte hur mycket av varan man får, rätt var det är kanske den tar slut. Vad säger jag då? Jag har i alla fall hunnit se en massa bra tv?

Det kan väl ändå inte vara det här livet som det är meningen att jag ska leva. Blir 2007 året när jag tar mig i kragen och genomför de nödvändiga förändringarna?

Är det jag gjort 2006 ett steg på vägen eller ännu ett steg i fel riktning? Det är så svårt att veta.

Och fortfarande ingen som vill låta mig kika lite i facit.

Och sen då?

Så var det över igen då. Det går så fort. Om man blinkar i fel läge så missar man det. Nu blev det ju ovanligt lite jul här i år, eftersom grabbarna stack vid 11 på förmiddagen. Julbrunch och snabb klapputdelning och så ner till stationen, vinka av och sen var liksom julen över och det var inte ens lunchdags.

Men jag ska inte klaga. Lite jul var vad jag vill ha. Och jag fick minsann både en locktång och en Peter LeMarc-dvd. Vad mer kan man egentligen begära?

Jag har en enorm prestationsångest inför den kommande veckan dock. Jag tänker på det hela tiden. När jag ska skriva. Vad jag ska skriva. Hur jag ska skriva.

Jag gör allt utom att faktiskt skriva.

Det är väl någonstans där det brister. Där jag brister. All talk and no action.

Jag vet ju hur skönt det kommer vara när jag väl har gjort det. Men den enda text jag har i huvudet handlar om en man som inte kan skriva. Jag vet inte var han kom ifrån, eller vad han vill men han går omkring i ett vitkalkat rum och lyssnar på surret från sin laptop och är rädd för att försöka skriva.

Och det är ju ett tema som jag kanske inte känner så mycket för just nu.

Jag skulle ju skriva om Birger och hans raison d'être. Var tog han vägen? Hittade han på något annat han hellre ville göra? Åkte han till Afrika som volontär eller blev han kanske socialarbetare? Lyckades han ta livet av sig? I så fall hade jag väl märkt det.

Han hade väl inte tålamod längre. Så länge han har hängt omkring i mitt huvud och han har inte fått mer än ett par, tre sidor.

Förlåt mig, Birger. Jag kunde bara inte bättre än så här.

Och det är väl det som är mitt största problem.

Jag kan inte bättre än så här.

Julafton

Dygnsrytmen är allvarligt rubbad och det fanns inte en chans att jag skulle somna om trots att jag vaknade inte långt efter klockan fyra på morgonen. Jag tvingar mig själv att ligga kvar till klockan fem. Jag ska ju ha en chans att hålla mig uppe i kväll också.

Julafton. Det är ett laddat ord. Fullt med dofter och smaker, känslor, krav och förväntningar.

Jag saknar de jular jag aldrig hade med sonen och önskar att han fortfarande var en si så där en fyra år, den tiden i livet då julen är som allra bäst. Bara magi och under och spänning och inga som helst krav eller orimliga förväntningar, ingen stress och inte en massa arbete.

Jag har skalat ner på förväntningarna i år, skalat ner på allt. Inte så mycket mat, inte så mycket godis, inte så många tomtar i vardagsrummet. En lite mindre gran med mer sparsamt med pynt i. Inte så många klappar. Köpt det jag vill ha till mig själv så att det inte ska spela så stor roll om jag bara får grytlappar och knivblock.

Jag försöker att inte begära någonting. Jag vet ju att jag inte kan ställa några som helst krav.

Inget har jag gjort mig förtjänt av.

Men jag önskar mig. Inte bara i dag, utan hela tiden.

Inför 2007 har jag förväntningar. Jag tycker att det är dags nu. Dags att saker och ting ordnar sig. Att jag får en tydligare bild av världen och min plats i den. Att jag förstår saker och ting.

Att inte allting hela tiden ska vara så kaotiskt, så oförutsägbart, så okontrollerbart.

Och om det absolut ska vara det (vilket jag misstänker att det måste), att det kan vara det på ett lite positivt sätt ibland också.

En överraskning behöver inte vara obehaglig.

Som i Trisslottsreklamen. Plötsligt händer det. Det vet jag väl.

Men om det plötsligt kunde hända något som gjorde en glad. Bara en gång ibland.

Det hade varit kul.

Ett sådant 2007 vill jag ha.

Det önskar jag mig nog mest av allt i julklapp. Till och med mer än Peter LeMarc-DVD:n.

Dan före dan

Humöret har helt övergivit mig. Tur att det bara var tre timmar jobb igår, annars hade jag brutit ihop och snyftat okontrollerat över maskinen. Sammanbrottet kom lite senare på dagen istället. Efter det att Ganska misslyckad julklappshandling och Fullkomligt misslyckad barnuppfostran och Total brist på fina julgranar slog sig samman och fullständigt sköt mig i sank. Jag känner mig fortfarande febrig och täppt efter den gråtattacken och julen är officiellt misslyckad. Tro mig. Jag var där.

Tvärtom min absoluta övertygelse har jag fortfarande inte fått något refuseringsbrev. Mer än två månader har gått och inte ett pip. Vad ska man tro? Att de, som alla andra, har mycket att göra fram till jul, kanske. Att de inte vill göra mig ledsen precis innan tomten ska komma. Att posten har mycket att göra. Säkert sant alltihop.

Och jag får leva i tron att jag kan skriva i minst fyra dagar till. I dag och i morgon är väl kört, men under juldagarna måste jag nog försöka skriva en snutt.

Bara för att se hur det går. För att minnas. För att få uppleva det igen. Kanske en sista gång innan mitt hopp tas ifrån mig.

Klockan halv fem på morgonen dagen innan julafton kan man tro vad som helst. Till och med att man kan skriva något bra. Det är väl ändå så här dags om året mirakel sker.

Om jag bara vore en karaktär i en Disney-film för hela familjen.

Dagen före dagen före Dagen

Vad jag önskar mig mest av allt i julklapp är att någon ska säga något snällt till mig, helt spontant, helt otvunget. Men det är väl det där med karma. När var jag egentligen snäll mot någon senast? Minns inte.

Ingen klappar igelkottar. Så är det bara.

2006 blev inte alls som jag hade tänkt mig men jag har lärt mig mycket. Mest av allt har jag lärt mig att jag ingenting har vetat, ingenting har förstått.

2006 blev året när jag tvingades ut ur min comfort zone. Och det är ju inte så pjåkigt här ute, nu när jag väl är här. Det är jobbigt, svårt, prövande på alla sätt och vis. Men på det stora hela har jag det bra.

Och nu när jag fått min första lön för mödan kan jag ju se litegrann poängen med livet här ute.

Klart att jag längtar tillbaka in i tryggheten. Klart att jag gör. Men jag kan göra det här. Det här kan vara mitt liv ett tag. Tills något annat kommer förbi.

Och kanske kan jag lära mig viktiga saker här ute.

Som att jag inte är något. Som att jag inte är menad att bli något speciellt. Som att jag inte förtjänar något i och av mig själv.

Jag är inte speciell.

Obehagliga sanningar. Men sanna.

Jag är inget särskilt. Jag kommer inte att bli rik och berömd. Jag har inte vad som krävs. Jag är inte beredd att göra det som krävs.

Och slutligen: Att det är ok.

Jag har det bra här, med humanoiderna. Jag ska studera dem noga och lära mig allt de vet.

En vacker dag kanske jag kan gå ibland dem utan att bli upptäckt.

På väg

På väg att bli sjuk. Biter ihop och tänker: Bara en och en halv dag till. Jobbet stänger för jul kl 12 i morgon. Till dess ska jag väl kunna hålla ut. Men det är tungt, det gör ont på sju olika sätt och det är som att röra sig i vatten precis hela tiden. Stelt, svullet och ömt. Och tre dagar till jul. Jippi.

Jag hoppas att jullovet ska låta mig komma lite till ro inuti mitt huvud. Nu kan jag inte ens läsa längre, för allt som pågår där. Jag läser ett par meningar, sedan rasar tankarna iväg och jag kommer på mig själv med att stirra på samma sida i evigheter utan att ha en aning om vad boken egentligen handlar om. Stackars de böcker jag försökt läsa nu, (jag har en hel trave jämte sängen med varsina par kapitel lästa) de har verkligen inte haft en chans.

Kanske är det så här det är när man är vuxen och jobbar? Är det därför folk inte läser? För att det blir så här när de sätter sig ner med en god bok.

Katastrof, i så fall. Jag måste ha mina böcker. Människan lever inte av kuvertering alena.

Jag hoppas att det bara är tillfälligt. Fin-de-année-stress och ny-på-jobbet-stress och hela-mitt-liv-kommer-att-förändras-och-jag-vet-inte-vart-det-kommer-att-landa-stress i en enda stor röra. Det är kanske ok att känna sig lite förvirrad under de omständigheterna.

Men jag tror att det skulle hjälpa om jag fick försvinna in i en riktigt god bok en stund. Komma bort från allt, på något vis. Det är ju inte som att jag kan göra något just nu för att påverka, ändå. Lite litterär semester under jullovet kanske vore något.

Nu har brevbäraren bara två chanser kvar att leverera mitt refuseringsbrev innan jul. Ska man tro att han kommer att lyckas till sist?

Vidare mot 400

Så går jag vidare. 200 dagar är väl inget. Om ytterligare 200 är det sommar. Augusti om jag inte räknar fel. Jag undrar vad jag kommer göra på dag 400. Jag hoppas att jag äter glass på en strand. Brun som en pepparkaka.

Men nu är det skånsk vinter (dvs höst). Ingen glass, men ganska många pepparkakor. Det duger, det med.

Jag har svårt att koncentrera mig på någonting alls. En stor klocka tickar någonstans i bakhuvudet och så tröttheten förstås. Den är väldigt närvarande.

Jag sover alla mina timmar, det är inte det. Det är nog snarare allt som är nytt, annorlunda, och värst av allt: oförutsägbart.

Jag försöker leva med det, det gör jag. Men omställningen är svår. Och nu sviker kroppen mig.

Den har funkat så bra sedan jag började jobba. Fram tills i går.

Nu ska jag jobba hela resten av veckan och jag hoppas, HOPPAS, att igår var en engångshändelse. Jag behöver min skärpa. Jag behöver orken.

Min första lön har kommit in på kontot och det känns suveränt... otäckt, av någon anledning. Det kommer väl att ta ett tag (månader, år) innan det märks någon skillnad, så mycket back som vi är, men jag har för en gångs skull gjort mitt.

Sandra har dragit sitt första strå til stacken.

Den stackaren.

Jag saknar skrivandet enormt mycket just nu. Annars är det mest en tomhet och lite desperation när jag varje dag söker genom posten efter något med mitt namn på, som inte är en räkning.

Vad roligt det inte vore om mitt manus i själva verket kom bort i posten för två månader sedan och ingen någonsin läste det!


Nu vill jag att den förbaskade tävlingen ska vara över så att jag kan få tillbaka Nina-boken och jobba vidare med den. Jag undrar hur dålig den egentligen är på en skala. Ibland minns jag saker, scener, formuleringar. Speciellt det som jag skrev precis på slutet orsakar en viss förvåning (förundran, kanske till och med) för det är fortfarande lite främmande. Jag blir lite glatt förvånad när jag kommer på att det är något som jag har gjort. Jag har ju inte haft det uppe på textsamtal och analyserat det sönder och samman, inte skrivit om det om och om igen till all känsla utplånats.

Jag hoppas att när tävlingen är över har det gått så lång tid att hela boken känns lite så där främmande för mig. Så att jag kan se den med nya ögon, inte objektivt förstås, det begriper jag väl, men ändå lite utifrån.

Att jag kanske kan läsa den, utan att alla orden redan finns i mitt huvud.

Det är bara lite mer än en månad kvar. Så fort som tiden går nu för tiden är det ju ingenting.

Annars oroar jag mig väldigt mycket över att jag oroar mig så mycket.

Det är väl sådant man får magsår av.

Kanske är det det som gör så ont inuti mig. Jag som trodde att det var själen.

Tvåhundra

Min tvåhundrade post. Dvs 200 dagar sedan jag lämnade Svalöv för sista gången. Jag hade så många förväntningar. Ingen av dem handlade om att stå vid en maskin 8 timmar om dagen.

Och här är jag nu.

Men det är skönt att jag ska gå och jobba idag. Inte så mycket tid att tänka. Tycka synd om mig själv för att jag inte gjort något av mitt liv. Bara bita ihop och göra det som behöver göras.

Och så kommer tiden att rusa på så där som den gör, och vips är det fredag eftermiddag och så är det jul och jag gillar ju pepparkakor så vad gnäller jag egentligen över!?

Men det är fortfarande väldigt förvirrat i mitt huvud. För många tankar på en gång om dagarna gör mig lättretad och tjurig och om nätterna har jag så jobbiga drömmar att jag längtar efter att få vakna så att jag kan få lite vila.

Hoppas det blir hårt på jobbet idag så jag kan få sova ordentligt i kväll.

För tvåhundra dagar sedan skiljdes vi åt. Skrivartvåorna. Jag ägnar en tanke åt de andra idag, undrar var de befinner sig, vad de gör, om de skriver. Om de har det bra.

Inte så att vi var de bästa av vänner eller så. I så fall hade vi ju hållit kontakten efter avslutningen. Men vi kom väldigt nära inpå varandra under de två åren, särskilt i tvåan. Med näsorna i varandras texter studerade vi varandras blottade själar noga, vecka efter vecka.

Jag söker efter deras namn på SvB.se och på kultursidorna. Det ska bli kul att läsa deras böcker när de kommer.

De ska få en egen hylla.

Inte för att vi var vänner eller så. Men för att vi gjorde det tillsammans. För att de var där när jag började skriva.

För alla skrattens skull och insikterna älskar jag dem. Var och en på sitt sätt.

Det var 200 dagar sedan. Och i ett helt annat liv.

Börjar dåligt

Tydligen ännu en ledig (arbetslös) dag. Inget besked om när jag kan tänkas behövas på jobbet igen men det är bra träning för mig att inte få planera så mycket i förväg. Jag får bara vänja mig vid att leva så här, en dag i taget. Kanske kan jag utveckla lite kaoskompetens om det här håller på ett tag.

Bara en tio år eller så. Jag lär mig ju så snabbt.

Nu har det ju i alla fall gått minst två månader sedan förlaget fick mitt manus och jag ser till min förtvivlan att det bara är få veckor kvar till sista januari. Hur gärna jag än vill höra ett pip från något förlag, vilket som helst, så känner jag mig bara farligt långt borta från skrivandet just nu och jag oroar mig för hur jag kommer kunna hantera refuseringen. Inte bra, känns det som. Inte bra alls. Och mitt rationella jag (den lilla, lilla biten) vet ju att det är det som kommer. Något litet i talangväg kanske jag har men jag är inte där ännu, jag är inte redo för publicering. Inte i närheten. Men om de inte säger något snällt om mina texter kanske jag aldrig orkar jobba vidare med dem, aldrig skriver något nytt.

Jag försöker stålsätta mig men jag har inget självförtroende alls just nu.

Jag kanske kan önska mig lite i julklapp.

Det är obegripligt att det bara är några få dagar kvar till julafton. Jag är inte alls redo för julen, inte på långa vägar. Jag hittar inga bra julklappar, hittar ingen som helst julstämning för den delen. Jag spenderar alla mina julklappspengar på saker till mig själv (Ångest, ångest!). Jag hinner/orkar inte baka och stöka här hemma förutom lite ljus och en duk eller två. Och på söndag är det Dagen D. (Eller J.)

Jag som brukar vara så bra på jul. Vad är det som har gått fel i år? Har grinchen varit framme? Håller jag på att bli vuxen? Det vore väl typiskt om det skulle hända just nu.

Mitt humör är över hela skalan på en och samma gång. Kanske är det bara sömnbrist men jag tror inte det. (Men dessa sömnlösa nätter hjälper ju inte precis.) Något annat är det som besvärar mig och mina försvarsmekanismer har ställt sig mitt i vägen så jag inte kan se vad det är som är fel.

Det man inte vet har man visst ont av och dessutom är det jättesvårt att göra något åt det.

(För första gången i mitt liv lyssnar jag nu på Fibes, Oh Fibes! De spelar Get Up och det här är ju jättebra, varför har ingen sagt något!?)

Dumt att tro att man kan få någon sinnesfrid att hitta lugnet, utrymme att laga vad det nu är som är sönder den här veckan i alla fall.

Jag ska försöka sova ikapp ett par timmar. Sen försöker jag igen.

Inte högt men gällt

Är det så här det ska vara nu? Varenda helg, sitta uppe natt efter natt och försöka hålla borta alla hemska tankar medan jag väntar på att sonen ska komma hem?

Som jag har klagat över att han aldrig lämnade datorn, inget liv förutom det där förbaskade spelet timme efter timme, långt in på nätterna.

Universum har ett sinne för ironi.

Jag har inget som helst sinne för något. Jag är bara trött.


En vecka till julafton. Två veckor kvar av året.

Jag vet inte vad jag ska tänka om det. Jag menar, 2006 blev inte som jag hade tänkt mig. Jag försöker att inte vara besviken, inte jämföra med mina drömmar. Bara se det som det är, rent objektivt.

Jag lever. Har hälsan. Familjen likaså. Inga akuta problem som jag inte klarar av. Jag har inte fått något av det jag drömde om för ett år sedan, men jag har det ganska bra.

Om man bara inte jämför med hur det hade kunnat vara.

Det borde inte vara så svårt.

Men hur gör man med drömmarna inför 2007 om drömmarna jag hade inför 2006 inte ska betyda något nu?

Är det lönt att önska sig något, sträva efter något, jobba för något? Om ännu ett år kommer jag ändå bara sitta och försöka att inte bry mig för mycket om vad jag hoppas på nu. Inte vara besviken för att de drömmarna inte heller gick i uppfyllelse.

Jag har ingen aning om vad som kommer hända med mig 2007. Mitt liv är helt oförutsägbart just nu. Jag lever bara en dag i taget. Inga långsiktiga planer överhuvudtaget.

Kanske är det bäst så. Kanske ska jag inte önska mig en massa. Bara låta saker hända när de är mogna för det.

Försöka acceptera att man inte alltid kan få allt man vill ha.

Men det lilla barnet inuti mig skriker: Jag vill, jag vill, jag vill! Inte så högt men så gällt att det skär genom själen.

Det skär rakt genom tomheten.

Hur kan det göra så ont?

Så sent att det är tidigt

Aldrig är natten så mörk, så lång, aldrig är staden så full av faror som när ens barn är någonstans där ute. Ensam i mörkret när alla andra somnat blir jag påmind om att inget annat lever jag för, ingenting annat ger mig någon som helst anledning att dra efter nästa andetag. Bara han.

Och inte kan jag sova, trots att jag varit vaken så länge, när jag inte vet var han är, att han har det bra.

Först när jag ser figuren som kommer gående längs trottoaren utanför, när jag har följt honom med blicken länge nog för att se att det är han, då kan jag andas lite lugnare. När han satt nyckeln i dörren, kommit in, sparkat av skorna mitt på hallgolvet så att jag kommer snubbla över dem när jag går för att borsta tänderna om en stund. När jag har sett att han är hel och ren och nykter och att han ler, när jag fått höra att det varit bra, att allt är bra med honom.

Då är allt bra med mig.

Konserten var skön, men jag är för gammal, för trött, för fet osv för att gå på krogen. Så patetiskt att gå ut ensam, så töntigt att stå längst fram vid scenen på KB och dansa och sjunga med när man har man och barn och alltför många årsringar i sin benmärg. Men bra var det.

Jag undrar vem jag är mycket nu för tiden, provar olika roller som en klippdockas kläder, viker flikar över mina axlar och kring mina höfter och ställer mig framför en spegel för att se om det kan vara något som passar.

Mest blir svaret negativt. Jag stryker den ena efter den andra på listan över möjliga jag. Jag hoppas att det till sist finns något kvar på listan.

Jag skulle så gärna vilja kunna fylla detta ständiga tomrum med något.

Jag skulle vilja vara någon.

Dags att sova nu kanske.

Våga gå ut

Allting förändras, jag vet ju det, men det är ändå lite konstigt när man plötsligt får syn på sig själv så där i ögonvrån och inte vet vem man är. När man gör något spontant och det visar sig vara något som man annars aldrig gör.

Jag känner inte längre igen min spegelbild, vet inte vem jag är, vad jag vill, vad jag tycker om. Vem är jag egentligen och vad gör en sådan som jag en helt vanlig fredagkväll?

Jag sträcker försiktigt på mig, böjer prövande på armar och ben, stryker försiktigt över huden, försöker se vad den är gjord av. Vad är det här för människa jag bor i, vem är hon, hur fungerar hon? Jag vet inte hur jag hamnade här, men nu är jag ju här och då är väl det här livet det jag ska leva. Vad ska jag annars göra?

Jag är inte så bra på att göra det bästa av situationen. Se möjligheter är inte min grej. Över huvudtaget är jag inte bra på förändring, utveckling.

Statisk, det är vad jag är.

Men nu är ju allt annorlunda. Jag är helt annorlunda. Förutsättningarna har förändrats, eller i alla fall min syn på dem. Eller, det är kanske snarare en helt ny förutsättningslöshet. Om jag inte vet någonting, då måste jag ju prova mig fram. Prova allt och se vad som funkar. Så jag kliver utanför min lilla värld, och ska försöka gå på gatorna som en riktig människa.

Otäckt var ordet, så Bull.

Men det är så mycket som är otäckt. Ska man låta det hindra en?

Jag trodde rädslan var ett tecken på fara. Anvisningar: Gå inte dit! Gör inte så! Men kanske inte. Om jag hade lyssnat på de rösterna hade jag aldrig hamnat i Svalöv. Aldrig blivit gift. Aldrig gjort någonting.

Men det är svårt att veta vilka varningar man ska ignorera och vilka som man ska lyssna på .

Det finns en risk att det slår över och att jag blir vårdslös. Det har hänt förut. Det var inte bra.

Jag vill att världen ska bli större, innehålla mera. Men jag vill också känna mig trygg. Och det gör jag bara i det här lilla.

En långsam utvidgning, kanske? Ett steg i taget?

Känner jag mig blir det ett steg framåt och två tillbaka.

Men i kväll ska jag i alla fall gå på KB och se Moneybrother live. Det kräver oändliga mängder mod från min sida, men jag tror att det kommer vara värt det.

Jag bara känner mig så fruktansvärt gammal. Vad är det för övre åldersgräns på krogen nu för tiden, egentligen?

Och den eviga frågan.

Vad sjutton ska jag ha på mig?

Dessa tankar om dig (fast mest om mig)

Det finns saker om mig själv som jag inte förstår. Tankar som känns främmande, som kommer från ingenstans, helt oinbjudna, och ställer till det. Känslor som inte tycks ha någon som helst anledning, som jag inte kan se någon trigger till. Den här ovanan att gå omkring som en spänd fjäder flera dagar och sedan explodera utan förvarning när jag kommit i närheten av det som gör mig arg/ledsen/upprörd.

Mina försvarsmekanismer gör mig väldigt svårhanterbar ibland. Trots alla år i terapi är jag inte ett dugg bättre på att hantera mina humörsvängningar än jag någonsin varit. Instruktionsmanualen har kommit bort någonstans längs vägen. Nu kör jag på känsla. Det är jag inte så bra på.

Tur att jag ska vara hemma ett par dagar nu då. Gömma sig från världen är alltid det bästa sättet. Bespara omgivningen mina galenskaper.

Synd på pengarna, förstås, men lite soft. Två dagars arbetsvecka förra veckan, tre dagars den här. Kanske kan jag göra något med den här tiden? Hoppas, hoppas.

Jag kan i alla fall inte ställa till det på jobbet. När explosionen kommer bör jag vara långt borta från allmänheten. Och jag vill ju så gärna att de ska tycka om mig på jobbet.

Jag känner mig i ett så fullständigt underläge där, så beroende av allas välvilja och hjälp precis hela tiden. Jag som helst av allt vill klara mig själv i alla lägen måste be om hjälp, gång på gång på gång. Och så behöver jag ju att de vill att jag ska komma tillbaka och jobba, dag efter dag också. Jag behöver att de tycker att jag gör ett bra jobb, och att de tycker att jag är trevlig att ha där. Hopplöst läge alltså. Hela tiden känner jag mig som en tiggare, som ber om lite välvilja, lite överseende.

Och kanske är det bara detta det handlar om. Att jag behöver deras positiva feedback för att känna mig trygg där, och de ger mig inte tillräckligt.

Att ingen skriker åt mig är inte nog.

Och vad jag ska göra åt dessa tankar vet jag inte.

Det är bara tankar, påminner jag mig. Bara känslor, inget med substans.

Men det känns.

Det gör ju det.

Osynlig och behövande

Jag är hemskt spänd inför något, jag vet fortfarande inte riktigt vad. Huvudvärken har hängt med i flera dagar, stel i nacke och axlar och öm i tinningar och käkar eftersom jag biter ihop tänderna. En seg känsla av värdelöshet följer mig också vart jag går och det är helt fel tid i månaden för sådant.

Något är inte som det ska.

Jag känner hur jag vänder mig som en solros efter människorna på jobbet, söker genom deras ansikten, deras ord efter något som helst tecken på uppskattning. Hela tiden en stilla bön om att de ska se mig, bekräfta mig, säga något snällt, någon, vad som helst. Men jag får ingen bekräftelse, någonsin. Efter varje avslutat arbete blir det bara: "Är du klar? Då kan du göra det här istället."

Jag borde inte klaga. De skäller inte ut mig eller klagar på det jag gör, det kanske betyder något, men jag behöver mer!

Och det är i alla fall bättre än Sandra-tennis: "Färdig? Gå till J, se om han har något till dig." Väl där blir det:"Hör med H om hon har något du kan göra." Osv. Och så får jag studsa fram och tillbaka i lokalen medan de försöker komma på något jag kan göra.

Ingen bekräftelse på jobbet, ingen som ser mig överhuvudtaget här hemma, jag är ju ingen person här, bara en institution eller två, och både som Mamma och Hustru är jag bara pinsamt misslyckad så det är inte så kul. De skorna passar mig inte.

Och fortfarande ingenting från förlaget.

När jag färgade håret svart trodde jag att jag inte skulle vara så transparent längre. Att jag skulle framträda i kontrast mot bakgrunden och inte längre vara osynlig. Men ingen lägger märke till kärringen med det dåligt hemmafärgade svarta håret och de illapassande oömma kläderna. Det är obegripligt. Kanske har det med deras försvarsmekanismer att göra? Deras hjärnor tycker att de ska slippa se.

Tänk om min hjärna kunde tycka att jag skulle slippa vara.


Vad måste jag göra för att folk ska se att jag står här och behöver?

Jag bara behöver så mycket.

Inte alls i proportion med vad jag förtjänar.

Attsikens också.

I försvarsställning

Något oroar mig och jag vet inte vad det är. Jag trodde det var hotet om ett julbord med jobbet, men det avvärjdes i går och jag har fortfarande axlarna uppdragna i försvarsställning. Ont i huvudet, ont i ryggen och väldigt svårt att sova och jag vet inte ens varför. Ibland blir det så här, och det är inget jag kan göra. Förr eller senare kommer någon att säga eller göra något och jag kommer överreagera något vansinnigt. Då först får jag veta vad det är som har besvärat mig. Krångligt system min kropp har. Det är designat specifikt för att skydda mig från obehagligheter, men det funkar inte alltid som det var tänkt.

Krångliga, konstiga drömmar ger inte heller några ledtrådar. De späder på huvudvärken och gör mig tung och seg i hjärnan, men ger mig inga som helst idéer om hur jag bäst ska gå vidare med livet. Om inte min framtid involverar Chad Michael Murray och hon som spelar Haley i OTH, för de var där, och något med ett segelflygplan, och sedan förde jag en diskussion om vilket som var bäst, frysboxar eller frysskåp, med en man som jag inte vet vem det är men jag tror att jag skulle gifta mig med honom. Och någon ringde, någon från Svalöv, och läste högt ur en recension av något.

Ok. Nu när jag ser det så här är det ju uppenbart vad det betyder.

Fan också.

Som om livet inte vore svårt nog.

Första steget

Äntligen en helg som kändes lite. En helg lika lång som den föregående arbetsveckan är tydligen formulan jag ska sträva efter i balansen arbete/fritid. I möjligaste mån. Vi får väl se hur det går med det.

Den här veckan har jag markerat i min almanacka som den då jag senast ska få mitt första refuseringsbrev. Två månader har snart gått, sedan jag skickade in mina noveller. Och jag vet, noveller, herre min je, det kan inte bli annat än nej. Men jag är lite försiktigt stolt över mig själv för att jag vågade ta det lilla steget fram i ljuset.

Jag är oftast inte den som ber om folks uppmärksamhet när det gäller något jag gjort.

Jag vet inte hur det ska funka i framtiden, om jag skriver fler böcker, att jag förväntas kliva fram på diverse scener och säga en massa saker för att kränga mina verk. Inte riktigt min kopp te, kan man säga.

Så mycket vill jag det här, kan man också säga. Så mycket vill jag bli författare att jag vågar sådant som jag annars inte gör. Söka till skrivarlinjen, t ex. Gå skrivarlinjen, t ex. Skicka in mina manus till Sveriges två största förlag. Säga: "Titta vad jag har gjort!"

Så mycket vill jag det här att jag, trots att jag inte orkar någonting alls förutom jobbet och hemmet just nu, lik förbaskat skrev en sidas introduktion till något helt nytt igår morse. Och nu finns han där, den här författaren som vill berätta något om skrivandet, och han tänker saker och gör saker och jag undrar om jag kommer att kunna berätta hans historia, vad vet jag om hur det är att vara man, att vara etablerad författare, men jag vill försöka, jag vill det.

Så mycket vill jag det att jag gör det. Det kan jag inte säga om mycket annat. Men samtidigt vet jag ju att det är vansinne. Det finns ingen vettig anledning till varför jag ska lägga min energi på något sådant just nu. Jag vet bara att jag måste. Det här är något jag inte riktigt kan kontrollera. Ett sug, ett beroende som får mig att göra något jag annars inte skulle göra.

Kanske finns det samtalsgrupper för sådant. Ett tolvstegsprogram.

Mitt namn är Sandra och jag har just börjat skriva på min andra roman.

Vem vet hur det här kan komma att sluta?

Ny bok på g

Jag är sugen på att börja skriva igen. Vet inte när eller hur det ska bli av, men det är skönt att känna suget igen, att det finns, att jag inte har dödat det med mitt förvärvsarbetande.

Konstigt nog är det inte Birgers bok som tränger sig på utan den som kom till mig i går morse, strax innan jag vaknade. Vad händer om jag kastar mig in i den nu? Hur går det med Nina om jag bara går vidare? Och Birger. Kan han vänta?

Och hur mår jag i morgon när jag måste gå och jobba, om jag har ett första kapitel hängande halvt utanför hjärnan?

Men de första meningarna har hängt kvar i över 24 timmar nu. Det borde betyda något.

Kan man tycka.

Jag har hittat en programvara som heter Writer's café. Ett dataprogram som ska göra det lättare att hålla ordning på sitt skrivande, strukturera sina berättelser och samla sina texter. Jag är lite sugen på att prova.

Det var så svårt med Ninas bok, när jag började närma mig hundra sidor, att överblicka allt. Jag önskade mig ett stor whiteboardtavla där jag kunde rita upp alltihop, men det finns inte riktigt plats för det här hemma. Skulle inte se så mysigt ut i sovrummet.

Plus att jag inte vill att någon ska se min historia innan jag har skrivit den.

Jag kan väl testa nu med den här nye mannen, vad han nu heter. Se om det går att berätta en historia ur en mans perspektiv. Det har hela tiden skrämt mig vad gäller Birgers bok också. Vad vet jag egentligen om hur män tänker? Kan jag skriva i 1:a person, som om jag vore en man?

Tja, det vet man väl inte förrän man försöker.

Jag ska prova nu. Jag har nog en halvtimme på mig.

Det räcker väl inte till hela romanen, tyvärr, men till de där första meningarna som har skramlat omkring sedan i går borde det vara mer än nog.

Glömmer att andas

Efter min långa, hårda arbetsvecka (två dagar) är det nu helg igen, och det är konstig nog precis lika skönt som alla andra veckor. Det blir ju det här man lever för på något sätt. De få minuter man inte måste göra vad andra säger.

De få minuter man inte behöver göra något alls.

Visst finns det en massa måsten här hemma också, men de är mina måsten. Det är jag som har bestämt dem. Och jag kan strunta i dem, om jag verkligen vill.

Vem behöver egentligen rena kläder? Rena kläder är ett modernt påfund, en konstruktion. Förr i tiden tvättade man kanske bara sina kläder ett par gånger om året. Om man inte hade något bättre för sig. Och det hade man väl. Med all historia som höll på och så.

Inte som nu för tiden. Nu har allting varit, all evolution, all utveckling, alla viktiga uppfinningar och upptäckter har gjorts. Allt viktigt har hänt och vi sitter bara här och tittar på tv medan vi väntar på att mänskligheten ska fatta vinken och dö ut. Det är på g, visst är det. Vi bara fattar lite trögt. Det är svårt med sådana förändringar, sådana som innebär att man själv inte ska vara med i bilden längre.

Det tar lite tid att vänja sig vid tanken att det inte ens kommer finnas en tanke. Men det kommer.

Jag är fruktansvärt svart och tung i tankarna med tanke på att det är två veckor till jul. Det finns inte mycket ljus i mitt sinne, trots all mysbelysning här hemma. Inte mycket att glädjas över, trots att allting verkar ha ordnat sig på ett för samhället tillfredsställande sätt.

Tänk att jag skulle få se den dagen då jag försörjde mig själv genom eget arbete. Nästan precis som en riktigt människa. Vem hade kunnat tro att jag hade sådana resurser?

Inte jag i alla fall.

Nej, svärtan är tjock just nu. 2006 blev inte alls vad jag hade hoppats på, trots att det slutar så samhällsekonomiskt positivt.

Jag hade önskat mig andra saker. Två, närmare bestämt.

En av dem kan fortfarande ske.

Nästa vecka är det två månader sedan jag skickade in mina noveller till Norstedts.

Kom igen! Skicka det där refuseringsbrevet någon gång, då!

I dare you!

Jag vill läsa det. Jag är inte rädd.

Jag vill läsa det.

Jag är inte rädd. (Alexi Murdoch sjunger "Don't forget to breathe" just precis nu och jag försöker, darling, jag gör verkligen det!)

Jag vill...

Jag kanske skulle skicka dem ett mail:
När jag vaknade i morse hade jag ett snyggt romanintro i huvudet. (Alldelels sant, en helt ny bok, ovanpå de tre som redan bor i mina frontallober.) Om ni skriver något snällt i mitt refuseringsbrev kanske jag skriver den boken till er. Jag tror att den skulle bli bra.

Tänk om den skulle bli det.

Jag kanske ska skriva den ändå, även om de inte skickar något snällt och uppmuntrande brev.

För min egen skull!?

*asg*

Jag är då för rolig...

Mitt så kallade tv-liv

Och så var det fredag igen.

Det var svårt att komma iväg till jobbet igår, och svårt att vara där. Jag gjorde nog en del tabbar men orkade inte riktigt bry mig. Får se om det får några konsekvenser idag.

Jag orkar inte riktigt bry mig om det heller.

Denna tid som rinner mig mellan fingrarna, det skrämmer mig så lite jag gör med den. December är en sådan månad, bara utvärderingar och jämförelser och ångest, massor av ångest, för aldrig någonsin kan jag känna att jag gjort det bästa möjliga av något, att jag kan luta mig tillbaka och vara nöjd med min prestation.

Jag gör ju aldrig något riktigt bra.

Ett år borde vara mer än så här känner jag, det är så mycket tid, mer borde hända, mer borde förändras. Men vad gör jag, vad har jag gjort istället för att åstadkomma någon förändring?

Jag tittar på tv.

Det är sorgligt. År efter år samma sak.

Trots att jag aldrig är nöjd, aldrig trivs med min tillvaro så ser jag hellre på tv än jag gör något konstruktivt för att förändra min situation.

2007 kommer väl inte bli något undantag, heller, kan man anta. Något jag har spenderat mina ännu ej förvärvade penningar på är nämligen DVD-boxar med gamla tv-serier.

På tv var det i alla fall bättre förr.

Mitt liv var bättre aldrig.

Kärringen i strömmen

Tillbaks till vardagen. Dags att gå till jobbet. Slut på att göra vad som faller mig in.

Ok då.

Om sanningen ska fram var det mest jobbigt att vara hemma igår. För mycket tid att tänka och känna efter, utvärdera och analysera.

Det blir lätt så vid årsskiften för mig. Var var jag för ett år sedan? Var tänkte jag mig då att jag skulle vara idag? Hur fel hade jag egentligen?

Så fel.

Jag hade aldrig kunnat tro att mitt liv hade sett ut så här. Aldrig kunnat gissa.

Och snabbt kommer då nästa tanke: Var befinner jag mig december 2007?

Vad är det som jag inte kan föreställa mig idag, som kommer vara min vardag då?

Jobbar jag? Skriver jag? Bor jag kvar här?

Har vi det bra?

Finns det något, något som helst, som jag kan göra för att styra denna skuta i någon som helst riktning?

Det är så svårt att bara föras med strömmen. Att bara låta saker och ting förändras. Jag vill ju så gärna ha kontroll. Eller känslan av att ha kontroll.

Nu har jag inte ens några planer. Allt ligger i någon annans händer.

Jobbar jag? -Om de inte säger upp mig.

Skriver jag? -Om någon vill ge ut mig.

Bor jag kvar här? -Om han inte slänger ut mig.

Har vi det bra? -Om det vill sig så.

Inget kan jag kontrollera. Ingenting.

Julen är önskningarnas tid. Jag får väl blunda, och försöka andas lugnt, och önska mig ett gott nytt år. Och hoppas att det inte kommer något nedströms som jag inte klarar av.

Önska mig att någon förändrar mitt liv till det bättre.

Slå om

Att bara kunna gå och lägga sig igen efter det att alla andra har gått till jobb/skola. Läsa en stund, sen sova lite, sen läsa lite till. Ta ett bad, kolla lite mail, hjälpa sonen med middagen. Se lite på tv.

Det behövs inte mer än så. Eller inte mindre heller för den delen. Det är ju så här jag vill ha det.

Och mitt på eftermiddagen får jag veta att jag får en hel dag till. Det är ingen som behöver mig där ute.

Klart att jag oroar mig för pengarna. Klart att jag hoppas att det blir minst 17 timmar de kommande två veckorna, så att jag kan ansöka om anslutning till a-kassan så fort som möjligt.

Men mest av allt går jag bara så gärna och lägger mig igen när de andra har gått. Läser lite, sover en stund. Läser lite till. Osv.

Hur många sådana här dagar jag behöver innan jag vågar försöka skriva igen vet jag inte. Men jag är inte där än.

Jag vill det så gärna. Om jag blundar så kan jag känna pennan i min hand mot pappret, fingrarna över tangentbordet, tankarna som ordnar upp sig på rad för att få komma ut.

Men rädslan för att faktiskt försöka göra det och tvingas se att inget kommer är så stor. Jag har varit så långt ifrån mitt skrivande jag i över sex veckor nu och det är inte alls som att ha haft skrivkramp i sex veckor för där har jag varit och det är också otäckt men det är inte alls samma sak.

Jag har ju haft perioder på flera veckor med skrivkramp, och visst känns det då som att man har tappat det, som att man aldrig kommer kunna skriva ett ord till, men nu är det annorlunda. Jag har berövats tillfälle och utrymme att skriva av externa krafter, inte av mitt eget självförtroende. Jag har tvingats in i en annan typ av liv, en annan verklighet, de här sex veckorna och jag vet inte vem jag är i den verkligheten men jag tror inte att jag skriver.

Eller jag vet att jag inte gör det. Frågan är bara om jag på något vis kan växla mellan de två, hur jag ska bära mig åt för att kunna vara båda.

Vi har skaffat en makalös manick till datorerna, en switch för att kunnna dela skärm, mus, tangentbord på två datorer. Man trycker ner Num lock och håller den nere, trycker på minus, släpper minus och sen Num lock. Man trycker ner en 1:a för sonens dator eller en 2:a för min och så enter. Det är som magi, men det är det inte. Det är bara teknologin som har hittat en lösning på ett problem som jag trodde jag var ensam om, ett problem som jag skapat genom min egen envishet.

Kanske finns det en Personality Switch också, någonstans inne på lagret på Kjell & co. En liten dosa med sladdar som jag inte riktigt vet hur man skulle ansluta, men ändå. Så kunde jag lätt slå över, om jag har en halvtimme jag inte behöver någon gång innan sängdags eller så, bara switcha över och så får skrivar-Sandra komma ut en stund. Och sen när det är dags att gå till jobbet, switcha över till maskinop-Sandra med allt vad hon innebär.

De har säkert en sådan manik. De har allt möjligt på Kjell & co. Synd bara att jag inte vågar gå och fråga efter den.

Men jag ska kolla extra noga i katalogen.

Belöning, nu och sen

Det är ju det här med delayed gratification som jag försöker lära mig. Jobba först, få belöning sen, typ. Sånt som vuxna gör.

I går jobbade jag inte, men jag jobbade hela dagen ändå. Så kallat oavlönat hemarbete. Sånt som kvinnor gör. Allt som jag och maken skulle gjort hela helgen gjorde jag själv på en enda dag. Det tog precis hela dagen. Men vad rent det blev, och vad mycket rena kläder vi har och alla glas och tallrikar står rena i skåpen. Och så julpyntet då som kom på plats en dag för sent. Bättre sent än aldrig, säger man ju och det är nog sant, för lite mysigt blev det.

Men nu vill jag ha belöning!

Jag var så duktig och vuxen precis hela dagen, nu vill jag ha enormt mycket kosmisk belöning.

Den här dagen får jag i alla fall. Den här dagen är min och ingen dammsugare eller tvättmaskin ska komma och ta den i från mig.

Men sedan vill jag ju ha mera, mycket mera.

Jag vill ha snäll post från ett förlag, massor av idéer och tid att skriva ner dem, vackert väder, pussar och kramar, fred på jorden, nöjd make, lycklig son, med mera, med mycket mera.

Och sedan tänker jag på att jag ska gå och jobba i morgon och då vill jag bara ha en massa saker. Ny mp3, ny DVD-spelare, ny tv, MASSOR av DVD-boxar, böcker och skivor, kläder, skor, möbler, ny bil, ny lägenhet, nej, ett hus! Bara massor och massor av saker.

Vad är det för konstig funktion i hjärnan som gör att när jag inte jobbar vill jag bara ha kärlek och lugn och ro, och när jag jobbar vill jag bara ha en massa grejor? Har neurologerna ens forskat på det fenomenet? Finns det någon hjälp att få?

För jag behöver hjälp. Under de sex veckor jag jobbat har jag nog spenderat allt jag tjänat, två gånger om, minst. Suget efter belöning är så stort. Jag vill bara ha och ha och ha.

Och det jag verkligen vill ha, det jag egentligen vill ha, får jag inte. Gång på gång på gång får jag inte det. Idag får jag inte det, igen.

Men om jag köper tillräckligt många DVD-boxar så kanske det känns bättre.

Eller?

Vägrar sluta älska böcker

Jag kan inte sluta läsa recensioner, kolla New York Times best seller-lista, reservera böcker på biblioteket. Traven med olästa böcker jämte sängen växer långsamt men säkert och jag har inte en chans att beta av den. Kvällarna är för trötta, helgerna för fulla av måsten.

Lite lättare böcker funkar att läsa ett par sidor i under lunchrasten, men inget som kräver min uppmärksamhet och koncentration. Erlend Loes böcker har funkat, fulla med små pärlor till meningar som är njutbara även i små, små smakbitar. Kiran Desais Booker price-vinnare fick jag ge upp och lämna hemma. Vacker och stämningsfull är den men den kräver ett engagemang som jag inte kan avvara på jobbet, och inte orkar med de få minuter jag orkar läsa innan jag somnar. Jag ska försöka hinna läsa ut den innan jag ska jobba igen. När jag inte har mer Erlend Loe väntar Yac O'Yeahs bok om ett indiskt Göteborg. Jag hörde honom på bokmässan och hoppas att hans bok är lika rolig som han var. Coolt namn har han också.

Jag klamrar mig fast vid bokvärlden, vägrar släppa frivilligt. Spänner mig inför den smäll jag fruktar kommer i refuseringsbrevet. Om de inte är så snälla. Om de inte tycker att det är så bra. Om de inte tycker att jag ska sluta mitt day job och bara skriva.

Och det vet jag ju att de inte kommer att tycka.

Jag må vara naiv, men jag är inte dum.

Jag må vara dum, men inte galen.

Jag må vara galen, men jag ger inte upp.

Jag beställer ett par böcker till.

Ledig utan hjärna

Tre veckor till jul och jag är inte alls redo, inte alls på humör, inte alls där. Jag har i och för sig fixat alla julklappar, även de till mig själv, och idag åker julpyntet upp så fort vi har städat men mentalt är jag någon helt annanstans.

Jag är bara inte på humör för jul, just nu. Den kommer olägligt i år.

Jag har kommit fram till under de tidiga morgontimmarna att det är farligt med arbetsfri tid. Dessa två dagar som kommer nu, direkt på en helg, riskerar att ge mig tid att reflektera och känna efter och det har jag verkligen inte råd med just nu.

Om jag känner efter kommer jag ju inte att komma fram till att jag vill lägga all min tid och kraft på att jobba. Det vet jag ju på alla sätt och vis, men när jag jobbar har jag inte tid att känna det. Inte tid att känna suget efter skrivandet, längtan efter att skapa något, lusten att vara kreativ.

När jag jobbar handlar det bara om att bita ihop, inte titta på klockan för ofta och hoppas att jag får gå hem och sova snart så att jag ska orka med nästa dag också.

De här två extra lediga dagarna skulle bli min räddning, äntligen en chans att komma ikapp, att få vila ut riktigt ordentligt.

Men om jag får en chans att känna efter blir det nog så väldigt mycket svårare att gå tillbaka till jobbet efteråt.

Om jag bara kunde stänga av hjärna och känslor ett par dagar.

Det får bli mycket tv de kommande två dagarna, helt enkelt.

Lååånghelg

Det blev inte bara helg, det blev långhelg! Inget jobb för mig måndag och tisdag och visst förlorar jag en massa pengar på det men jag vinner TID, tid är ockå pengar och hårdvaluta i min värld just nu, så fruktansvärt efter som jag är med absolut allting.

Och jag gör listor i mitt huvud och på papper över allt jag ska göra, hinna med, köpa, fixa. Och fyra dagar blir kanske inte ens tillräckligt, men det kommer att hjälpa och jag kommer att hinna känna mig LEDIG. Ledig som i inte-på-jobbet, ledig som i inte-skitig, ledig som i inte-klädd-i-oömma-kläder-hela-tiden. Ledig som i skärsåren-på-mina-händer-hinner-kanske-läka!?

Och livet är fortfarande svårt på sju olika sätt men lite lättare blev det nu.

Ingen post i går. Inte minsta lilla refuseringsbrev, och det är väl inget, två månader kunde det ju ta och det betyder väl inget men det är pirrigt nu, och ju mer tid som går, desto större blir det, desto större tyngd kommer jag lägga på orden i brevet och jag hoppas verkligen att de är snälla, även om de säger nej, att de gör det på ett skonsamt sätt, så att jag inte är tvungen att sluta skriva för alltid.

Jag har gått på jobbet och fasat för att skrivandet hade övergivit min trötta hjärna, men min stundande långledighet har släppt på någon spärr och jag vaknade med två (2!) idéer till noveller i mitt förvirrade huvud. Och när jag vaknat ordentligt kommer jag väl att ha glömt alltihop men det finns något där inne i alla fall, det finns där och jag har inte tappat det, och idag är det inte mycket som kunde gjort mig gladare än det.

I morgon däremot.

December

Det är konstigt hur inte glad man blir när man äntligen blir behandlad som man vill, om man har behövt be om det alldeles för länge. Det känns så himla konstgjort med sådan omtänksamhet. Är jag lika dålig på att läsa andras önskemål? Sorgligt, i så fall.

Den här veckan gick den också. Another day, another dollar som vi förvärvsarbetande säger och så många dollar får jag väl inte men några spänn ska det väl bli.

Vet inte hur mycket jul det blir för de pengarna, dock, jag är inte alls i närheten av the holiday spirit. Idag är det den förste december och det är höst ute. Mild höst. Day after tomorrow-mild höst. Det är i och för sig skönt när man ska cykla till jobbet, men säskilt mycket julstämning inspirerar det inte till.

Tankar om klimatförändringar får mig att planera att köpa ett fjäll, så fort jag har jobbat ihop en hacka. Nordkalotten kommer vara den enda beboeliga platsen i Europa om en 50-100 år, och med höjningar av vattennivåer och allt annat som är på g är norrut och uppåt den enda tänkbara vägen om man ska överleva, tror jag. Det blir väl medelhavsklimat där också, så det är inte lönt att packa några skidor, men fjällvärlden är ju vacker även om sommaren och med alla vingårdar och olivlundar som klättrar längs fjällsidorna kan det bli riktigt mysigt på ett helt onaturligt sätt.

Ett fjäll med ett fort där barnbarnen kan sitta och överleva när resten av världen förvandlas till Waterworld. Bara sitta där och vänta på Kevin Costner. Eller hans barnbarn.

Jag ska bara jobba ihop lite stålar först. Undrar vad ett fjäll kostar? Hittills har jag jobbat ihop en fem-sextusen, netto.

Det räcker nog inte.

Vad jag än gör är det aldrig nog.

Bitar av tid

En liten bit i taget går veckan. Snart förmiddagsfika. Snart lunch. Snart eftermiddagsfika. Snart dags att gå hem. Snart dags att gå och lägga sig. Tisdag, nästan hälften. Onsdag, hälften. Torsdag, bara två dagar kvar. Fredag, äntligen. Helg.

Sen hinner jag bara blinka innan det är måndag morgon igen.

När maskinerna går bra går tiden fort. Måndagen var evighetslång. Tisdag var en piece of cake. Onsdag gick i alla fall undan, även om man aldrig kan vända ryggen till just den maskinen. Det blir en utmaning. Man vs machine. Maskinen vinner alltid, men jag kämpade väl.

Och nu är det torsdag igen och helgen kan skymtas vid horisonten. Jag undrar, om jag koncentrerar mig tillräckligt, kan jag hinna uppfatta den då? Kan jag hinna känna mig Ledig?

Kan jag hinna göra något som helst som inte känns som arbete?

Jag vet att jag inte kommer hinna skriva, men om jag äntligen kunde få läsa ut boken jag hållit på med i två veckor hade det känts lyxigt.

Och om jag hade kunnat jobba lite med E's roman.

Jag är inte säker på om jag vill jobba med min egen. Jag behöver nog mer ledigt först. Tid att tänka. Tid att känna. Tid att skapa.

Jag är alltför trögstartad för att hinna dit på bara 48 timmar.

Jag behöver större bitar av tid för att hinna ställa om.

Knegare

En knegare är vad jag är. Det är det enda jag är. Jag jobbar och sover. Inget mer.

Och så föraktar jag mig själv lite för att det är det enda jag är, det enda jag gör. Kan det vara något slags liv? Ingen tid för skapande. Ingen tid för reflektioner, för personlig utveckling. För utveckling av relationer och av världen i stort.

Och så skäms jag. För vad säger det om min syn på alla människor vars liv ser ut så här, år efter år. Vars liv består endast av arbete, alltid. För jag vet ju att det finns människor som alltid måste jobba, bara för att hålla näsan över vattenytan. Som inte har någon som hjälper dem. Som tar ansvar för sina egna liv.

Skulle jag vara bättre än dem kanske? Knappast!

Förtjänar jag bättre? Absolut inte!

Vem tror jag att jag är, egentligen?

Jag har faktiskt ingen som helst aning.

Men jag kan ju inte vara det här. Det här kan inte vara det liv jag är menad att leva. Om det vore så skulle jag väl inte ha alla dessa tankar i mitt huvud? Då skulle jag väl inte hela tiden vilja vara någon annanstans?

Idag har förlaget haft mitt manus i sex veckor och två dagar.

Jag påstår inte att det betyder något som helst. Jag bara konstaterar det.

Hur lång tid tar det egentligen att skriva "Nej tack." på ett papper? Stoppa pappret i ett kuvert, lägga det i Ut-korgen?

Jag hade kunnat göra det i en handvändning. Och jag är ändå bara en simpel knegare.

Vissa dagar

Vissa dagar har man bara inget att skriva om, inget som helst i huvudet. Man börjar på två, tre olika teman men går i stå efter bara ett par stycken. Sen deletar man allt och stirrar på den lilla vita Blogger-rutan i tro om att det ska dyka upp något intressant där.

Det gör det ju inte.

Vissa dagar är man bara trött, trots att man gick och la sig vid nio kvällen innan.

Vissa dagar är man även lite sur på universum, som lurar en att tro att allting kommer att ordna sig, som lockar med den perfekta julklappen till sonen, precis utanför räckhåll, så att man sträcker sig lite för långt och nu riskerar att falla. Falla långt och i slutet av fallet landa hårt.

Vissa dagar orkar man inte längre vara rädd för vad det ska stå i brevet från förlaget, man vill bara att det ska komma NU. Jag vet att det blir ett nej, men jag vill veta vad de tycker.

Vissa dagar inser man att alla dagar egentligen är så här, inget skiljer egentligen en dag från en annan. Allihop rusar de i någon slags ordning förbi mig, utan att lämna mer än några enstaka ömmande märken efter sig.

Ingenting är mitt. Allting bara rusar förbi mig.

Inget kan jag hålla fast vid.

Vissa dagar önskar man att man kunde stanna i sängen. Tankar som de här, före frukost, bådar inte gott för framtiden.

Nu börjar det lacka så smått

En ny vecka igen och det snurrar lite i huvudet av att tiden går så fort. Jag ser något närma sig med racerfart vid horisonten och det är väl julen antar jag och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till den i år.

Sonen är för stor för julens magi nu, det handlar bara om kapitalvaror för honom. Och för min egen del kommer det att bli antingen jobb hela dagarna, alla vardagar fram till jul eller gå hemma och ha ångest över att jag inte tjänar några pengar. Hur det än blir, blir det ingen tid att komma i stämning, julpynta, baka, koka kola, mysa över lite glögg.

Om jag får jobba hela tiden fram till jul kommer jag dessutom bara vilja slappa och vara ledig under de röda dagar som är, inte fira på något mer ambitiöst sätt. En gran, en bit skinka, ett glas julmust. Sen orkar jag nog inte mer.

Förra året sprang jag omkring och letade julklappar till hela tjocka släkten, bara för att en vecka innan jul få besked att de hade bestämt sig för att skippa klapparna nu när alla var så stora. I år skiter jag därför i julklappar utanför den omedelbara familjen och vad ska vi sätta på att det kommer att rassla in avier om stora brev och paket sista postdagen innan julafton och att alla har fått stora, fina paket med rim och lackförseglingar från fan och hans moster.

Julen är ju även ett utmärkt tillfälle att demonstrera hur dålig kontakt man har och hur osynkad man är med resten av sin så kallade familj.

Men som i drömmarna blir julen aldrig. Snö och bjällerklang och mys och kärlek och tindrande barnaögon lyser med sin frånvaro här i lägenheten i utkanten av stan. Det blir väl ingen snö här i Skåne, och inte så mycket mys och kärlek i den här styvfamiljen där julen bara brukar vidga klyftorna mellan Vi och Dem. "Baka du era pepparkakor så bakar vi våra. Vi tycker inte om sådana pepparkakor, vi tycker bara om de här." "Så här brukar vi alltid göra på julen, det är tradition i VÅR familj."

Gud förbjude att vi skulle kunna försonas och skapa traditioner för den här gruppen sammanboende mäniskor som ingen i sin vildaste fantasi skulle komma på att kalla familj.

Bah, humbug, blir det snart känner jag.

Det blir lättare att bara se det som en långhelg, hyra en hög med filmer och inte slå på Kalle Anka och Karl Bertil.

Så fort som tiden går borde det inte vara något problem att bara blunda och missa alltihop.

Jag får ändå aldrig vad jag önskar mig.

Regn över Humlebaeck

Jag har under åren, väldigt utstuderat, valt att bara åka till Louisiana när det är vackert väder. På så vis har det funnits en plats på jorden där solen alltid skiner. Jag tyckte att jag behövde någonstans i min närhet där det alltid var sommar. Där det alltid fanns lugn och ro, sol och doft av hav, skönhet.

De två senaste gångerna jag varit där har jag inte varit det på eget initiativ. Gäster har behövt underhållas och maken har föreslagit en tur till Louisiana.

Det har ösregnat båda gångerna.

En gång kunde jag gå med på. En gång kunde jag förtränga eller intala mig att det var ett undantag. Den enda gången på hundra år som regn föll över Humlebaeck.

Nu är det svårare.

Fast, om jag har tappat mitt "happy place" så har jag vunnit ett "happy meal"! Kalkonpannkakan på Café Jorden runt var precis lika fantastisk den här gången. Nästa gång jag behöver tänka på något som gör mig glad får jag istället för en stilla vandring genom skulpturparken och en segelbåt med vita segel ute i Öresund tänka på kalkonpannkaka .

You win some, you lose some.

Och eventuellt har jag köpt de första julklapparna.

Eventuellt behåller jag dem själv.

Det beror på hur världen beter sig under de kommande fyra veckorna. Jag kan behöva tröst. Saker funkar bra.

Bättre än inget, i alla fall.

Reparationer

Så börjar den långa vägen tillbaka. Små steg har tagits och även om det är långt kvar känns isen inte längre så papperstunn under mina fötter.

Allting går att laga.

Det kanske inte blir lika snyggt som innan, med tuggummi, frystejp och en bit gammalt snöre som håller ihop allt, men det går att laga.

Jag önskar att jag kunde skriva om allt, men tiden och rummet sviker.

Nu måste jag vara trevlig värdinna i lite drygt ett dygn till och sedan måste jag vila om jag ska orka ännu en vecka på jobbet.

Dagsljus står på dagordningen. Hela veckorna är det mörkt när jag cyklar till jobbet, och ännu mörkare när jag cyklar hem. Och jag har inte riktigt tillgång till fönster på mitt jobb. Bland annat. Så idag ska det gås ut, och det ska gås på stadens gator som en kvinna! I ömma kläder, helt olämpade för verkstadsarbete och skor som inte lämpar sig för att stå upp 8 timmar i sträck. Läppstift ska jag ha också. Och utsläppt hår.

Mmmmmm. Utsläppt hår...

Jag kommer förmodligen känna mig som en drag queen, men jag behöver bli påmind om hur det är att vara kvinna. Hade jag kunnat föda ett par ungar innan jag ska vara på jobbet måndag morgon hade jag gjort det.

Jag behåller mycket av det som sagts i ett stängt rum inuti mig och satsar på utsidan istället.

Läppstift är kanske inte lösningen på alla mina problem, men det hjälper.

Det hjälper för dagen.

Gonna keep it inside

Ännu en helg har smugit sig på mig. Jag ser inte fram emot den. Vi ska ha en gäst mitt i alla spänningar, sitta här och vara trevliga medan vi knappt talar med varandra. Jag får leta reda på lite tejp till mungiporna när jag kommer hem från jobbet.

Hur hittar man tillbaka? Jag vet inte. Troligtvis gör man inte det.

Kanske kan vi hitta en ny plats där vi kan bygga upp en ny relation, men som det var innan kan det aldrig bli igen.

Förtroendet är borta. En stor del av tryggheten följde med den.

Åh, vad jag inte orkar med det här just nu, när hela mitt liv är i omvandling! Något hade väl kunnat få vara kvar av det gamla!?

På måndag är det sex veckor sedan förlaget tog emot mitt manuskript. Nu är jag rädd för att titta igenom posten, på riktigt.

Jag hoppas de säger nej på ett trevligt sätt, med någon liten uppmuntrande kommentar någonstans i en bisats eller så. Jag kan läsa in nästan vad som helst i ett nej, inbilsk som jag är, bara de inte är direkt elaka, förbjuder mig att någonsin kontakta dem igen eller så.

Jag behöver bara lite utrymme för mina vanföreställningar.

Låt mig tro att jag kan skriva.

Låt mig tro att jag kan bli älskad.

Om jag lovar att hålla vansinnet inuti mitt huvud den här gången!?

Snälla!?

Idiot

Jag känner mig så våldsamt ensam, samtidigt som ett av mina största problem är att jag aldrig får vara ifred. Hur är jag funtad egentligen?

Jag kommer mer och mer in i rollen på jobbet och det är skönt att bli mer självgående men ibland kommer jag på mig själv med att vara väldigt stolt över något som jag inte egentligen begriper varför jag är stolt över att kunna. Det är ju inte det här jag vill vara bra på.

Men det är skönt att vara bra på något. Som omväxling.

Här hemma misslyckas jag bara, gång efter gång och jag försöker komma ihåg hur K formulerade det i en av hans lysande noveller, något med att det enda som finns är avstånden.

Just precis så känns det.

Det är inget kul att vara vuxen. Jag vill inte vara mogen och ansvarsfull när mitt hjärta brister, jag vill bara inte det.

Men brustit har det nog och jag tror att jag blöder inombords för jag blir bara svagare och svagare. Så väldigt trött så fort jag kommer in genom ytterdörren att jag bara vill krypa ihop i en liten boll och gny ynkligt.

Jag vill ha ett hem där jag kan få ro och hämta ork att hantera resten av världen med.

Nu är det precis tvärtom.

Främlingar är snällare mot mig än de som påstår sig älska mig.

Men så var jag ju en idiot som trodde att någon kunde göra det.

En plan

Ett riktigt gräl lyser upp rummet där relationen befinner sig, låter en se exakt var man befinner sig, hur det ser ut där. Om det är nära till dörren, om det finns hål i golvet man kan falla genom, om det finns saker man kan snubbla över, hur mycket plats man har att röra sig på osv. Var den andra personen befinner sig i rummet.

Hur pass älskad man faktiskt är, när allt kommer till kritan.

Viss kunskap kan man klara sig bättre utan.

Jag orkar inga mer gräl nu, jag tror inte att vi håller för det än på ett tag. Tjejen i Toby Lightman sjunger "I'm gonna leave it inside, 'cause I'm alright on the outside" och jag tänker att det låter som en plan för mig just nu.

Håll käften och le och hoppas att det en dag ska sluta kännas så här.

Att jag någonsin mera ska tro honom när han säger att han älskar mig.

Tiden läker alla sår, säger de.

Vi får väl se.

Nöten hade fel

Tvärt emot vad mannen på bussen sa förra lördagen så är livet svårt. Inte alltid, inte omöjligt, men definitivt svårt. Jag tycker att jag ägnar mitt liv mycket uppmärksamhet, att jag planerar, förbereder mig, försöker vara medveten, analyserar m m. För det går banne mig inte av sig själv. Men trots allt mitt arbete med att försöka styra den här skutan så har jag ändå inte mycket till kontroll över var jag hamnar.

Fördelen med att gräla med maken är att det är lättare att komma iväg till jobbet om morgnarna. Det är rentav skönt att komma bort härifrån, få något annat för händerna, bli lite distraherad några timmar.

Nu är jobbet på riktigt och stressmätaren i går var farligt nära rött flera gånger när jag insåg det. Jag kan inte tro att jag är värd riktiga pengar för det arbete jag utför. Men jag fixade upp ett par situationer helt utan att behöva be om hjälp igår och när jag fyllde i tidsrapporten med en darrig 8, som i åtta timmar jag hade jobbat, som jag ska få betalt för, som i en helt arbetsdag, min första avlönade arbetsdag detta årtusendet kändes det ju ganska så skönt. Eftersom jag kan stämpla de dagar de inte har arbete åt mig så var redan den första timmen jag jobbade ett rejält plus i kassan till julfirandet och jag ser julklappar i vår framtid, jag gör faktiskt det.

Dessutom ser jag genom fingrarna (för jag håller händerna för ögonen och vågar inte riktigt titta i almanackan) att detta är den sjätte veckan och att det snart kommer att komma ett svar ifrån Norstedts. Vilken tur att jag inte har gått hemma dessa veckor och väntat på det brevet! I så fall hade jag nog spytt varje dag när posten dunsat ner på hallmattan.

Jag ser, förutom julklapparna, ett par refuseringsbrev i min nära förestående framtid. Jag hoppas att de är varliga med sina formuleringar så att jag inte går ännu mer sönder.

Nöten hade fel; livet ÄR svårt. Jag gör så gott jag kan och hoppas att det ska räcka.

Vad mer kan man göra?

Så sorgligt

Vissa dagar önskar man att man fick göra om. Vissa gräl skadar en relation på ett sätt så att ärret alltid kommer att synas. Vissa saker kan man aldrig ta tillbaka.

I den perfekta världen kan man säga vad man tänker och känner utan att behöva frukta katastrofer.

Den här världen är inte perfekt.

Det är så sorgligt.

Jag trodde jag kunde det här. När han frågar "Vad är det?"
ska jag svara "Inget."

"Vad är det?"
"Inget."

Det ser inte så svårt ut. Varför kan jag inte svara det varje gång han frågar, då?

Nio gånger av tio räcker inte. Nittionio av hundra är inte heller tillräckligt.

Varje gång måste det bli. Vi håller inte för mer av sådant här. Jag håller inte för mer av sådant här.

"Vad är det?"
"Inget."

Varför ska det vara så svårt?

Varför kan jag inte bara hålla käften?

Taggarna ute

Jag klättrar på väggarna, får ingen som helst ro. Hemsökt är vad jag är, precis hela tiden. Och det är ingenting jag kan göra åt det, ingenstans jag kan ta vägen.

Försvarssystemen aktiveras av att jag känner mig rädd hela tiden och taggarna fälls ut. Det är så svårt att röra sig genom livet med taggar åt alla håll. Kläder passar inte, tapeterna rivs sönder, stoppningen i soffan yr när jag reser mig.

Människor som kommer för nära blir sårade.

Ett hem önskar jag mig, någonstans där jag kan få ro. Bara vila en stund, bara få slappna av.

För mycket begärt?

Jepp.

Det är så svårt med andra människor, jag erkänner det, jag är inte bra på sådant. Ensam på ett berg eller i en djup skog ska jag bo. Någonstans dit ingen någonsin kommer. Bara jag och alla mina rädslor. Det är väl sällskap nog, 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan.

Allting går för fort, allting går bara fel och mitt liv rinner mellan fingrarna på mig medan jag försöker få fotfäste.

Jag kommer aldrig hinna med allt jag måste göra.

Reda ut alltihop.

Hitta ett hem.

Skriva alla böcker.

Skaffa mig ett liv.

Bli trygg.

Få ro.

Det kommer att ta slut långt innan.

Det är så sorgligt.

Det hade kunnat bli så bra.

Dag 169, år 1 e.S.

Etthundrasextionionde inlägget och jag undrar vad den här bloggen fyller för funktion egentligen. Ingen läser den ju. Inte ens jag.

När jag har trehundrasextiofem inlägg ska jag läsa allihop. Det har jag lovat mig själv. Ett år i mitt liv behändigt förpackat. Året efter Skrivarlinjen. År 1 e.S.

Jag har aldrig lyckats skriva dagbok tidigare i livet. På sin höjd ett par, tre dagar i sträck, i samband med nyår, födelsedagar eller något annat som får mig att fundera över tidens gång och min egen eventuella utveckling. Men det är annorlunda med bloggandet, något med att allt är digitaliserat och tidsmarkerat. Även om ingen läser det här finns det ändå en press på att ha ett inlägg om dagen, prydligt daterade så det inte blir något fusk.

Om jag fortsätter kommer jag till sommaren att ha trehundrasextiofem inlägg, ett bevis för, eller i alla fall bekräftelse på, att jag HAR skrivit varje dag det här året. Även om jag inte har skrivit någonting.

Det här året kommer textmässigt annars att handla om det jag skrivit under de föregående två åren. Jag tror inte att jag kommer börja på Birgers bok innan jag vet hur det går med Ninas.

Det var inte alls så jag hade tänkt mig det, snarare tvärt om. Jag ville ha skrivit så mycket som möjligt om Birger innan jag fick alla refuseringsbrev som jag vet kommer att beröva mig lusten att skriva för evigt.

Men nu orkar jag inte. Inte när jag måste jobba. Kanske inte annars heller. Det är ett slit att gå in i en text, gå in i en annans liv och rota runt, som jag har gjort med Nina de här åren.

Lite måste jag ju få vara i mitt eget liv. Lite behöver jag ägna mig åt mitt eget liv, jag har försummat det alltför mycket under perioder.

Inte så att jag kommer skriva Sandras bok, näh, det blir det inget med.

Men när jag vant mig vid jobbandet och har fått lite kontroll över den ekonomiska aspekten av livet skulle jag vilja leva Sandras liv ett tag. Det hade varit kul som omväxling. Göra det jag vill göra, så som jag vill göra det. Tanken svindlar eller hur det nu är man säger.

Som Gary Larsons pingvin mitt ibland alla andra pingviner: Just gotta be me!

För en gångs skull.

Slut på prövningen

Prövningar har jag väl fortfarande gott om, men arbetsprövningen är i alla fall över till sist. Jag trodde aldrig att den här dagen skulle komma, men den gjorde det. Det mesta kanske kommer om man väntar tillräckligt länge. Vi får väl se.

Nu är det äntligen, äntligen helg och jag har så mycket sova och vila och inte-jobba att ta igen så jag vet inte hur jag ska hinna med alltihop. 36-timmarsdygn hade varit bra ett tag, tills jag kommit i kapp. Undrar om jag kan ansöka om det någonstans. Om man kan få dispens.

Till sist har jag läst ut en bok, inte mycket tid till sådant nu för tiden, men Kate Atkinsons nya, i alla fall, One Good Turn, och hon är så begåvad den kvinnan, det är inte klokt. En ren och skär njutning var det att läsa. Hon handskas med språket som om det inte vore någon som helst konst. Hon får det att se lätt ut och jag blir så sugen.

Jag pratade med en kollega om min andra bok igår på fikarasten, Birgers bok, den jag inte ens börjat skriva än. Jag märkte hur jag efteråt gick omkring med ett leende på läpparna en lång stund. Vad skönt det var att prata om den. Den blev så verklig och jag bara längtar efter att den ska finnas i en tjock bunt med en massa ord på alla sidorna, bara att läsa för den som vill.

Jag tror att den kommer att bli en vansinnigt rolig bok. Den ska handla om döden, mest. Och det är ju kul.

Näst sista dagen

Bara två dagar kvar av min arbetsprövning och ännu har jag inte fått någon klarhet i vad som händer härnäst. Jag vet inte ens om jag ska gå dit på måndag eller inte.

Det borde skrämma vettet ur mig, men jag orkar inte bry mig. Jag skulle göra fyra veckor där, jag har gjort fyra veckor där. Mer än så kan ingen begära. Får jag inget för det är det väl som med livet i övrigt. Inte särskilt rättvist.

Jag orkar inte bry mig, jag är bara trött, inget annat.

Väldigt kul liv, det här arbetslivet. Bara jobba och sova. Väldigt utvecklande.

Jag borde skriva något om det, men jag orkar inte.

Det här är den femte veckan mitt novellsamlingsmanus ligger på förlaget. Efter sex veckor bör man ha fått svar. Två månader vid arbetstoppar, och det kanske det är nu. Eftersom de har nobelprisvinnaren i sitt stall kanske de har mycket att göra, vad vet jag? Men ändå. Man kan inte låta bli att undra. Om någon har läst det. Vad de har tyckt.

Har de gjort anteckningar i marginalen? Understrykningar. Har de sagt något till en kollega på fikarasten?

Om de bara avfärdade det efter att ha kollat lite på första sidan borde jag väl ha fått det där "Tack, men nej tack"-brevet vid det här laget. Det finns väl ingen anledning att lägga det på hög och vänta med att svara om det är ett solklart nej? Att det dröjer borde väl betyda att de läser mer än första stycket i alla fall?

Så tänker jag i alla fall. Kanske har jag helt fel, men det ger mig lite hopp.

Jag märker att jag njuter av tanken på att någon, någonstans, sitter och läser det jag har skrivit. Det är likadant med romanen. Även om de inte lämnar besked före sista januari så ligger pappersbunten i någon hög någonstans, med en knallrosa postit-lapp på där någon har skrivt en kort kommentar. Förhoppningsvis står det inte Makuleras på lappen.

Vem hade kunnat tro det? Jag som trodde att jag skrev helt och hållet för min egen skull. Eller kanske för pengarnas. Och så blir jag alldeles varm i kinderna vid tanken på att någon läser mig.

Jag kanske kan bli en riktig författare i alla fall. Om det nu inte funkar med kuverteringen.

Högtryck

Sol och pannkaka i alla ära men nu för tiden är det mest tryckkokare jag känner mig som, humörmässigt. Alla små saker, all tid som jag måste bita ihop och göra sådant jag inte vill, bara bygger upp en spänning som jag inte får något som helst utlopp för. Och så pang.

Synd om den som står i vägen.

I går kväll var det maken och jag undrar hur många sådana utbrott ett äktenskap håller för.

Hur ska han ha tålamod med sådant, han som inte själv är konstruerad på det sättet, som inte begriper varför jag exploderar på det viset.

Pang, och så sitter hjärnan utsmetad över tak och väggar för att mitt huvud helt spontant har exploderat.

Hur förklarar man något sådant?

Arbetsgivare och Af håller på och pissar ikapp och jag vill inte veta, vill inte behöva bry mig. Jag önskar att de bara hade bestämt allt och inte berättat något för mig förrän det var färdigt. Nu fick jag veta hur det skulle kunna bli och dum som jag är berättade jag det för maken som genast fick FÖRVÄNTAN i blicken. I går när jag kom hem med dåliga nyheter ersattes den förstås av BESVIKELSE.

Och jag vill inte göra honom besviken.

Jag orkar inte mer och det är bara onsdag, tre hela dagar kvar tills jag får vila.

Jag orkar inte.

Skulle det vara för mycket begärt med någon slags naturkatastrof, vilken som helst? Bara den stänger ner all verksamhet i sydvästra skåne ett par, tre dagar så vore jag glad.

Nehej...

Jag får väl gå till jobbet då.

The Powers That Be

Stort möte i går med alla PTB's, mina tre chefer, min Af-handläggare och min SIUS-konsulent. Jag fick inte vara med, förrän på slutet när jag kallades in, fick höra vad de bestämt, nicka instämmande och skriva under ett papper. Så var min framtid bestämd.

Jag orkar inte bry mig mer, försöker bara slappna av och följa med strömmarna nedför detta vattenfall som är mitt liv. Jag klarar ju det här om jag bara slutar kämpa emot.

Små tröstpris med choklad och favoritförfattare, extra kramar från maken, vetskapen om att det blir pengar till jul om inte världen går under på något oförutsett vis.

Jag kan göra det här.

Om jag bara slutar kämpa emot.

Ja, det finns ju alltid en hake.

Men the PTB's verkar nöjda.

Upp och ner, ner och upp

Mitt humör studsar som en flipperkula mellan hoppfullhet och uppgivenhet och jag är så trött på att befinna mig här i beslutslimbo. Jag vill att allt ska vara klart, att allt ska vara bestämt och spikat och att inte hela min (och delvis andras) framtid ska ligga i mina händer hela tiden.

Våldsamma mardrömmar lämnar mig matt vid uppvaknandet och gör mig konstigt irriterad nu på morgonen. Helgen var alldeles för kort. I och för sig har jag den här helgen för första gången fått lite gjort, inte bara vilat, och det känns ju skönt, men när jag insåg att det var söndag eftermiddag i går ville jag bara gråta. Det hade så gärna fått vara lördag.

Den tredje veckan ligger redan i den dimmiga forntiden och nu börjar den fjärde. Förhoppningsvis kommer dagarna att gå fort och kvällarna bli långa och lugna. Och när nästa helg kommer har jag kanske inte annat att se fram emot än bara ännu en arbetsvecka. Det kommer att visa sig, i dag eller i morgon.

Jag är så trött på att befinna mig här.

Om det här är det liv jag får vet jag inte hur länge jag orkar.

Tecken eller nöt?

Regnig höstdag i Malmö. Jag har nog precis missat bussen på Gustav Adolfs Torg eftersom busskuren är alldeles tom. Regnet och rusket och mina trötta fötter driver mig in i kuren där jag hittar en torr fläck på en av de två bänkarna och sätter mig ner. När bussen kommer har det samlats fullt med folk som alla rusar fram för att tränga sig på bussen först, med resultatet att de flesta blir stående ute i regnet. Jag blir sittande tills alla utom ett par gått på, reser mig sedan upp, går bort mot bussen med busskortet i handen.
En man med en liten flicka i sällskap vänder sig mot mig och säger:
"Du som var här först, nu blev du sist på." och drar sig tillbaka för att låta mig gå före.
Jag backar och återgäldar gesten, säger:
"Det gör inget. Alla får plats."
Han ser intensivt på mig.
"Du ska inte se så bekymrad ut. Varför är du så bekymrad? Är du...?"
Han tittar menande på min mage. Jag skakar snabt på huvudet. Åh, nej. Det är jag inte. Han fortsätter:
"Du ska inte vara så bekymrad. Livet är inte så svårt."
Nötter, tänker jag och försöker skoja bort det med att säga i lättsam ton (men med en viss underton av allvar):
"Nåja. Lite svårt är det."
Jag kliver på bussen, stoppar mitt kort i kortläsaren. Hans lilla flicka har hoppat upp på sätet längst fram i bussen och han ställer sig bredvid. Jag ser att det är ledigt längst bak och börjar gå dit. Han står i vägen.
"Nej. Det är inte svårt. Jag ska säga dig en sak. Det är andra människor som gör det svårt. Du får inte låta dem göra det. Du har också rätt att leva, att finnas till här. Det är ditt liv."
"Ok", säger jag, gör mig tvådimensionell och tränger mig förbi, går och sätter mig längst bak. Efter ett par minuter kommer han efter mig. Jag stirrar intensivt ut genom bussens skitiga fönster. Platsen snett framför mig är ledig och han sätter sig där. Jag biter ihop tänderna men han vänder sig inte mot mig. Istället börjar han tala med mannen på platsen bredvid honom. Jag andas ut. Han tar emot ett telefonsamtal. Pratar vidare med sin granne, om bränder den här gången, ämnet för telefonsamtalet.
När jag ska gå av känner jag hans hand på min arm.
"Du? Tänk på vad jag sa!"
"Ok..."
Och jag flyr ut i regnet.

Galning på buss eller tecken från ovan som jag bett om?

Tecken borde vara tydligt märkta med en skylt där det står "Tecken", kanske blinkande uppe i högra hörnet eller på en rullande remsa längst ner i synfältet. Så att man vet om man ska ta galningen på bussen på allvar eller inte.

Det verkar som om min arbetsprövning blir förlängd med fyra veckor till. I så fall behöver jag inte bestämma mig för någonting förrän om en månad. Då hinner jag få svar från förlaget om min novellsamling. Det svaret säger i och för sig ingenting om hur det kommer gå för min roman, men det kan ge en fingervisning om hur kommersiellt gångbart mitt skrivande är, och om det är tillräckligt bra, tillräckligt professionellt för att överhuvudtaget kunna bli utgivet.

Så mitt uppgivande är preliminärt. Jag har gett upp, men med reservation för eventuella tecken eller nötter som kan komma att få mig att ändra mig.

Acceptance

Så landade man till sist i det då. Det här sista stadiet, där man inte längre kämpar mot förändringen utan accepterar den, kanske till och med välkomnar den med öppna armar. Nej, det var kanske att ta i. Armarna är nog inte särskilt öppna.

Kanske handlar det mer om att ge upp.

Jag vet inte. Jag vet bara att jag orkar inte mer, orkar inte drömma om sånt som aldrig kommer bli bara för att gång på gång bli besviken.

Nu blir jag kuverterare i stället. De vill i alla fall ha mig.

Om förlagsvärlden eller universum i övrigt vill mig något är jag på jobbet. Jag kan nås via e-post eller tecken från ovan dygnet runt.

Jag hade stora förhoppningar inför 2006. De kom på skam, kan man säga. Då sköt jag fram mina drömmar till att gälla 2007 istället. 2007 blir året då alla mina drömmar går i uppfyllelse.

Men jag orkar inte tänka så längre. Mina drömmar är omogna, oansvarliga och orealistiska och jag är också allt det så länge jag håller fast vid dem.

Kanske är 2006 året när jag blir vuxen.

Och 2007 året när jag för första gången kan försörja mig själv.

Om dessa två förhoppningar blir uppfyllda borde jag vara enormt tacksam. Båda två är stora, livsförändrande, kliv för människan. Och jag har inte rätt att begära något som helst av universum.

Inget är mitt att begära.

Inte ens drömmarna.

Om de erbjuder mig ett jobb så tackar jag ja.

Precis som i reklamfilmen

Ibland är livet precis om i en reklamfilm.

Man har varit i vägen och bara allmänt till besvär på arbetsplatsen i flera timmar. Det finns inte tillräckligt med jobb och alla är uttråkade och stressade, för de vet att när jobbet väl kommer blir det alltför mycket att göra. Efter timmar av meningslösa små sysselsättningar har man fått ett ryggknäckande, oerhört tråkigt arbete som beräknas vara resten av dagen (från kl. 10.30). Det är inte så svårt men innefattar en del rörelser som står på den ergonomiska svarta listan. Det dammar om maskinen och man andas in varenda liten partikel, som genast lägger sig som en beläggning i näsa, mun och lungor, man känner sig ständigt förkyld och snyter svart efteråt. Lungcancern kommer senare. Man ska böja, vrida, lyfta, vrida och böja, vrida och sträcka och böja, och det finns en punkt i ryggen, en disk, ett muskelfäste, vad det nu är så gör det oerhört ont, så där ont så att man tappar andan när det hugger till. Och det gör det ganska ofta. Tårarna bränner bakom ögonen, dammet täpper till allt, pappret skär små sår på händerna. Chefen måste vara i närheten, för det luktar rök. Magen vänder sig. Räta på ryggen, maskinen hackar på, lite för fort, man kan inte ta en paus för då ramlar de viktiga pappren ner på golvet och de måste vara i nummerordning, skynda på, bara lite kvar nu. Man lutar sig tillbaka för att se på den lilla bunt som borde vara det enda som är kvar på andra sidan maskinen, för att få lite uppmuntran bara, men bunten är minst lika tjock (en halvmeter) som den var när man satte igång maskinen för en halvtimme sedan. Det finns ingen räddning i sikte, pausen som kommer när man byter bunt är långt borta, kanske kommer den aldrig. Ryggen hugger till och man försöker förtvivlat hitta något läge som lindrar, man stretchar med händerna fulla av papper, på väg från bandet ner i lådorna där de ska sorteras. Maskinen ger ifrån sig ett skarpt hackande ljud som kommer att ge en bestående hörselskada. Man orkar inte mer.

Då sitter den där, nere i högra hörnet. Nike-loggan. Och voice-overn mullrar "Just do it!"

Ja. Vad ska man annars göra?

Det går utför

Det är bara gnäll och elände, tårar och uppgivenhet.

Vad kan man skriva om det?

Vissa dagar är tyngden av alla misslyckanden, skavsåren från livet som inte riktigt passar, mer än vad man riktigt orkar med. Och när man knäar under tyngden av allt känner man sig så liten.

Det här är inte det liv jag vill ha.

Jag vill inte ha det så här.

Och nu när jag har skrivit det, känns det ännu värre.

Way to go!

Hut sökes

Om det någon gång arrangeras ett VM i självömkan så har jag titeln som i en påse, eller hur man nu säger. Fy vad jag kan tycka synd om mig själv, bara för att jag måste göra som alla andra vuxna och gå och jobba hela dagen för min försörjning. Hela dagen igår vara bara en enda stor gnäll- och lipfestival under temat "Jag vill inte behöva jobba."

Hut skulle jag behöva lära mig att veta.

PMS skyller jag på och hoppas att det ska vara över, i och med pre-stadiet nu är överstökat.

I stället kommer nu ännu en värk att försöka kämpa om min uppmärksamhet. Skiter väl jag i. Den kan väl försöka bäst den vill. Vad bryr jag mig om den?

Lite.

Tydligen tycker de att det går bra för mig på jobbet. Ingen säger något till mig, men jag har hört rykten. Jag försöker att inte tänka på vad det kan innebära, men det är klart att det är skönt att de är nöjda. Även om jag egentligen inte vill jobba, så vill jag ju göra ett bra jobb, när jag nu är tvungen.

På eftermiddagsfikarasten igår kom vi fram till att det går att applicera mallen för sorg på att börja jobba igen. De där stadierna man går igenom. Anger, bargaining, denial, depression, acceptance. Jag verkar i och för sig hoppa fram och tillbaka mellan de där stadierna, jag ser ingen klar utveckling från den ena till den andra, men för idag väljer jag att parkera mitt lata arsle mitt i Denial.

Det handlar bara om 8 dagar till, säger jag till mig själv. Tre dagar den här veckan, fem dagar i nästa. 8 dagar är inget. Jag har ju redan klarat av 12.

Jag vet ju att jag ljuger. Men det är lättast så.

Tur att jag är så lättlurad.

Ont var ordet, sa Bull

En enda dag på jobbet och jag har ont igen. Ont i ryggen, ont i fötterna, ont i nacke och axlar och i armar och händer. Händerna är svullna och stela och täckta med paper cuts, förbaskade paper cuts! (Att det inte finns ett ord på svenska för denna mest lömska av skada!?) Allting gör ont när man har paper cuts på händerna, allting man använder händerna till, och oj, vad man använder dem till mycket, speciellt när de gör ont.

Och själen. Jag har väldigt ont i själen. En del kan jag skylla på PMS, bara en dag eller två till, men resten vet jag inte, det är bara ett allmänt missnöje med hur mitt liv ser ut som gör mig väldigt obekväm i min ömma, slitna kropp.

Det är ju inte så här jag vill att mitt liv ska se ut. Jag vill ha tid att skriva och läsa. Jag vill ha tid med sonen och maken. Jag vill ha tillbaka makten över min egen tid, så jag kan sakta ner den till min vanliga sega Sandra-tid, där en dag kan vara för evigt och veckorna inte bara susar förbi i ögonvrån.

Men man vet vad man har, osv. Jag tror mig kunna överleva det här. Om jag väljer bort det vet jag inte alls vad som händer. Klart att jag kan komma därifrån. Om jag säger att jag ångrat mig skulle de väl inte tvinga mig med mina 5 och 1/2 års universitetsstudier att jobba vid maskin? Jag tror faktiskt inte att de skulle det.

Men jag är snart utförsäkrad. Och de 4000/mån jag får från Alfa-kassan under 67 dagar till räcker inte riktigt.

Man vet vad man har...

Jag har ont i själen.

Tänk om mitt skrivande inte räcker till. Tänk om det här är det liv jag får, bara för att jag inte är bra nog att få något annat. Tänk om det aldrig blir bättre än så här.

Aj! Farlig tanke att tänka.

Ont var ordet, sa Bull.

Bara två veckor kvar

Tiden går så fort, nu är det måndag morgon igen och min helg av lugn och ro ersätts med min tredje arbetsprövningsvecka.

Jag tycker inte om att tiden går fort. Jag hinner inte med någonting, mer än bara överlevnad, mer än att bara vara. Inget skapande, ingen utveckling och det känns så torftigt. Jag vet inte heller hur mycket av varan (tid) jag har, så jag vill inte slösa bort den på sånt som det inte är meningen att jag ska göra.

Och så var vi där igen.

Jag antar att just nu är det meningen att jag ska slava på ett slitigt jobb, för att förhoppningsvis få lite stålar till jul. Oavsett om jag vill det eller inte.

Det handlar inte bara om mig.

Men om det är någon slags insikt jag kommit till under denna rofyllda helg så är det denna. Jag vill inte jobba. Jag tycker inte om att ha tider att passa, måsten och tvång.

Jag trivs bättre här, där jag kan titta på tv och surfa på nätet och läsa en stund och kanske ta en tupplur och sedan läsa vidare.

Det kan man inte på jobbet.

Jag är trött nu.

Bara två veckor till, upprepar jag hela tiden. Bara två veckor till. Och det är ju kanske ljug. men det behöver ju inte jag få veta, just nu. Om jag visste hur mycket arbete som ligger framför mig skulle jag nog inte orka.

Kom ikapp, äntligen

Så blev det äntligen en stund för mig själv, bara en liten, men det hjälpte, oj, vad det hjälpte. Det ska inte mycket till, ibland, men vad svårt det kan vara att komma dit. Nu känner jag mig som en ny människa, eller ny i alla fall, människa är kanske att ta i.

Det gör fortfarande ont på åtta olika ställen och fingrarna gör inte riktigt som jag vill på tangentbordet, men jag är vilad och utsövd och i dag är det söndag och jag ska vara fotbollsänka och det ska faktiskt bli så skönt.

I går kväll orkade jag för första gången vara uppe efter kl 21, och för att toppa den nya höga formen lyssnade jag på Bette Midlers Live at Last, och det första jag gjorde nu när jag kom upp i morse var att dra igång Media Playern och köra samma spellista igen. Den kvinnan är vansinnigt rolig och sjunga kan hon också.

Jag vet: jag tillhör fel generation, fel religion, fel nationalitet, men jag kan knappt sitta still. Folk som bara sett henne i Beaches har ingen aning om vad hon kan göra.

Jag såg henne på tv för ett tag sedan, på Parkinson, tror jag, när hon pushade för The Peggy Lee Songbook, och det var väl inte riktigt det jag ville höra henne sjunga. The Divine Miss M, däremot, går före alla andra kvinnliga artister, any time!

Det är hon och Sanne Salomonsen som får mig att önska att jag hade lite mer kvinnokraft. Jag fattar vad det handlar om när jag ser dem.

Jag har inte fått E's manus som jag hade hoppats, kanske kommer det under dagen, men jag håller inte andan. Synd. Det hade varit skönt att ägna min lediga dag till lite text.

Mitt eget manus? Eeeeh... Jag vet inte om jag törs titta på det.

Vad skönt det hade vara att jobba lite med det, dock, om jag bara kunde uppbåda modet. Jag har inte tittat på det på evigheter, känns det som. Vem vet vad som har hänt med det under tiden jag har borta och varit maskinoperatör? Tänk om det har förvandlats, tänk om det har blivit ostrukturerat, ointressant och omoget? Tänk om det har invaderats av korrfel och syftningsfel? Tänk om jag har vuxit ifrån det? Nu när jag blivit Arbetare kanske jag bara kan skriva arbetarlitteratur, klasskamp och smörjfett, typ!?

Ska jag eller ska jag inte?

Som vanligt får den som lever se.

Den som lever får alltid allt det roliga. Det är knappast rättvist. Men vad ska man göra?