Ett par till så kan jag kalla mig intellektuell

Vi går till Burlöv, Lillen och jag, och shoppar lite inför morgondagen. Sedan går vi hem.

Det är lite konstigt hur jag tar det här för givet nu, att jag ska kunna gå en halvmil hit och en halvmil dit. Och hur jag tycker att det är jobbigt att det fortfarande tar emot ibland. Trots hur det var för inte alls länge sedan.

Otacksam, är vad man är.

Eller kanske handlar det bara om dåligt minne.

Jag märker det också om jag någon gång går tillbaka några månader här i bloggen och läser ett inlägg av någon anledning. Hur väldigt snabbt allt kan bli annorlunda. Hur tvärsäker jag är ibland på hur det ska komma att bli.

Och framför allt hur fel jag har. Om och om igen.

Om inget annat har jag fått denna behållning utav detta meningslösa dravel. En insikt har jag minsann välsignats med. Och det är inte fy skam.

A womans work is hardly ever done

Hämtar hem den store sonen och börjar försöka mecka ihop resterna av den gamla datorn med de nya komponenterna.

Vi vet inte vad vi håller på med, någon av oss. Och så går det som det går också.

Det vill säga att det går inte alls.

På fjärde försöket får vi i alla fall liv i eländet. Men något ljud har han inte i sin nya über-rigg.

Och jag hinner ju inte googla för jag har en stor deadline IDAG som jag inte kommer hinna, hur jag än bär mig åt.

Allt får ge vika, allt måste försummas. Bäbisen gråter, store sonen tjurar, maken tjurar och katten vässar klorna på fönsterkarmarna.

Till sist sitter jag med ett sovande barn på armen och skriver ihop ett hastigt och lite fegt slut på en novell och det är omöjligt att göra det jag gör den här terminen men jag gör det ändå och jag lämnar in novellen med hela tre kvart till godo.

Äsch, det var väl inget.

Och sedan har jag bara att plocka undan efter middagen och hänga en tvätt innan jag äntligen får lov att gå och lägga mig miss i nassen.

Andra saker är t ex jeansjacka, balett, barnafödande och strassörhängen

Så köper jag då datorkomponenter i massor för pengar jag inte har och det är mindre än två månader till jul men jag misstänker att det här kommer att vara glömt då.

Glömt av vissa av oss, i alla fall.

Som alltid när jag kommer in på lagershopen här borta i vägen drabbas jag av akut Vill Ha, och jag önskar jag bara kunde ta en kundvagn och gå runt och plocka på mig. När det gäller Grejer finns det nog ingen botten i mig. Där vill jag banne mig ha en av varje, oavsett.

Jag tittar längtansfullt på laptoparna, en sådan liten goding att springa till biblan med och skriva nästa bok på, det vore något det. Men det får bli någon annan gång, som jag brukar säga.

Jag säger det till mig själv så ofta att jag inte längre tror mig.

Det blir visst då ingen annan gång svarar jag surt. Det säger du jämt. Men det blir ALDRIG! Och så vill jag sätta mig i ett hörn och tjura.

Men det är bara en av många saker jag är för gammal för.

Should have learnt to play that guitar

Jag kollar på jobbannonser, då och då. Mer och mer ofta nu när det börjar dra ihop sig. Jag vet inte vilket som är värst. När man letar igenom hundratals annonser och inte hittar ett enda jobb man skulle kunna söka. Eller när man hittar ett.

Instant ångest blir det. Man behöver inte ens tillsätta vatten.

Problemet (som att det bara skulle finnas ett, skrattretande!) är väl att jag inte vet vad jag letar efter. Ett jobb som inte kräver några särskilda kvalifikationer, som inte innebär någon större ansträngning, där man inte behöver lämna hemmet och som är svinigt bra betalt.

Typ, jobba som tele-medium eller något slags snusk skulle det väl innebära när jag ser det så här i svart på vitt. Och det är jag ju kanske inte så sugen på.

Money for nothing, det är det jag är ute efter.

Vilken kategori ligger de jobben under i Platsbanken då?

I pengar och i svett, precis som hon sa, dansfröken

Store sonen har en Vecka Till Förfogande och jag är avundsjuk, verkligen, en hel vecka, vilken lyx.

Den som hade en timme, eller kanske två. Men inte ens så smått törs jag drömma.

Det är nu nästan ett och ett halvt år sedan jag kunde sova en hel natt, och det är klart att det sätter sina spår.

Rakt över mitt ansikte och rakt över min själ.

Jag ägnar tid jag inte har till att researcha datorer som dör. Utan ett felmeddelande är det nästintill omöjligt att komma fram till vad som hänt. Men jag måste ju försöka. Har man inga pengar får man betala med tid.

Även om jag misstänker att jag kommer att få betala med pengar också i slutänden.

Oh no, not the MoBo!

Och det händer som inte får hända när man inte har några pengar och inte har någon tid och store sonen inte har mycket till liv bortom den virtuella världen att hans dator faller i koma helt utan förvarning.

Den är inte död men den rör inte på sig, inte ett dugg. Bara fläktarna snurrar ivrigt och några små lampor lyser i och för sig men skärmen mottager ingen signal och hårddisken rör sig inte ur fläcken.

Det är som vanligt moderns fel. Dels mitt för att jag inte genast kan fixa problemet, med skrikande lillebror på armen och allt. Och dels (mest) Moderkortet som har dött av överansträngning.

Jag förstår hur det kan ha gått till, om man säger så.

Vi kör värsta E.R.-rutinen, upp med eländet på operationsbordet (det vill säga mat-), upp med bröstkorgen och pilla på allt möjligt. Vi gör allt som står i vår makt men till sist är det inget annat att göra än att titta på klockan och dödförklara eländet.

Sonen ringer raskt och söker asyl i fäderneshemmet. Han beviljas uppehållstillstånd på särskilda, digitala, skäl. Utan dator kan han inte leva mer än en tre, fyra timmar (beror lite på vad det är på tv) och det här kommer att ta tid att reda ut har jag en känsla av.

Tröttheten. Den är så massiv. Och frustrationen. Den är så stor.

Varför kan inte saker och ting bara fungera? Bara ett tag. Så man kunde få hämta andan.

Denna lag om alltings naturliga jävlighet. Den är tvingande.

Och så absolut.

What a wonderful world it would be

Det är inte lätt att få tid till läxor och hemarbete när det är så mycket fotboll här i världen. Inte lätt, alls.

Och då är jag inte ens särskilt intresserad av fotboll. Inte alls, faktiskt.

Jag inbillar mig att det har forskats på det där. Vad stora idrottsevenemang har för effekt på BNP och sådant. När hela landets industri och verksamheter stannar upp för att se Stenmark åka skidor nedför en backe, till exempel.

Det har inte forskats tillräckligt, som jag ser det. För om man verkligen summerade allt som inte blir gjort på grund av den förbaskade sporten, alla huliganer och allt de slår sönder av fönsterrutor och sina egna framtider, alla skador, tennisarmbågar och muskelsträckningar. Alla äktenskap som gått i kras med skilsmässa och förkortade förväntade livslängder som yttersta konsekvens. Om man räknade ihop allt.

Då skulle väl ändå fanskapet förbjudas!?

Tar man ingen hänsyn till sådant?

Jag borde fixa med blommor eller candy-gram eller något annat till premiären på söndag men lyckas inte få till det.

Så mycket jag stressar och så lite resultat det ger. Det är banne mig uppseendeväckande.

Mycket-skrik-och-lite-ull-fenomenet.

Det skulle jag väl kunna få Nobel-priset för, om inte annat. Inte för att jag har uppfunnit det. Eller tagit patent på det. Eller ens kartlagt det särskilt noga.

Men för att jag verkligen skulle behöva pengarna.

Vissa val är inga riktiga val

Jag frustrerar nästan ihjäl mig ibland, i ren obeslutsamhet, när jag inte kan göra det jag egentligen vill eller egentligen tycker att jag borde vilja.

Det är svårt det där, att veta skillnaden.

Om man inte la så himla mycket tid på att försöka vara sådan som man tycker att man borde vara, kanske man skulle ha tid att bli den man egentligen är.

Men förmodligen skulle man behöva sluta titta på tv också.

Och då får det nog vara, för min del.

I min jobbiga tv är det under min eftermiddagssvacka, när jag inte orkar göra något annat än just titta på tv, bara reality. Just nu, människor som är hejare på att sy kläder och människor som är hejare på att vara snygga.

Ack vad jag inte behöver ägna mer tid åt reality-snyggon. I hela mitt liv behöver jag inte ägna mer tid åt någon av dem.

Men det är det eller Plånloks-tv.

Och jag orkar verkligen inte stänga av.

Det är principen det handlar om, begriper ni väl

Det jobbiga med att vara fattig är att man (läs:jag) efter ett tag börjar vilja göra saker bara för att man inte kan.

Just idag; åka på Katvig-rea i Köpendanmark.

Ack vad man hade kunnat fynda där då. Så mycket retro-velour en liten människa någonsin hade kunnat önska sig.

Lilla förnuftiga rösten längst inne viskar; Men du tycker väl inte om retro-velour!?

Men det skiter jag i.

Jag VILL KUNNA åka till Danmark på Katvig-rea.

Ingen Twist till mig inte

Lillebror ska få födelsedagspresent och eftersom han inte har någon post-mack där han bor så anlitar jag för första gången ett privat spedieringsföretag.

Det är banne mig precis som på film. Plus sju kilo ångest över att jag ska göra något fel, som vanligt när jag ska göra något för första gången.

Det bästa är när jag stoppat i presenterna och spontant häller i en påse Twist i kartongen (utmärkt stötdämpning!) och sedan rusar iväg utan att väga paketet.

Eller kanske är det när jag ber expediten väga paketet för säkerhets skull och säger (eller, ok, tänker då) att om det är lite för tungt kan jag äta upp lite av stötdämpningen.

Tyvärr hade jag hela femton gram till godo.

Vill ni mig något är jag på Emmaus.

Och den tjugonde kom till sist och inte svalt vi väl ihjäl den här månaden heller, utom kanske litegrann i själen.

Ut och shoppa igen bara, så är det snart glömt.

Jag undrar hur gammal man kan bli utan att någonsin ha en slant över dagen innan man får nya pengar.

Eller att inte känna att man genast måste spendera dem, när de väl har kommit.

Det kan förstås finnas ett samband här någonstans men det måste nog utredas noggrannare innan man kan göra några uttalanden.

Om någon kunde ta itu med det vore det fint.

Jaså, har jag deadline igen? Nähä!?

Och så har även min tredje kurs skärpt sig och börjat ställa krav, sent omsider. Nu blir det deadline varje vecka därifrån också.

Så bra då. Jag började bli lite orolig där. Det fanns ju en risk, ett tag. Att jag skulle hinna med. Att andas.

Men nu slipper jag tänka på det.

Det är verkligen ett stort steg tillbaka, kanske inte för mänskligheten som verkar skita i vilket men för mig, att gå skrivkurs på universitet när man redan har gjort det på folkhögskola.

Jag trodde att det här skulle vara på en annan nivå, liksom. Och det var det ju, i och för sig. Men jag är lite förvånad att den är så mycket lägre.

Det är det här med själen som saknas, antar jag. Att man inte behöver skriva alla texter i sitt hjärteblod.

En halv sida om vad du ser utanför ditt fönster. Använd en jävla massa adjektiv. Don't get personal!

Jaha.

Men, alltså, det var så här att jag hade en bok jag skulle skriva. Innan den vittrar sönder hjärnbarken på mig, helst.

Inte det? Nähä.

Då får jag väl dra upp persiennen en stund då. Det är obehagligt, i och för sig. Men vad gör man inte.

För att slippa använda fantasin.

Tack ska du ha, bloggen!

Det är kanske så här man löser alla sina problem. Man ser till att få det stöd man behöver, en liten bit i taget.

Handleden, check.

Då var det som sagt bara resten kvar.

Jag vet inte om det är jag som är lite partisk här men ibland känns det som att jag inte riktigt får det stöd jag skulle behöva från min omgivning.

Och ibland känns det som att jag ställer helt orimliga krav på dem.

Jag skulle behöva en Dr Phil-cam och lite hjälp med att analysera det jag ser.

Det känns som att det vore rimligt, att inte allt skulle vara mitt ansvar, precis hela tiden. Att inte allt måste vara mitt fel. Det känns faktiskt så.

Men att döma av omgivningens reaktioner är så inte fallet.

Det är ok, jag har haft fel förr. Jag vet hur man gör. Jag är en rutinerad fel-havare.

Men att ändå få lov att gnälla av sig, det är en välsignelse.

Nirvana, bara precis kring handleden

Så köper vi en liten kudde, typ, till min handled och det är minsann det skönaste på jorden, jag lovar och svär, aldrig ska jag röra mig från denna position med min ömmande handled vilande på denna lilla kudde.

Utom när jag behöver gå på toa, då.

Den heter Wristmate och jag känner att jag skulle behöva fler, av lite olika sorter. Det är ju inte bara handleden som lider. Som behöver en polare.

Så, alla läsare i Taiwan, alla ni små kids i fotbojor som sitter och tråcklar ihop Wristmates 16 timmar om dagen för 50 öre i månaden, kunde man få lägga lite beställningar vid sidan om?

Jag skulle behöva en Confidencemate, en Appearancemate, en Posturemate, en Flatstomachmate, enTenyearsyoungermate, en Competencemate och en Soulmate, tack.

Alla med små sköna Massagebeads i.

Men har jag inte lidit nog

Om jag sansar mig lite begriper jag ju att smärtan i handleden kommer sig av att jag sitter vid datorn med sovande barn i knät och skriver med en hand, sträcker ut tumme och lillfinger för att kunna nå mellan alt gr och 2:an till exempel och det ska man inte göra, det straffar sig i längden.

Det straffar mig, innerligt, just nu.

Något slags stöd för handleden borde införskaffas, och blogg borde skrivas utan barn i knät med båda händerna på tangentbordet.

Det hjälper inte mot mycket med min fingersättning, men det hjälper mot förbannat-ont-i-handleden, vad nu det kan heta på Latin.

Det bör dessutom innebära Tradera-förbud intill vidare. Inga fler nya auktioner förrän smärtan har lagt sig.

Försiktig med vad du önskar

Det märks att jag inte har feber, för depressionen härjar vilt bakom pannbenet, bakom bröstbenet, bakom alla ben i kroppen antar jag. Till och med innanför benen i min högra handled som värker och ger efter vid minsta belastning.

Är det musarm, måntro? Eller kanske reumatismen som smyger sig på?

Den ligger väl och lurar på mig, antar jag, denna min arvedel. Nu när jag snart är i kapp henne, hon som smet förbi reumatismen och demensen och alla andra krämpor som åldern skulle försett henne med, då kommer de och tar mig dubbelt upp.

Jag kommer att bli skör i kvadrat, i kubik. På alla tänkbara sätt.

Så mycket har jag som jag skulle ha gjort i dag att jag bara sitter med barnet i famnen när han somnar mitt på förmiddagen, bara sitter med honom och tänker, drömmer, önskar, våndas och förtvivlar om vartannat.

Två långa timmar sover han och det blir min vila idag, det blir min vila detta dygn.

Aldrig får jag vila. Aldrig får jag slappna av.

Och aldrig får jag önska mig den friheten.

För jag önskade mig ju det här.

Inte i skolan

Jag behöver faktiskt syre mer än jag behöver gå till skolan. Men nästa gång måste jag gå dit. Då är det min grupps texter som ska workshoppas. Då duger det inte att skylla på syrebrist eller annat trams.

Det vill till att skriva något riktigt bra då. Så att jag inte dör av all kritik.

Men det är länge dit, och jag behöver inte göra det idag.

Idag behöver jag bara andas.

Andas in. Och ut. Och in igen.

Det är min läxa för idag. Har jag bestämt. Alldeles själv.

Och det var väl bra det då

Idag inser jag att allt jag har inbillat mig de senaste dagarna om att jag skulle må bra är bara just det - inbillning. Idag inser jag att jag ska gå till skolan i morgon. Och plötsligt kan jag inte andas.

Jag är på väg ut ur parken på väg bort till posten/macken när jag inser det. Det där förbaskade tunnbandet kring de nedre revbenen och så någon som drar åt och drar åt.

Hur ska man kunna få i sig något syre när det är på detta viset? Det är ju alldeles, alldeles omöjligt.

Och hur ska man kunna gå till skolan utan syre, om jag får fråga? Det går ju faktiskt inte alls.

Så jag lämnar återbud. Och så mår jag lite bättre.

Jag antar att vi inte behöver vänta till januari för att se om det här så kallade välbefinnandet håller i sig.

Malmö - Hässleholm - Malmö

Stackars maken får aldrig göra något roligt, så för hans skull bestämmer jag att vi ska åka till Hässleholm. Roligare än så kan man knappt ha på en söndag, må ni tro.

Där finns det en utställning som verkar spännande. Tycker maken.

Det tycker inte Lillen. Och barnvagnar är inte tillåtna.

Så bra då.

Jag springer igenom, så långt från alla montrar jag kan komma, för att inte vara i vägen för någon. För att inte störa.

Det är stressigt att gå på utställning med småbarn. Det lär vi inte göra om i första taget.

Sedan går vi en runda på stan. Det tar ju inte så lång tid i Hässleholm. Inte ens om man låter en 1-åring bestämma takten.

På vägen hem fikar vi som hastigast på Café Breve mitt ute i ingenstans. Ett sådant ställe som jag skulle velat ha om jag vore någon alldeles annan än den jag är. Om jag bodde på landet och vore lite händig och hade en massa byggnader över och tid och kärlek och handlag för inredning och tyckte om att ha gäster och, ja, kort sagt om jag inte vore jag ett endaste dugg.

Chokladkaka med hallon är i alla fall hur gott som helst.

Och lillen gråter inte riktigt hela vägen hem.

Det skulle kunna vara något för mig

Läget är alltså under kontroll.

Det kanske inte ser så ut i andras ögon, men själv är jag lite imponerad, litegrann i smyg.

Om jag inte visste bättre skulle jag tro att jag inte var ett dugg deprimerad.

Hur nu det skulle ha gått till.

Kan det vara så? Att lyckan (eller åtminstone avsaknaden av o-lycka) bara smyger sig på så där?

Inte brakar in som ett S.W.A.T.-team med en Lotto-vinst och ett bok-kontrakt och ett Nobel-pris och ställer allting på ända, utan bara smyger sig in när ingen ser och bara slår sig ner, sitter där tyst och låtsas som om ingenting hade hänt.

Kan det vara så jävligt?

Att jag går omkring och tjurar, mest av gammal vana?

Jag har fått ett helt år utanför världen, att vila upp mig på och läka. Kanske är det det som har hänt? Kanske är det något som har lagat sig.

Kanske är det bara så att det är så här jag mår när jag slipper Stora Världen.

Det får vi väl se i januari då, antar jag. När det är dags igen.

Men jag vill inte släppa det här. Att må bra. Att inte må dåligt.

Det skulle jag banne mig kunna vänja mig vid.

Så grattis till mig då eller!?

Jag har kommit igång ganska bra på mina kurser, nästan så man kan säga att det funkar.

Vi håller näsan över vattenytan här hemma, på det stora hela.

Dagarna går, och veckorna.

Och jag klarar det.

Jag måste bara tillåta mig att påpeka det ibland. Främst för mig själv.

Jag klarar det. Jag mår bra. Jag skrattar mer än jag gråter.

Och jag har inte alltid ont.

Det här så mycket mer än jag önskade mig, för inte så länge sedan.

Och det är mitt.

Dagen efter en bra dag

Hur följer man upp en sådan bra dag då?

Man fortsätter att le, bara. Vad annars kan man göra?

Man är lite smått frustrerad över att man inte kan sätta sig i 8 timmar och skriva så fingertopparna glöder, för att få ur sig eländet.

Man oroar sig över att om man inte tänker på scener, karaktärer, vändpunkter så kommer de att försvinna. Och om man tänker på dem så kommer man att slita ut dem, tröttna på dem.

Man är alltså damned if you do och så vidare.

Man går till Burlöv. Och sedan hem igen.

Man kommer inte på några fler böcker, om det nu var någon som trodde det.

Bara för att klargöra.

Om jag inte visste bättre trodde jag väl att det var lycka

Vi promenerar, Lillen i barnvagnen och jag.

Bort till det stora möbelvaruhuset går vi och på vägen dit slår mig ett fallande höstlöv mitt i ansiktet, smack! som en örfil och jag blir lite ställd.

Vad har väl jag någonsin gjort hösten för ont?

På vägen hem slår mig en ny bok.

Vilken känsla det är när den bara kommer. Jag vet hur den börjar, jag vet hur den slutar. Vet vad den handlar om, vad de heter, hur de ser ut.

Som kolsyra i blodet, så känns det. Det bara bubblar.

En Bra Dag kallar vi det för. En Bra Dag på det stora hela.

Första dagen på resten av den här veckan, eller något

Det blev dörren, inte så mycket smäll men ett definitivt avståndstagande och kanske kommer jag att få ångra det här men det känns inte så, det känns rätt och jag mår bra, inte alltid men just nu och det ska de inte få fördärva, de jävlarna, det ska de inte få ta ifrån mig.

Så många år. Så många tårar.

Inte mer.

Inte mer nu.

Dags att singla slant, eller?

Jag måste bestämma mig för hur jag mår. I morgon är det tillbaka till psyket igen och jag måste veta hur jag mår och jag måste veta vad jag vill att de ska hjälpa mig med och jag måste veta hur de ska göra det.

Mycket jag måste, synes det.

Vad måste de egentligen? De som får the big bucks för att hjälpa sådana som mig. Vad är deras ansvar?

Jag är lite leds på att behöva ansvara för alla andras crap.

Har nog med mitt eget.

Hur gör jag nu då? Faller på knäna och gör puppy dog eyes och ber så snällt om lite assistans?

Eller går jag därifrån och smäller dörren och lever lycklig i alla mina dagar? Utan alla förbaskade hjälpare och deras förbaskade klichéer.

Det är frågan jag ställer mig denna dag som i dag är.

Här slängs bara vissa sopor

Veckan som kommer blir inget kul med tre deadlines och säkert en massa annat som jag inte kan förutse och jag är stressad innan den ens har börjat.

Om jag bara kunde lida av nästa veckas jobbighet nästa vecka. Den här veckan har jag nog av den här veckan.

Tycker jag.

Söndagar, som sådana, har jag en del problem med, dessutom.

Det borde vara en dag när jag kunde få vila en stund, slappna av lite, när maken ser efter Lillen och jag kan få en paus från min 24/7-jour.

Det är det inte.

Det är bara slit och släp, läxor i travar och städ, städ, städ. Sisyfos-disken och dito-tvätten och denna trötthet och frustration som jag kommit att förknippa med helger.

Man kan komma att utveckla en aversion på det här viset.

Jag vet inte vilket som är värst; att inte ha en minut för sig själv under veckorna eller att ha det på helgerna.

Att få slänga sig i soffan med en balja godis och se en film från början till slut. Det saknar jag, just nu.

En vacker dag kommer jag att kunna göra det igen. En vacker dag kommer det att stå mig fritt att slänga mig var som helst med vad som helst.

Men inte idag.

Tomtar på loftet är en sak, men det här...

Jag tror hela tiden att det är vår, att det är på väg emot sommar, att det borde bli varmare.

Det blir det inte. Men ändå. Det känns så.

Så döm om min förvåning när jag kommer in på ÖB och möts av en armé av tomtar. WTF? som min store son skulle säga.

Voffor gör de på detta viset? skulle jag nog själv säga.

Same difference.

Jag är i alla fall skakad. Tomtar. Vart ska detta barka?

Det får bli fem paket crunchy frogs (sköldpaddor). De små rackarna hjälper banne mig mot allt.

Och handen mot hans tunna lockar darrar bara litegrann

Jag har väldigt höga förväntningar, har alltid haft. Kanske inte på mig själv. Men på allt runt omkring.

Jag har alltid haft en känsla av att det bara är en tidsfråga innan något stort kommer att ske.

Att jag är destined for something great, liksom.

Att det kommer att ske något, och så börjar mitt liv, det jag egentligen ska leva, och jag kommer leva lycklig i alla mina dagar och aldrig vända mig om.

Jag har väntat rätt länge nu.

Suttit här i farstun. Med stövlarna och kappan på, handväskan i knät.

Tänk om det aldrig kommer, det där ögonblicket när allting förändras.

Tänk om det här är det hele som dansken säger.

Denna tanke brukar ge mig sådan ångest att jag knappt kan andas. Det gör den inte längre.

Tänk om det här är mitt liv, tänker jag, och stryker med handen över Lillens hår när han sover i mitt knä. Tänk om.

Ja, då är det väl det då, tänker jag sedan.

Och jag har nästan inte ens ont i magen.

Det enda som verkar hända är att jag får rynkor.

Och på tal om ingenting är det ju oktober, hemska tanke och hur gick det till egentligen och vart ska detta sluta och tretton andra trötta klyschor.

Detta år som bara runnit mig mellan fingrarna bara fortsätter rinna, om möjligt ännu mera tunnflytande.

Oktober, november, december och så vips har det tagit slut, detta mitt magiska år, mitt år av lycka, mitt år av att bara få vara, bara få vara mamma och bara få vara glad.

Så var det ju tänkt i alla fall.

Så kanske det inte blev.

Men nu är det ju det här året, och det skulle kunna vara bra, det lilla som finns kvar, om jag bara koncentrerar mig jättemycket på det som är bra och jättelite på det som är dåligt.

Jag koncentrerar mig och koncentrerar mig.

Jag koncentrerar mig så det knakar.

Eller åtminstone något lugnande till den stackars bvc-sköterskan

Lillen och jag hänger på låset när Emmaus öppnar och det lönar sig för vi hittar en superfin leksak som han kan få trots att han precis har fyllt år. Just precis en sådan som han inte alls hade önskat sig men som jag önskat till honom.

Oj, vad glad han kommer att bli för den när han har begripit det. Än så länge står den dock rätt så orörd i drivorna av prylar.

Senare på dagen går vi på 1-årskontroll och Lillen ska få spruta, trodde vi ja, men det trodde visst inte han så han drar undan benet mitt uppe i alltihop och det rinner vaccin lite överallt men inte så mycket i hans ben.

Så kan det gå, om man inte är riktigt på. Nästa gång blir det spännband och narkos.