Den yttersta dagen

Den allra sista dagen på året, den 212:e dagen sedan jag slutade på skrivarlinjen och i sista minuten har jag börjat skriva igen, om än i små, försiktiga mängder. 650 ord blev andra dagens skörd och eftersom 500 är mitt mål/dag får jag väl känna mig nöjd. Idag vet jag inte hur det ska gå, men jag ska försöka. Inget mer än så kan man göra.

Vad som är kvar av 2006 kan jag klara mig utan. Socialt umgänge ger mig sällan något annat än stress och obehag, och jag vet inte var sonen ska tillbringa kvällen. Vad lugn och fin jag kommer att vara fram tills han kommer hem, då.

Jag försöker vara positiv gentemot året som nu är på väg ut genom dörren. Mycket bra har hänt. Men som i mina drömmar blev det aldrig. Helt orimliga förväntningar, antar jag, och drar ner på förväntningarna inför nästa år.

Att jag (som jag faktiskt gjort i år) ska orka med allt som händer. Att jag fortsätter skriva. Att jag sköter jobbet så länge jag har det. Att jag ger sonen mer frihet, maken mer kärlek. Att jag välkomnar de gåvor jag får men inte begär någonting av min omgivning.

Att jag skriver några rader här varje dag, for att dokumentera alla dessa dagar fyllda av ingenting speciellt.

All denna väntan på något som kanske aldrig kommer. Den där framtiden då allt ska bli så bra. Jag vet inte om jag tror på den längre. Det är väl snarare så att det som kommer är fler sådana här helt vanliga dagar, så inget särskilt händer och det enda som begärs av mig är att jag ska vara trevlig och stå ut.

Det är inte lika roligt som det jag hade hoppats på, men vem har sagt att livet ska vara roligt?

(Jag.)