Oh no, not the MoBo!

Och det händer som inte får hända när man inte har några pengar och inte har någon tid och store sonen inte har mycket till liv bortom den virtuella världen att hans dator faller i koma helt utan förvarning.

Den är inte död men den rör inte på sig, inte ett dugg. Bara fläktarna snurrar ivrigt och några små lampor lyser i och för sig men skärmen mottager ingen signal och hårddisken rör sig inte ur fläcken.

Det är som vanligt moderns fel. Dels mitt för att jag inte genast kan fixa problemet, med skrikande lillebror på armen och allt. Och dels (mest) Moderkortet som har dött av överansträngning.

Jag förstår hur det kan ha gått till, om man säger så.

Vi kör värsta E.R.-rutinen, upp med eländet på operationsbordet (det vill säga mat-), upp med bröstkorgen och pilla på allt möjligt. Vi gör allt som står i vår makt men till sist är det inget annat att göra än att titta på klockan och dödförklara eländet.

Sonen ringer raskt och söker asyl i fäderneshemmet. Han beviljas uppehållstillstånd på särskilda, digitala, skäl. Utan dator kan han inte leva mer än en tre, fyra timmar (beror lite på vad det är på tv) och det här kommer att ta tid att reda ut har jag en känsla av.

Tröttheten. Den är så massiv. Och frustrationen. Den är så stor.

Varför kan inte saker och ting bara fungera? Bara ett tag. Så man kunde få hämta andan.

Denna lag om alltings naturliga jävlighet. Den är tvingande.

Och så absolut.