Äntligen en vardag efter alla röda. Kanske man skulle bege sig ut i verkligheten och se om världen finns kvar. Mellandagsrean är väl dumt att ge sig in på, svettig trängsel och provrumsspeglar är nog mer än jag klarar av men ut måste jag nog. Jag har ju inte sett dagsljus på tre dagar. D-vitaminer skulle sitta fint!
Lite har vilan hjälpt i alla fall. Jag har kunnat ligga och läsa i perioder, och tankarna har stannat i boken. Nu har jag i och för sig fuskat och läst om en av mina absoluta favoritböcker som jag vet alltid fångar min uppmärksamhet, men ändå.
Det är nog inget jag kan göra, inget som blir bättre av att jag grubblar mer över det. Hur det går på jobbet, hur det går med skrivandet, hur det går med familjen, hur det blir i framtiden; jag kan kanske påverka det genom mina handlingar, i viss utsträckning, men inte med detta hopplösa grubblande.
Det är en behändigt kort liten arbetsvecka, den här, men jag hoppas ändå att de inte ringer. Så desperat är jag inte efter pengar. Hellre då försöka vila upp mig ordentligt. Göra något av allt på min Att-göra-lista. Ta det lite lugnt och ladda.
För det kommer ju mera. Det kommer inte att räcka med ett nytt jobb och ett par refuseringsbrev. Förutsatt att jag lever och har hälsan ett tag till kommer det att hända saker som jag måste kunna hantera. Saker jag ännu inte vet något om, ännu inte ens kan föreställa mig. Överraskningar. Oväntade saker. Livet är fullt av dem när jag nu till sist har lämnat lägenheten och gått ut i verkligheten.
Om bara en del av dem kunde vara trevliga överraskningar. 50% är kanske för mycket att hoppas på, men 25 då? 10? 5?
Äsch! Det blir väl den vanliga halva procenten, antar jag.
It had better be good!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar