Vill ni mig något är jag på Emmaus.

Och den tjugonde kom till sist och inte svalt vi väl ihjäl den här månaden heller, utom kanske litegrann i själen.

Ut och shoppa igen bara, så är det snart glömt.

Jag undrar hur gammal man kan bli utan att någonsin ha en slant över dagen innan man får nya pengar.

Eller att inte känna att man genast måste spendera dem, när de väl har kommit.

Det kan förstås finnas ett samband här någonstans men det måste nog utredas noggrannare innan man kan göra några uttalanden.

Om någon kunde ta itu med det vore det fint.