Det enda som verkar hända är att jag får rynkor.

Och på tal om ingenting är det ju oktober, hemska tanke och hur gick det till egentligen och vart ska detta sluta och tretton andra trötta klyschor.

Detta år som bara runnit mig mellan fingrarna bara fortsätter rinna, om möjligt ännu mera tunnflytande.

Oktober, november, december och så vips har det tagit slut, detta mitt magiska år, mitt år av lycka, mitt år av att bara få vara, bara få vara mamma och bara få vara glad.

Så var det ju tänkt i alla fall.

Så kanske det inte blev.

Men nu är det ju det här året, och det skulle kunna vara bra, det lilla som finns kvar, om jag bara koncentrerar mig jättemycket på det som är bra och jättelite på det som är dåligt.

Jag koncentrerar mig och koncentrerar mig.

Jag koncentrerar mig så det knakar.