Vidare mot 400

Så går jag vidare. 200 dagar är väl inget. Om ytterligare 200 är det sommar. Augusti om jag inte räknar fel. Jag undrar vad jag kommer göra på dag 400. Jag hoppas att jag äter glass på en strand. Brun som en pepparkaka.

Men nu är det skånsk vinter (dvs höst). Ingen glass, men ganska många pepparkakor. Det duger, det med.

Jag har svårt att koncentrera mig på någonting alls. En stor klocka tickar någonstans i bakhuvudet och så tröttheten förstås. Den är väldigt närvarande.

Jag sover alla mina timmar, det är inte det. Det är nog snarare allt som är nytt, annorlunda, och värst av allt: oförutsägbart.

Jag försöker leva med det, det gör jag. Men omställningen är svår. Och nu sviker kroppen mig.

Den har funkat så bra sedan jag började jobba. Fram tills i går.

Nu ska jag jobba hela resten av veckan och jag hoppas, HOPPAS, att igår var en engångshändelse. Jag behöver min skärpa. Jag behöver orken.

Min första lön har kommit in på kontot och det känns suveränt... otäckt, av någon anledning. Det kommer väl att ta ett tag (månader, år) innan det märks någon skillnad, så mycket back som vi är, men jag har för en gångs skull gjort mitt.

Sandra har dragit sitt första strå til stacken.

Den stackaren.

Jag saknar skrivandet enormt mycket just nu. Annars är det mest en tomhet och lite desperation när jag varje dag söker genom posten efter något med mitt namn på, som inte är en räkning.

Vad roligt det inte vore om mitt manus i själva verket kom bort i posten för två månader sedan och ingen någonsin läste det!


Nu vill jag att den förbaskade tävlingen ska vara över så att jag kan få tillbaka Nina-boken och jobba vidare med den. Jag undrar hur dålig den egentligen är på en skala. Ibland minns jag saker, scener, formuleringar. Speciellt det som jag skrev precis på slutet orsakar en viss förvåning (förundran, kanske till och med) för det är fortfarande lite främmande. Jag blir lite glatt förvånad när jag kommer på att det är något som jag har gjort. Jag har ju inte haft det uppe på textsamtal och analyserat det sönder och samman, inte skrivit om det om och om igen till all känsla utplånats.

Jag hoppas att när tävlingen är över har det gått så lång tid att hela boken känns lite så där främmande för mig. Så att jag kan se den med nya ögon, inte objektivt förstås, det begriper jag väl, men ändå lite utifrån.

Att jag kanske kan läsa den, utan att alla orden redan finns i mitt huvud.

Det är bara lite mer än en månad kvar. Så fort som tiden går nu för tiden är det ju ingenting.

Annars oroar jag mig väldigt mycket över att jag oroar mig så mycket.

Det är väl sådant man får magsår av.

Kanske är det det som gör så ont inuti mig. Jag som trodde att det var själen.