Slå om

Att bara kunna gå och lägga sig igen efter det att alla andra har gått till jobb/skola. Läsa en stund, sen sova lite, sen läsa lite till. Ta ett bad, kolla lite mail, hjälpa sonen med middagen. Se lite på tv.

Det behövs inte mer än så. Eller inte mindre heller för den delen. Det är ju så här jag vill ha det.

Och mitt på eftermiddagen får jag veta att jag får en hel dag till. Det är ingen som behöver mig där ute.

Klart att jag oroar mig för pengarna. Klart att jag hoppas att det blir minst 17 timmar de kommande två veckorna, så att jag kan ansöka om anslutning till a-kassan så fort som möjligt.

Men mest av allt går jag bara så gärna och lägger mig igen när de andra har gått. Läser lite, sover en stund. Läser lite till. Osv.

Hur många sådana här dagar jag behöver innan jag vågar försöka skriva igen vet jag inte. Men jag är inte där än.

Jag vill det så gärna. Om jag blundar så kan jag känna pennan i min hand mot pappret, fingrarna över tangentbordet, tankarna som ordnar upp sig på rad för att få komma ut.

Men rädslan för att faktiskt försöka göra det och tvingas se att inget kommer är så stor. Jag har varit så långt ifrån mitt skrivande jag i över sex veckor nu och det är inte alls som att ha haft skrivkramp i sex veckor för där har jag varit och det är också otäckt men det är inte alls samma sak.

Jag har ju haft perioder på flera veckor med skrivkramp, och visst känns det då som att man har tappat det, som att man aldrig kommer kunna skriva ett ord till, men nu är det annorlunda. Jag har berövats tillfälle och utrymme att skriva av externa krafter, inte av mitt eget självförtroende. Jag har tvingats in i en annan typ av liv, en annan verklighet, de här sex veckorna och jag vet inte vem jag är i den verkligheten men jag tror inte att jag skriver.

Eller jag vet att jag inte gör det. Frågan är bara om jag på något vis kan växla mellan de två, hur jag ska bära mig åt för att kunna vara båda.

Vi har skaffat en makalös manick till datorerna, en switch för att kunnna dela skärm, mus, tangentbord på två datorer. Man trycker ner Num lock och håller den nere, trycker på minus, släpper minus och sen Num lock. Man trycker ner en 1:a för sonens dator eller en 2:a för min och så enter. Det är som magi, men det är det inte. Det är bara teknologin som har hittat en lösning på ett problem som jag trodde jag var ensam om, ett problem som jag skapat genom min egen envishet.

Kanske finns det en Personality Switch också, någonstans inne på lagret på Kjell & co. En liten dosa med sladdar som jag inte riktigt vet hur man skulle ansluta, men ändå. Så kunde jag lätt slå över, om jag har en halvtimme jag inte behöver någon gång innan sängdags eller så, bara switcha över och så får skrivar-Sandra komma ut en stund. Och sen när det är dags att gå till jobbet, switcha över till maskinop-Sandra med allt vad hon innebär.

De har säkert en sådan manik. De har allt möjligt på Kjell & co. Synd bara att jag inte vågar gå och fråga efter den.

Men jag ska kolla extra noga i katalogen.