Och sen då?

Så var det över igen då. Det går så fort. Om man blinkar i fel läge så missar man det. Nu blev det ju ovanligt lite jul här i år, eftersom grabbarna stack vid 11 på förmiddagen. Julbrunch och snabb klapputdelning och så ner till stationen, vinka av och sen var liksom julen över och det var inte ens lunchdags.

Men jag ska inte klaga. Lite jul var vad jag vill ha. Och jag fick minsann både en locktång och en Peter LeMarc-dvd. Vad mer kan man egentligen begära?

Jag har en enorm prestationsångest inför den kommande veckan dock. Jag tänker på det hela tiden. När jag ska skriva. Vad jag ska skriva. Hur jag ska skriva.

Jag gör allt utom att faktiskt skriva.

Det är väl någonstans där det brister. Där jag brister. All talk and no action.

Jag vet ju hur skönt det kommer vara när jag väl har gjort det. Men den enda text jag har i huvudet handlar om en man som inte kan skriva. Jag vet inte var han kom ifrån, eller vad han vill men han går omkring i ett vitkalkat rum och lyssnar på surret från sin laptop och är rädd för att försöka skriva.

Och det är ju ett tema som jag kanske inte känner så mycket för just nu.

Jag skulle ju skriva om Birger och hans raison d'être. Var tog han vägen? Hittade han på något annat han hellre ville göra? Åkte han till Afrika som volontär eller blev han kanske socialarbetare? Lyckades han ta livet av sig? I så fall hade jag väl märkt det.

Han hade väl inte tålamod längre. Så länge han har hängt omkring i mitt huvud och han har inte fått mer än ett par, tre sidor.

Förlåt mig, Birger. Jag kunde bara inte bättre än så här.

Och det är väl det som är mitt största problem.

Jag kan inte bättre än så här.