För mycket

Alltför många tankar i huvudet och det går inte att sova då, det går inte ens att blunda då utan att tankarna tar över och tvingar fram tårarna och de tunga, tunga känslorna och jag vet inte vad som är fel eller vad som skulle göra det bättre men kanske är det bara så att det här är för svårt för mig, kanske är jag inte tillräcklig, kanske har jag nått så långt jag kan gå och det finns så mycket kvar som behöver göras men jag kan inte göra det.

Jag är en börda och jag kan inte vara det, får inte vara det, en börda kan man bara vara om man har folk som är villiga att bära en, om man är någon som folk tycker är värd att anstränga sig lite för och det är inte jag, det är inte lönt att anstränga sig för min skull, det är en investering som inte betalar sig.

Långa, långa att-göra-listor och Sisyfos, visst var det synd om honom men allvarligt talat, han hade en grej som han var tvungen att göra om och om igen och jag har tusentals saker som jag inte bara måste göra utan även måste hålla reda på, och jag har fogar som gör så ont när jag går och står, och när jag vänder mig om i sömnen gör det så ont att jag vaknar, och Sisyfos hade faktiskt ingen foglossning, inget handikapp alls vad jag minns och det är inte alls lika jobbigt att ha mycket att göra om man faktiskt kan göra allting man har att göra, om benen bär en hela vägen uppför backen om och om igen, vad har man då att gnälla över, egentligen?

Jag räcker inte till och jag vet inte hur det ska fungera, hur jag ska kunna leva tillsammans med andra människor om det är ett ständigt underskott, om det hela tiden är minus på mitt konto och plus på deras, om jag alltid är skyldig alla omkring mig en tjänst eller tusen tjänster, om jag aldrig kommer ikapp.

Om jag aldrig kan se någon i ögonen, på samma nivå, utan alltid ser upp från mitt skitiga hörn av världen, om alla som ser mig ser ner på mig, vill jag bli sedd då?

Och vad är kärlek egentligen? Är det biokemiskt, psykologiskt, en social konstruktion eller bara ett avtal man gör och kan man verkligen leva tillsammans med någon, inte bara sida vid sida utan verkligen tillsammans och vad innebär det egentligen att älska någon? Vad följer på det? Vad ingår i det paketet?

Vad ska man se och vad ska man blunda för?

Och har någon någonsin löst några som helst problem genom att sitta uppe och grubbla mitt i natten, när alla vettiga människor ligger och sover så sött i sina sängar?

Näh, trodde väl inte det...

Jag saknar saker

Jag vill ha ett stort, stort hus där jag vill ha bott i hela mitt liv och flera generationer av min familj före mig. Och ingen ska någonsin ha slängt något utan bara ställt upp det på den stora, stora vinden. När man kommer på att man saknar något från det förflutna kan man bara gå upp på vinden och så finns det där i någon låda. Och det finns inga råttor och inga malar och ingenting som käkar stickade tröjor och inget mögel och inget åldrande utan allt är bara fräscht och luktar svagt parfymerat om det passar sig och ingenting har slängts och inget har kommit bort i någon flytt och inget har lånats ut till någon som aldrig lämnade tillbaka det.

Alltför mycket fattas mig.

Jag tog inget med mig när jag flyttade hemifrån. Jag har flyttat 7 gånger sedan dess, varje gång med ytterst begränsade resurser, och har varje gång tvingats lämna kvar, ge bort, slänga saker för att de inte fått plats i lastbilen. Jag får dessutom med ojämna mellanrum spader och slänger allt som stör för att jag känner att jag inte själv får plats i bostaden.

Nu får jag inte plats igen. Nu måste jag röja ordentligt i mitt rum. Annars vet jag inte hur Skrutte ska få plats. Eller hans små, små strumpor.

Jag måste slänga en massa saker, främst papper, främst skrivrelaterade papper och jag vill inte men jag måste och det gör att avståndet mellan mig och den Sandra som skriver blir ännu större och gapet mellan mig och de andra skrivarna blir ännu mer oändligt.

Jag är rädd att jag som så många gånger förut slänger något som jag senare kommer önska att jag hade sparat.

Jag hatar att ångra mig.

Men jag har ingen vind, och inget sparat från förr. Allt som finns är nu, är nytt eller ganska nytt. Det finns inga lådor med minnen, mina, eller mammas eller någon annans.

Som om inget som har med mig att göra är värt att sparas på.

Jag slänger ingenting av sonens saker. Allt sparas i lådor som fyller förrådet och jag ska göra samma sak med Skruttes saker allt eftersom han får några och växer ifrån dem.

Jag vill att mina barn ska ha minnen, ska ha rötter, ska ha ett hem. Det kan jag inte ge dem, men jag kan spara deras gamla teckningar, skallror, bilbanor så länge det går. Det är en kamp mot tid och förfall men jag ger mig inte förrän allting faller i bitar.

Jag vill att mina barn aldrig ska komma att sakna på det sättet som jag gör. Men det är klart att de kommer göra. De kommer sakna något annat, något jag inte tänkt på.

Något jag slängt. Eller valt bort.

Livet är jobbigt på det viset.

Strumpor och tv

35:e veckan av 40, det börjar låta som att det inte är så himla mycket tid kvar. Skruttes fötter känns jättetydligt strax nedanför revbenen på höger sida. De är på väg ut där känns det som ibland, jag tror att han vill prova de fina strumporna vi har köpt. Jag har tvättat allt nyinköpt nu och när jag stod och hängde tvätten i går blev jag stående med en strumpa storlek 15/16 i handen. Jag var tvungen att gå och visa maken och vi blev sittande tysta en stund med hans hand på min mage medan jag vred och vände på den lilla, lilla strumpan.

Bara några få veckor kvar.

Jag har också köpt fantastiskt sköna brallor i 62 cl med bred mjuk resår i midjan och små fötter på. De ser så sköna ut att jag vill ha ett par likadana. Enormt pösiga (baggy heter det, sa sonen) i mjukaste bomull och tvärrandiga i grått och vitt. Och så små fötter på.

Jag inser att det skulle se hemskt illa ut med en vuxen kvinna i ett par sparkbyxor, men varför måste vuxenkläder vara så himla obekväma!? Eftersom jag ändå måste se ut som en utbränd flodhäst vad jag än gör kunde jag väl åtminstone få ett par sköna brallor!?

Jag tänker att jag vill skriva, sticka, sy, fixa, röja, ordna men så blir det fyra avsnitt om dagen av Gilmore Girls istället och då går dagarna så väldigt fort och jag får ingenting alls gjort. Sedan har jag fått för mig att jag ska se om hela West Wing i ett svep också, men det får nog vänta om inte Skrutte ska bli ett väldigt försummat barn.

Istället håller jag Aaron Sorkin-abstinensen i schack med Sports Night, serien han gjorde innan Vita Huset och Studio 60. Man kan tydligt se hans fingeravtryck över hela den serien och även om det inte är så finslipat som de senare två så har den alla ingredienserna till det som sedan skulle bli världens bästa tv.

Mannen bakom Dead Like Me och Wonderfalls har en ny serie på gång som förhoppningsvis kommer till hösten. Pushing Daisies heter den och i väntan på Dead Like Me - The Movie hade det väl passat alldeles utmärkt med ännu en skojig serie om döden. Det blir ju inte samma sak utan Mandy Patinkin men nu när alla mina serier läggs ner till höger och vänster får jag väl nöja mig lite.

Igår såg jag avsnittet där Luke gör slut med Lorelei efter scenen med Christopher på Richard och Emilys andra bröllopsfest. Trots att jag vet att det är tillfälligt grät jag ändå så mascaran flödade.

Det hade varit bättre om jag hade skrivit i det förra stycket: Trots att jag vet att det inte är på riktigt...

Men jag är inte där ännu.

Tandborsten glömmer jag säkert också

En hel del stress har lagt sig och så smått börjar det kännas lite lättare. Lättare att sova, lättare att äta, lättare att gå, lättare att göra lite här hemma utan att magen krampar hysteriskt. Kan det vara så enkelt, att botemedlet mot alla graviditetskrämpor är att slippa vattenskador, slippa jobba och slippa strula med FK?

Ifall att det nu skulle vara så skrapar jag trisslotter så fort jag kommer åt. 50 000/mån i 25 år skulle ge mig den mammaledighet jag önskar. Mammaledighet brought to you by Svenska Spel, det vore något det. Ett par Lottorader också för säkerhets skull, men inget överdrivet. Bara så att det finns en väg in om det skulle finnas några pengar där ute i universum som skulle ha lust att komma till mig nu.

Jag packar BB-väskan i mitt huvud och snart kommer jag nog att göra det på riktigt även om det är alldeles för tidigt, bara för att vara säker på att jag får med mig allt. Coca Cola står överst på listan. När sonen föddes fick jag bara Varma Koppens fruktsoppa och blomkålssoppa. Dessutom hade jag druckit minst en liter mjölk om dagen i flera månader och under förlossningen fick man inte dricka det av någon anledning så jag kämpade på två fronter, med svaga sammandragningar och laktosabstinens, i två hela dagar.

Får jag inte dricka mjölk ska jag ha coca cola. Och vatten på flaska hur miljövidrigt det än är. Och godis vill jag ha. Och eftersom landstinget tydligen inte har några pengar alls nu för tiden måste man ha med egna sängkläder till Skrutte, handdukar, kläder, blöjor och bindor, och har de inte råd med sådant så har de väl inte råd med de stora dyra grejerna heller så för att vara på den säkra sidan tänkte jag packa ner en CTG-maskin och ett kirurgteam om det skulle behövas ett akut snitt. Det blir den stora resväskan, that's for sure.

Jag skulle kunna sätta en månads föräldraledighet på att jag kommer att glömma kameran men jag har så kort tid här hemma som det är.

Så vad ska jag med en pensionsförsäkring till?

Hur trött jag än var så vaknade jag vid tjugo i två i natt och har ännu inte kunnat somna om.

Skräp.

Det regnar igen, tidvis riktiga skyfall och det gör väl inget mitt i natten, det är ingen som är ute och blir blöt, men på sikt tror jag att de här eviga regnen är början på slutet och någonstans där finns en historia jag vill skriva men jag vet inte riktigt vad den handlar om ännu.

Post-Ullaredstraumat visade sig i drömmen den lilla stund jag sov, det var babybodies och centilongar och små gulliga filtar och jag vet inte allt i en himla trängsel och mina ben kändes om om de skulle ramla av, särskilt mitt vänstra.

Precis som i går.

Annars tänker jag att jag har det ganska bra, trots allt. Ibland sover jag. Ibland får jag behålla maten. Skrutte sparkar lagom mycket. Det finns i och för sig knappt en antydan till ordning i lägenheten men det finns en del rena kläder och förr eller senare kommer jag att tvätta igen.

Min bästa vän Försäkringskassan är snäll och hjälpsam och skickar alla mina pengar i god tid innan räkningarna ska betalas, trots att det såg ut som att jag bara skulle få 1400 spänn så sent som i måndags har jag nu fått både sjukpenning och föräldrapenning och trots Borås och Ullared kan vi nog köpa en ny torktumlare nu och tennisbollar så jag kan tvätta mammas gamla babyduntäcken.

Vad man ska med duntäcke till i Skåne kanske jag borde fråga mig själv, men det lilla jag har efter henne blir extra viktigt när hon inte finns här mer.

Jag tänker på henne mycket nu och det är smärtsamt.

Men det känns ändå bra på något sätt. De värsta skuldkänslorna har väl bleknat och nu är det mest bara sorg över det som aldrig reddes ut, allt hon har missat, allt som gick fel när hon bara försvann, som vi aldrig kommer kunna laga.

Alla behöver en mamma.

Jag vill aldrig aldrig aldrig tvingas lämna mina barn på det sättet. Det spelar ingen roll hur gamla de är.

När ens mamma dör är man ändå alltid 5. Sedan är man det resten av livet.

Rynkor och gråa hår till trots, jag blir aldrig mer än 5. Någonsin.

Malmö-Borås t/r

Många mil på kort tid och det är som det alltid är, lastbilar, husbilar, husvagnar, motorcyklar och bilar av alla de slag rör sig framåt i alltför hög hastighet på alltför liten yta och det är ett under att någon alls kommer fram levande. Skyltar med felstavade, särskrivna eller tvetydiga reklambudskap pryder vårt vackra land men hur roligt det än är har jag alltid glömt det när jag kommer fram och kan skriva ner det.

På resande fot har man chansen att prova på något nytt, bredda sina horisonter, men ändå äter jag alltid på McDonalds.

Hotellrum i Borås är som överallt annars, fast med en exceptionellt torftig minibar, och trots nord-irländska huliganer som sjöng stämmosång/hejaramsor utanför det öppna fönstret halva natten sov jag himla gott. Jag gillar att de sjöng fast de förlorade. Kanske berodde det bara på promillen, men hellre att de sjunger och är glada än att de slår sönder allt som kommer i deras väg i besvikelse.

Ullared med foglossning är inte att rekommendera, det var verkligen ingen bra idé men det gick någorlunda med många pauser och mycket planeringsarbete i förväg. Nu har Skrutte lite kläder att ha på sig när han kommer ut i friska luften. Om något passar, förstås, för jag tror mig ha köpt magiska kläder som varierar i storleken allt efter humör eller luftfuktighet eller något. I affären såg 56 cl så små ut att jag köpte hälften i 62 cl för att vara på säkra sidan. Här hemma ser 62 cl ut att vara lagom till en 4-åring och 56 cl är marginellt mindre. En optisk illusion kanske eller så är centimetrarna kortare ju längre norr ut man kommer.

50 cl kändes inte alls lönt, eftersom sonen hade 60 cl redan på BB och Skrutte kommer att vara ännu större när han föds enligt tillväxtultraljudet. Kläderna som jag har köpt borde passa , åtminstone i teorin, men jag kan inte riktigt begripa hur jag ska få ur mig ett barn som ska fylla de enorma plaggen.

Jag tycks ha vunnit min första Tradera-auktion, en dubbel-LP som jag hade en gång i tiden, men sålde eftersom CD ju var the shit och jag inte hade någon skivspelare längre. Jag köper dem på CD sedan tänkte jag och sålde alla mina vinylskivor men just den här kom aldrig på CD och först nu, 15 år senare, har jag hittat en till salu och ingen annan ville ha den. Jag har kanske blivit grundlurad men inkl frakt blev priset bara 80 spänn och den bedragare som nöjer sig med så lite förtjänar varenda krona.

80 spänn är billigt för en dubbel-LP om man inte räknar med kostnaden för skivspelaren jag måste köpa för att kunna lyssna på den. Då blir det lite dyrare.

Olika sorters ont

En liten promenad i Västra Hamnen i går, bara runt ett par kvarter för att underhålla far min som var på genomresa, och sedan fick jag de konstigaste värkar och när vi kom hem bara värk i främre fogen och i nedre magen som fortfarande inte har gett med sig.

Det bådar ju gott inför resan till Ullared.

Jag kanske kan gå till historien som den som åkt längst för att komma dit i förhållande till antalet artiklar hon tittar på. Maken får nog parkera mig på fiket närmast dörren och gå och shoppa utan mig.

Jag har tittat på en översiktskarta på deras hemsida och barnavdelningen är förstås längst in. Nåja, om jag bara vaggar dit så kanske det ska gå. Om jag stannar på Röda fiket på vägen in och Blåa fiket på vägen ut.

Tydligen gör regnet att alla människor i Sverige och Norge åker dit, så jag kanske kan bäras av folkmassorna från parkeringen och in.

Det skulle hjälpa.

Västra Hamnen var ovanligt o-ful i går. Jag tror att det kan ha berott på regnet och den nästan totala avsaknaden av människor. Det är fortfarande så mycket med det området som stör mig, med området i allmänhet och Torson i synnerhet, men jag ska försöka att sakta släppa taget och låta det få finnas, trots allt.

Stort av mig, tycker jag.

Jag lärde mig något nytt om/av en av mina bröder igår. Hur annorlunda ett liv kan upplevas om man ser det utifrån respektive inifrån. Det borde jag ha vetat redan. Men också att vi kanske är mer lika än vad jag någonsin hade kunnat tro.

Det är svårt att inse att mina syskon har samma smärtor som jag. Jag trodde att jag bar alla sorger i familjen, tills min ene bror blev sjuk för några år sedan. Det var hemskt jobbigt att inse att någon som jag hade lämnat bakom mig för att inte smitta dem med min svärta hade ont på samma platser som jag. Och nu, igår, såg jag att min andre bror har ärr på delvis samma ställen.

Han har dolt dem väl i alla år.

Egentligen vet man väl ingenting om människorna i ens närhet.

Jag kan inte låta bli att undra vad jag inte vet om min man. Nu när vi håller på att komma så nära varandra som man kan komma, med hans barn växande inuti mig, undrar jag plötsligt vad det är hos honom som jag inte ser.

För att jag inte vill eller inte kan.

Nu är inte läge för hemligheter. Jag behåller skygglapparna tight åtstramade precis bredvid ögonen.

Det finns inget otäckt där i mörkret. Ingenting i garderoben. Ingenting under sängen.

Nothin' to see here, folks.

Go on home.

Not so blue men ganska mycket blått

Äntligen en god natts sömn och det var väl precis vad jag behövde. Försäkringskassan har bättrat sig lite och skickar åtminstone hälften av mina pengar så det är ju också bra. Jag har lyckats få tag på ett par böcker som verkar lovande och blivit supersugen på att sticka. Jag planerar att dyka huvudstupa i garnlådan i eftermiddag när alla mina måsten är avklarade. På det stora hela mår jag ganska bra och om man bortser från hur konstigt det är så kan jag leva med det.

Jag börjar vänja mig vid tanken på att Skrutten är en Skrutte och planerar att införskaffa en hel hög med pojkbabykläder för första bästa tillfälle. Nu finns det ju ingen anledning att leta i timmar efter några få neutrala plagg som kanske finns gömda någonstans i något hörn på barnavdelningen. Nu kör vi på blått, all the way. Bilar, cowboys, fotbollar och polis-motiv ska det vara hädanefter. Inga lilla sjöjungfrun, my little ponies, rosa hjärtan eller barbies här inte.

Det är en himla tur att barnavdelningen är så tydligt uppdelad på pojk- och flick- så att man inte riskerar att köpa kläder som inte lämpar sig till en ung man i sina bästa år.

Vädret är fortfarande lite ostadigt med risk för naturkatastrof men det är i alla fall inte så varmt som det hade kunnat vara och det är vi tacksamma för, magen och jag.

Vissa namn kräver veto

Så mycket stressar mig och jag önskar att jag bara kunde gå och lägga mig med en god bok men det finns ingen ro att få. Snart måste jag börja ta itu med saker och ting men jag vill verkligen inte, kan inte, orkar inte. Världen utanför blir bara mer och mer skrämmande ju längre jag stannar inne i lägenheten och jag får mer och mer mörka tankar för var dag som går. Stackars Skrutte hamnar mitt i allt det här och det är ingen bra utgångspunkt, det kan det inte vara.

Namnjakten utvecklas till en äktenskaplig kris av stora mått. Maken gick igenom en lista över alla pojknamn i svenska almanackan och markerade de han kunde tänka sig. Det var väldigt upplysande läsning, måste jag säga. Hur i hela fridens namn kan jag ha gift mig och skaffat barn med någon som kan tänka sig att döpa det barnet till Bjarne!? Arnold!? Eskil!? The list goes on and on och stackars lille Skrutte får nog nöja sig med det namn som Skatteverket tilldelar honom efter att hans föräldrar inte har kunnats enas i tid.

Jag trodde att det skulle bli så mycket lättare att skaffa barn tillsammans med någon, att inte behöva ta alla beslut själv, inte behöva bära allt ansvar själv, men det är det banne mig inte. Att hitta en bra balans, att låta våra olika åsikter väga lika tungt, så att inte han bara ger sig eller jag ger mig för att vi inte vill bråka, det kommer att bli svårt. Det kommer att bli väldigt svårt.

Jag har läst ut sista Harry Potter och det var väl inte allt jag hade hoppats på men jag kan leva med det slutet, det känns ok. Men det som stannar med mig efter avslutad läsning är tyvärr Hermiones handväska som jag är väldigt avundsjuk på. Den har jag letat efter i hela mitt liv.

Livet är alltid så mycket bättre i böcker.

Psyk-profylax

Jag saknar inte min psykiater, det är inte det. Men jag saknar någon att säga saker till, det där som man inte får säga, inte kan säga till någon annan, för att det är för illa, för hemskt, för mörkt och ok om man tänker det men om man säger det högt är man en fruktansvärd människa och borde låsas in.

Det brukar hjälpa att säga det högt, nämligen. Att bara få ut eländet ur huvudet, dumpa det på någon som inte bryr sig ett dugg och sedan bara lämna det där när man går. I hela mitt vuxna liv har jag för det mesta haft någon sådan att prata med. Nu har jag varit utan i tre månader och det börjar bli lite jobbigt.

All oro inför förlossningen som jag inte vill smitta maken med, alla tankar kring grabbarna och vad som ska gälla här hemma nu när de tydligen är vuxna och inte behöver följa några regler alls, försäkringskassan, jobbet, föräldraledigheten och vad som kommer sedan, hur det kommer att bli att ha ett litet barn igen och tusen andra saker behöver jag prata med någon om.

Det är för mycket som snurrar runt i mitt lilla huvud nu och jag skulle behöva en rensning innan förlossningen, det är för många spänningar i kroppen nu som kommer att göra den svårare än vad den behöver bli.

Det blir nog svårt nog ändå.

Flaggan i topp

Allt är väl där inne i magen och tydligen är det en liten Skrutte som ligger där och leker med navelsträngen. Det låter kanske inte så kul att man skulle vilja göra det i nio månader men det finns väl inte så mycket annat att ta sig för antar jag. Nu måste vi sluta säga "den" eller "han/hon" och det är banne mig inte det lättaste, kanske för att jag själv inte kunde uttyda de anatomiska detaljer som barnmorskan påstod sig se, kanske för att jag innerst inne hela tiden har tänkt att det nog skulle bli en Skrutta.

Dessutom har vi hittills bara kunnat hitta flicknamn, så nu blir det lite stressigt. Jag tror inte jag kan bestämma mig för ett pojknamn förrän jag har blivit formellt presenterad. I och för sig fick vi ett par riktigt tydliga bilder när barnmorskan slog över till 3D men han (inte h*n!) höll hela tiden händerna och navelsträngen framför ansiktet så det blev bara glimtar, munnen och näsan på en bild, ett öga på en annan osv.

Han är i alla fall frisk och stor och stark och rundkindad och vacker och perfekt och det är kanske bara 6-8 veckor tills jag får se honom på riktigt, känna hans tyngd i famnen, se vad han är för någon och ge honom ett namn.

6-8 veckor kommer att kännas som sex-ti-åtta veckor är jag rädd och jag vet inte hur kul det kommer att bli nu när jag inte längre kan någonting alls. Det är alltför mycket tid när jag bara kan må sämre och det kan jag inte riktigt föreställa mig. Stackars maken springer runt och fixar allt här hemma, inte mycket till semester för honom, stackaren, och det är så enormt frustrerande för det är så mycket som behöver göras och hur han än springer kan han inte hinna allt och jag bara vaggar omkring och stör mig på allt som jag borde göra men inte känner att jag klarar av.

Det är väl bara inget annat att göra än att vagga framåt ett steg i taget och hoppas att foglossningen går över omedelbart efter förlossningen, så att jag kan ta hand om pojken ordentligt.

Det blir en pojke. Jag kan inte riktigt fatta det ännu.

Jag behöver kanske köpa en massa blå saker först.

Den där boken som jag höll på med

Utan att egentligen tänka så mycket över det gick jag igenom resten av boken i går. Det var bara ungefär 60 sidor kvar så det gick ganska fort. Den här genomgången har i princip bara varit en korrekturläsning, jag har inte skrivit något nytt alls. Det borde jag kanske ha gjort, det känns som att det saknas bitar, men samtidigt är jag nu uppe i 360 sidor och det är ganska mycket. Det är förmodligen så att boken redan är för lång och att bitar kommer att behöva strykas istället.

Nu är bara frågan om jag vågar skicka iväg manuset som det är eller om jag måste läsa igenom det igen. Det hade varit så skönt att ha det ur händerna, men samtidigt vill jag inte sabba min enda chans genom att skicka in det för tidigt.

Jag kan allvarligt talat inte se om det är något att ha eller inte. Ena minuten så tycker jag att det är hemskt amatörmässigt och torftigt berättande med tvådimensionella karaktärer och klyschigt slut. Nästa minut så tycker jag väl i och för sig också det, men samtidigt kan jag se vissa kvaliteter i små bitar av texten som kanske inte kompenserar för allt det andra men som gör att jag inte bara slänger allt i min virtuella papperskorg.

Det finns något där. Om jag någonsin kommer att kunna göra något av det vet jag inte.

Jag kanske skulle ta och skicka bara till the big two (Bonniers och Norstedt) först. Jag hade väl tänkt skicka till Ordfront, Alfabeta och någon till också men jag vet inte om skrivaren tyar. Mycket papper blir det.

Jag hade velat göra det i smyg bara. Nu när maken är ledig och jag är så handikappad kan jag inte printa flera hundra sidor (+köpa nytt papper och ny toner) och posta det utan att han får veta vad jag gör. Jag vet inte vad han skulle tycka om att jag gjorde det här. Om han skulle tycka att det inte var värt kostnaden för portot, eller om han skulle få alldeles orimliga förhoppningar.

Kanske är det bäst att vänta ett tag. Se om jag får några pengar att köpa toner för den här månaden eller inte. Se om maken kanske är upptagen med något annat någon dag under semestern så jag kan printa i smyg. Sedan kan jag ju alltid gömma de stora kuverten under tröjan, låtsas att jag är gravid och be om skjuts till post-macken under falska förevändningar.

Jag behöver göra det här men jag vet inte om jag törs. Eller om jag vill. Eller om jag är redo. Eller om det kanske är för sent. Eller, eller, eller, i all oändlighet.

Jag kanske bara måste göra det en dag utan att tänka så mycket på det.

Helst utan att jag själv märker det.

Om jag hade bemästrat förmågan att vara på två platser samtidigt hade jag kunnat göra det samtidigt som jag är på tillväxtultraljud idag. Då kommer jag garanterat inte ägna en tanke åt boken.

Inte en endaste en.

Störd

Det lyckas på något konstigt vis vara för varmt samtidigt som det blåser något våldsamt, precis hela tiden, i flera dagar. Skönt att det fläktar kan man tycka men det går inte att ha fönstren uppe, de blåser igen eller står och slår så det skallrar om det.

Det går inte att somna förrän långt in på natten när det har svalnat. Det är oerhört jobbigt att det är så varmt. Det är svårt nog att hitta några bekväma kläder, någon bekväm sitt- eller liggställning, utan att det dessutom ska klia överallt och vara klibbigt och jobbigt. Och blåsten rubbar som alltid mina cirklar, jag vet inte varför men det STÖR mig så att det blåser, och då är väl inte Malmö den bästa platsen i världen att bo på, jag fattar det, men jag har inte mycket till val.

Magen har vuxit till osannolika dimensioner och det är så länge kvar och Skrutten ska bli så mycket större de här sista veckorna och jag behöver snart en skottkärra eller en permobil eller något för jag kan knappt gå längre och det är inte ens nästan över. I värsta fall är det över två månader kvar och då blir det mer mage än Sandra, och mer foglossning än Sandra, och då får vi börja handikappanpassa här hemma för det är redan nu svårt att ta sig runt i världen och om det ska bli två månader värre så blir jag mamma Grape och får sitta i soffan dygnet runt och om någon vill mig något får de komma till mig.

På allvar funderar jag på om jag kan be om att få låna ett par kryckor, bara för att kunna hålla mig i rörelse, för att kunna följa med till affären eller vad som helst. Jag kommer knappt ur lägenheten längre, och det är fortfarande saker som jag vill göra, det är inte viljan som brister utan förmågan och det är enormt frustrerande.

Våra planer på en tur till Sthlm får läggas på is antar jag, jag har inte riktigt velat inse det men det blir nog så. Vad ska jag där att göra om jag inte kan ta mig runt, inte kan hälsa på någon, inte kan gå på stan? Tråkigt för maken och sonen och faktiskt lite tråkigt för mig också, även om jag också känner en enorm lättnad när jag har fattat beslutet. En sak mindre jag ska oroa mig över.

Det skulle väl bli för jobbigt bara med resan upp dit, förmodligen. Sitta i bilen i 6-7 timmar är nog inte så bekvämt som det låter och att ta sig i och ur bilar är något av det svåraste man kan göra med foglossning. I går var jag på bio för sista gången på bra länge och då fick jag sitta still i lite drygt två timmar och sedan var det ingen styrsel i bäckenet resten av dagen. Hur det skulle vara efter tre gånger så lång tid vill jag inte tänka på. I nästa vecka ska vi upp till Borås en snabbis och det är knappt hälften så långt, men jag räknar med att inte göra något alls, bara sitta i bilen. Låter inte så kul kanske men det blir lite kvalitetstid med maken som är så upptagen med allt annat nu när han äntligen har semester att jag inte riktigt känner att han är här.

Och så är det torsdag och lugnet är över för den här sommaren. Det var ju någorlunda skönt så länge det varade. Nu vet jag inte när jag kommer att kunna slappna av igen.

Fan också.

Så jobbigt

Jag har varit hemma och vilat i två månader ungefär och det blev ju lättare efter att jag slutat arbeta. Dumma jag trodde att det skulle fortsätta så. Och nu när maken har semester trodde jag att jag skulle kunna komma ut lite igen, om han kör mig överallt så behöver jag ju inte gå så långt.

Men det går inte. Jag kan glömma att gå på biblioteket, även om jag blir körd fram till dörren, glömma att gå och shoppa medan han handlar maten, glömma att jag orkar röja upp på balkongen eller bland alla böckerna. Det går verkligen inte. Sammandragningarna blir konstanta och fogarna gör så ont att det inte är sant.

Du ska inte göra en massa, du ska vila, säger maken och det är väl det jag har gjort i två månader och inte har det blivit bättre för det. Ska jag nu bara ligga här framför tv:n i två månader till?

Jag borde använda den här tiden, det finns så mycket jag skulle vilja göra här hemma, så mycket jag skulle vilja fixa innan Skrutten kommer. Jag har saknat att gå här hemma och pyssla under tiden jag har jobbat och nu när jag inte behöver gå och jobba mer så orkar jag ingenting.

Jag borde åtminstone aktivera mig där i tv-soffan. Jag borde sticka, läsa, jobba med boken, vad som helst, så att jag inte bara ligger där och glor ut i tomma luften som jag har gjort nu ett tag.

Eller ännu värre, att jag ligger där och glor på Oprah och får mig en timme av Det är mitt eget fel att jag inte är lycklig, vacker, rik och begåvad, eftersom jag inte har läst den här boken som hennes gäster promotade. Universum är som en restaurant och man måste bli medveten om vad det är man beställer. Det man fokuserar på växer, så att om man tänker på en massa negativa saker så blir de negativa sakerna större och starkare.

Så många timmar jag gråtit och oroat mig över Skrutten, att något ska gå fel där inne i magen eller vid förlossningen, jag har ju praktiskt taget försäkrat mig om att den lill* stackaren inte kommer att komma levande från förlossningen. Och nu vet jag ju det, att om något händer är det p g a att jag tänkt på det för mycket. Om något händer är det mitt fel.

Det kommer inte att vara mycket till tröst att jag inte hörde talas om den där boken förrän i 8:e månaden.

Det kommer jag nog inte tycka är någon tröst alls.

Och lika tråkig

En nackdel med att blogga bara en gång om dagen är att man skriver en kvart. That's it. Mer tid än så kan det inte få ta. Och jag skriver bara en gång om dagen. Går inte tillbaka och ändrar, lägger till eller så. Jag skriver en kvart, publicerar inläggget och går vidare.

Sedan händer det att man under de övriga 23 timmarna och 45 minuterna på dygnet kommer på något, en bra formulering, en intressant tanke som jag skulle kunna ha som utgångspunkt för ett inlägg. Jag vrider och vänder på den i tanken, slipar på vad som skulle kunna vara en bra poäng (som om jag behövde en sådan) eller en bra ingångsvinkel.

Ibland kan jag få ihop ett helt inlägg på det viset, ibland blir det bara ett frö. Något som skulle kunna bli något. Det spelar ingen roll.

Så fort jag sätter mig vid datorn är nämligen allt som bortblåst och när jag ser den blinkande kursorn uppe i vänstra hörnet töms min hjärna på allt innehåll.

Allt detta smarta som jag går och tänker ut om dagarna blir aldrig skrivet, än mindre publicerat. Hemskt synd. Istället blir det inlägg efter inlägg om absolut ingenting eftersom det är vad jag har i huvudet när jag vaknar och för att jag oftast bloggar inom en halvtimme från det att jag har gått upp.

Det skulle vara ett sätt att dokumentera mitt liv, den här bloggen. Jag vet inte hur det är med den saken.

Den blir åtminstone lika innehållslös.

Törst

Ny vecka, nya tag och jag har i alla fall fått sova i natt, fy fasiken vad skönt. Listan med saker som ska göras bara växer och maken jobbar på, timme efter timme som en liten batteridriven kanin. Själv ska jag försöka orka duscha och bli skjutsad till biblioteket. Kanske till post-macken också, om det inte blir för mycket.

Det ska bli varmt idag och det blir jobbigt. Jag är törstig HELA tiden, och trött och har ont och är på det hela ganska kinkig. Ska det nu bli varmt också vet jag inte hur det ska gå. Upp till 28 grader har de hotat med och det pallar jag inte med i mitt tillstånd. Det får bli att parkera sig framför fläkten och äta stora portioner glass.

Nu är alla filmer och böcker uppackade, om än inte organiserade på ett sätt som gör att man kan hitta något, så det går att sitta still timme efter timme utan att bli galen. Kanske kan vi äntligen börja hyra film också, det har vi inte gjort på flera månader så det borde ha kommit en hel del.

Skrutten sparkar konstigt och oregelbundet och jag väntar otåligt på fredagen då vi ska på ultraljud och få se hur h*n har det där inne. Kanske kan vi då också få se om det är en Skrutte eller en Skrutta!? Med den nya 3D/4D-tekniken ser man så tydligt och jag hoppas på ansiktsdrag, förra gången var det knutna händer framför ansiktet à la Balboa, och lite alien-varning på det man kunde se. Det såg lite för mycket ut som ett foster, magert och oproportionerligt. Nu hoppas jag få se något som liknar ett barn, som liknar mitt barn som det faktiskt kommer att se ut när jag får se det på riktigt om några veckor.

Och så hoppas jag att barnmorskan ska säga en massa positiva saker så att jag kan låta bli att oroa mig ett tag. Kanske ända upp till 12 timmar, om inget oförutsett inträffar under tiden.

För övrigt är cider det enda som är riktigt gott att dricka i hela världen just nu. Inte ett dugg nyttigt för små Skruttar kan man tycka, inga C-vitaminer, inget kalcium, inget fett som kan behövas om man ska gå upp ett halv kilo i veckan (jag, inte Skrutten), bara en massa socker och kemikalier. Men det släcker den eviga törsten i flera minuter och vad gör man inte för att få uppleva den känslan?

Vitaminer? Bah, humbug! Jag vill minnas att jag läste om någon studie som kommit fram till att människor som åt vitamintillskott förkortade sin livslängd.

De skulle druckit stora glas päroncider klockan 3 på morgonen i stället. Det gör jag.

Och dricka mera mjölk

Söndag och om jag inte kan få en riktig vilodag snart så vet jag inte hur det ska gå. Maken säger hela tiden att jag inte behöver göra någonting, att jag bara har en sak att göra och det är i september, men det hjälper inte när det travar upp sig i köket och i badrummet och i hallen och i vardagsrummet och i sovrummet och i... överallt.

Jag skulle bara vilja sova ordentligt, men det går inte kroppen med på. Den vaknar var och varannan timme med halsbränna eller ont någonstans och sedan tar det en evighet att somna om igen. Nu blev det varmt igen och jag vräkte upp fönstret i natt för att få lite svalka men det enda jag fick var öronen fulla av brunstbröl från det ena ungdomsgänget efter det andra, i 5.1 Dolby surround. Helt obegripligt. Det bor ju bara pensionärer i mitt kvarter och ingen annan har vägarna förbi eftersom vi bor allra längst bort i universum.

Det måste vara något med mattpiskställningen vid cykelstället precis utanför mitt sovrumsfönster som attraherar knappt könsmogna ungdomar som använder platsen för traditionella parningsbeteenden som att dricka stora mängder öl och bröla så högt det bara går. Vissa platser har en egen energi, säger de. Vår mattpiskställning är tydligen en sådan plats.

Jippii.

Det finns inga extra hyllplan att köpa till våra nya Billy-bokhyllor och det blir ju inte riktigt bra utan dem. Nu får jag organisera någon slags referensbibliotek och ställa allt som inte är skönlitteratur i bokhyllan i hallen i stället. Det blir ändå inget bra i vardagsrummet, eftersom pocketböcker behöver tätare hyllplan för att inte se så torftiga ut. I hate it when a plan doesn't come together som Hannibal aldrig sa.

Jag har inte läst en bok på flera månader och börjar bli orolig att jag har glömt hur man gör. Jag förväntade mig Jasper Ffordes nya i dagarna men den har blivit försenad och jag blev nästan inte ens besviken när jag fick det mailet. Vad är det som har hänt, egentligen? Jag trodde nog att det var det sista som skulle hända, att jag skulle sluta läsa.

Det är väl bara för att jag är så fruktansvärt trött hela tiden.

Om jag bara kunde få sova ordentligt så skulle det kanske kännas bättre sedan.

Och om allt annat i mitt liv plötsligt bara ordnade sig. Jobbet, stöket, Försäkringskassan, bonusen, disken, tvätten och förlossningen.

Det är bara för mycket för att jag ska orka ta itu med något av det.

Det enda jag kan göra: försöka sova lite till.

Nowhere to run to, baby

En historiskt dålig natts sömn och jag vet inte vad jag ska göra för att få vila, det finns ingen väg dit som jag kan se. Spänd som en Hästens-resår och med alla nerverna på utsidan stör jag mig på allt, precis allt, och överallt finns saker som irriterar mig.

Fast egentligen är det bara en sak. Bonusen och hans respektive är här.

This apartment ain't big enough for the five of us. Och snart blir vi väl både sex och sju, eftersom sonen också blivit med flickvän och sedan Skrutten ska ha plats också.

Lägenheten är avsedd för mamma, pappa och ett par, tre små barn. Inte tre vuxna par. Väggarna är för tunna, köket för litet, tv-apparaterna är för få. Jag klättrar på väggarna och vet inte vart jag ska ta vägen. Och ingen lättnad finns längre i sikte.

Bonusen fick sitt antagningsbesked och det verkar som att han inte kommer flytta hemifrån de kommande tre åren i alla fall.

Jag kan inte andas. Jag kan inte röra mig. Jag kan inte sova.

Tre år till. Hela min mammaledighet, och ännu mer. Jag som längtat så efter dessa många långa månader när jag ska vara hemma med Skrutten.

Och nu ska han vara här också.

Jag vill bara gråta. Och fly.

Men det finns ingenstans att ta vägen.

Ett hem ska vara en plats där man känner sig trygg, där man kan slappna av och vara sig själv. Jag önskar så att jag hade en sådan plats. Men det har jag inte.

Jag är hemlös.

Hemlös utan någonstans att ta vägen.

Tre år till. Fan också. Och inte vilka år som helst, utan mina supermysiga hemma-med-Skrutten-år.

Jag hatar honom för att han förstör det här för mig. Jag gör verkligen det.

Jag vill bara kunna andas. Sova. Slappna av.

Men det finns ingenstans jag kan ta vägen. Ingenstans jag kan gömma mig.

Myror under huden och nackmuskler i kramp.

Det här kommer inte att gå bra.

Fan också.

Too slow

Inte mycket har jag åstadkommit den här veckan, den sista innan maken går på semester. Inget med boken, inget annat skrivande, inget av alla de tusen saker som ligger i drivor runt om i lägenheten och väntar på mig. Trots att de ondskefulla järnkapslarna har hjälpt mitt blodvärde upp på en helt acceptabel nivå är jag trött, trött, trött precis hela tiden och jag kan inte sova tillräckligt många timmar hur jag än försöker.

Jag kan heller inte dricka tillräckligt mycket trots att jag tömmer kylen på mjölk, juice, saft och isvatten fortare än maken kan fylla på. Piggelin är det enda som släcker törsten men det kan man ju inte äta hela dagarna.

Maken tar bara ut tre veckors semester i sommar, och efter att jag varit hemma mer eller mindre ensam i ett par månader utan att jobba något med boken kan jag ju knappast skylla mitt icke-skrivande på hans närvaro. Det måste kanske vänta tills Skrutten är här och jag får lite ork igen. Och lite mental skärpa igen.

Det är helt hopplöst att skriva när man inte kan koncentrera sig på något alls mer än ett par minuter. Jag försökte skriva Ballograf-novellen, med en egen inledning istället för fru Läckbergs, och det blev riktigt bra om jag får säga det själv, i alla fall första sidan. Sedan tappade jag tråden och resten blev bara svammel.

Det var kul att skriva, i alla fall, även om det inte blev något. Det som blev bra blev riktigt bra och jag behövde se att jag fortfarande kunde sammanfoga ord till meningar på ett inte helt slumpmässigt vis.

Jag borde försöka skriva oftare. Det kändes bra.

Det ska begravas en tidskapsel vid min nevös namngivningsceremoni och alla ska skriva ett brev och lägga i något som han ska få gräva upp när han blir 18. Min första tanke var att det var en kul grej och att det spelar inte så stor roll vad jag skriver och lägger i, det kommer vara 2025 och robotar kommer att kontrollera världen innan det ska öppnas. Sedan insåg jag att sonen nu är 17 och 1/2. Om vi hade gjort det samma för honom när han föddes hade han fått gräva upp det snart. 18 år är ingenting, en blinkning bara och så är det dags att gräva upp alltihopa igen. Och då var det inte så roligt längre.

Vad vill jag säga till min nevö, som jag aldrig ens har träffat, på hans artonårsdag? Vad vill jag ge honom?

Det är svårt att inte tänka på att när han fyller arton är det bara ca fyra månader till Skrutten gör det samma och det är lite deprimerande att tänka på att mitt ännu ofödda barn ska bli vuxen och flytta hemifrån inom en nära förestående framtid. Det är inte den delen av föräldraskapet som håller mig vid liv genom halsbrännan och foglossningarna.

Jag vill hålla mitt barn i famnen, känna den där alldeles speciella baby-doften, värmen, den nästan tyngdlösa men ändå så substantiella tyngden och höra grymtningarna som kommer när mjölken rinner på lite för fort för den lill* Skrutten.

Klockan fyra på morgonen när hela världen sover vill jag bära mitt nybytta, nymatade barn fram och tillbaka i den tysta lägenheten och vänta på att ljudet av dess andning ska berätta att det går bra att lägga ner Skrutten i sängen igen och sedan själv krypa ner i min egen säng alldeles bredvid och sova ett par timmar till jag med.

Jag längtar efter det här barnet så mycket så jag blir alldeles gråtfärdig. De kommande två månaderna får gärna gå jättefort.

Sedan får tiden gärna stå stilla ett tag, eller i alla fall gå väldigt, väldigt långsamt.

Ha inte så bråttom till din 18-årsdag, är du snäll, min lill* Skrutt. Mamma hinner inte riktigt med.

Jag hinner aldrig riktigt med.

Vila nu

Det regnar igen, och röran regerar forfarande i hela lägenheten. Tiotusen saker behöver göras men jag orkar kanske två, på sin höjd.

Maken har slängt upp alla böcker huller om buller i bokhyllorna och just den boken jag ville läsa om kan jag förstås inte hitta. Naturlagar kan man inte trotsa på det viset. Jag försökte med ett par andra, men det gick inte, det går inte, jag kan verkligen inte koncentrera mig. Att göra-listan rullar som eftertexter på insidan av ögonlocken och varenda spark inifrån triggar tankar på förlossningen, på barnvagnar och blöjor, dagis och skola och tonårsuppror.

Chefen har fortfarande inte hört av sig och jag är inte orolig för det där med havandeskapspenningen längre. Nu är jag bara sur på henne för att hon bara skiter i att göra något som hon faktiskt måste göra. Jag vet att hon inte tycker om mig, men är inte det desto mer anledning till att skicka in det där pappret då, sedan är hon ju av med mig för all överskådlig framtid.

Jag behåller lugnet om dagarna men om nätterna drömmer jag enormt stressiga, frustrerande drömmar med mycket skrikande och vrede från min sida. Blir jag dessutom väckt av maken eller Skrutten så hinner inte mitt undermedvetna packa ner alla känslorna igen och i morse tog det nog en halvtimme innan jag slutade darra av alla undertryckta spänningar som drömmen hade släppt ut.

Så mycket som behöver fixas i mitt liv, så litet ork, så litet lust. Jag vill bara vila nu, vill bara att allting ska vara i ordning, vill att allt ska vara uppackat, monterat, städat, tvättat, undanplockat. Bara vila till Skrutten kommer, inte stressa mer nu.

Hela det här året har varit ganska jobbigt.

Jag behöver lugn nu.

Behöver vila.

Mmmm...mammaledig

Mitt i all röran, med skrivarångest upp över öronen och foglossning from hell och halsbränna och sammandragningar och kraftiga sparkar åt alla håll någonstans där inifrån, med kartonger och halvfuktig tvätt, sopsäckar och dammråttor överallt jag vänder mig, med maken på jobbet och sonen upptagen med flickvännen och katten sovande i min ännu sent på eftermiddagen obäddade säng, med sopor och skatter som väntar på att sorteras så att förhoppningsvis rätt saker hamnar i soptipp- och Emmaushögarna och rätt saker hamnar i nya lådor som snart kanske kan få åka ner i den fuktskadade källaren, med mina böcker hafsigt placerade hur som helst i de nya bokhyllorna väntande på att jag ska komma och organisera dem, med disken som travar upp sig trots att jag diskade alldeles nyss, eller åtminstone igår eller om det var i förrgår, mitt uppe i allt det här påbörjar jag min föräldraledighet.

Och vips börjar jag känna mig lite som en mamma igen.

Trots att det hela bara är ett resultat av att min chef har sabbat mina chanser att få havandeskapspenning, trots att Skrutten inte kommer på två månader ännu, trots att jag ju faktiskt har varit en mamma i över sjutton år, så förändras något i mig när jag lägger händerna på min mage och tänker Jag är mammaledig nu.

Jag jobbar inte. Jag pluggar inte. Jag stämplar inte. Jag är mammaledig.

Om jag bara kunde vara det alltid. Skrutten kan få börja på dagis om h*n vill, när h*n känner sig redo för det, vara där så korta eller långa dagar h*n vill, det är ok, bara jag aldrig, aldrig behöver gå ut i verkligheten igen och förtjäna mitt levebröd.

Verkligheten är allvarligt överskattad. Allt jag behöver finns här hemma.

Särskilt nu när mina böcker håller på att packas upp.

Surt, säger jag, om rönnbären

Jag försökte mig på Ballografs skrivartävling i går. Inte för att jag har använt pennorna jag vann förra året i någon utsträckning, men... 15 lakan är och förblir 15 lakan och jag kan skriva otäckt som attan om jag är på det humöret. Problemet är att man måste utgå från några få rader som Camilla Läckberg har skrivit och de raderna innehåller en del frågetecken. Jag vet verkligen inte hur det är meningen att man ska förhålla sig till sådant.

Första meningen var lovande. Hon hade legat där länge. Visst, det har gjorts förut, men det finns en bild där som man kan dra mycket ifrån. Jag kan jobba med det, tänkte jag. Men redan i nästa mening sabbas det. Jag kommer inte ihåg ordagrant men något om att hennes leder skulle ha hunnit stelna och sedan mjukna igen. Vad jag minns från mina rättsmedicinska amatörstudier är det 24 timmar. Jag kan ha fel, men det är inte alls de årstider som jag föreställde mig i första meningen. Och så är det ordet skulle. Det sabbade allt för mig.

Hennes leder skulle ha hunnit stelna och mjukna igen.

Om inte... tänker jag då. De skulle ha stelnat, om det inte var för att... vad? Om hon hade legat där länge hade de hunnit stelna och mjukna igen. Men det står det inte. Det står att de skulle ha hunnit det, men av någon anledning så har rigor mortis-processen satts ut spel.

Om man bara ska skriva 2-3 sidor har jag ingen lust att köra rättsmedicinskt tjafs sida upp och sida ner och förklara varför hennes kropp inte stelnar som den ska. Jag vill skriva om hur det kommer sig att hon ligger där hon ligger, hur hon hamnade där, hur det kommer sig att ingen hittar henne, om någon letar efter henne, saknar henne, vad som händer omkring henne där hon ligger. Både Colin Dexter och Dick Francis har jag för mig har skrivit mycket effektfullt om unga kvinnor som ligger och ruttnar i skogen. Och de har dragit in bra mycket mer än 15 000 på sitt skrivande.

Äsch. Vad ska jag med 15 tusen kronor till? Jag skulle ändå ha spenderat dem på något alldeles onödvändigt. Nu kommer jag inte göra det.

Tack C. Läckberg för att du räddar mig från mig själv.

Att göra

Det är så mycket jag behöver göra idag så det är inte klokt. Jag måste ringa chefen. Sedan måste jag ringa FK. Montera ner de möbler som inte längre ska stå i sonens rum. Tvätta ett par maskiner.

Kattlådan behöver skuras och fyllas på nytt. Dammråttekolonin behöver viltvårdas lite. Köksgolvet behöver skuras. Mitt flagande nagellack behöver tas bort och ersättas med nytt. Benen behöver rakas. Håret behöver tvättas.

Disken behöver diskas. Balkongen behöver tömmas på torra gamla blad och ganska avsevärda mängder blomjord sedan katten o-planterade mina penséer. Den förbannade katten behöver ny mat och vatten och en tömd kattlåda. Vad hon nu har gjort för att förtjäna det. De nya golvlamporna till vardagsrummet behöver monteras och de gamla behöver placeras på något annat ställe.

Resten av de nya grejerna från IKEA behöver monteras. Det som står under fönstret i vardagsrummet ska ställas in i hyllan i sovrummet. Hyllan i sovrummet behöver monteras ihop, men det måste vänta eftersom det längs den väggen står en himla massa lådor som ska ut till vardagsrummet och packas upp. De tömda lådorna ska sedan användas för att packa ner allt det i sonens rum som han vuxit från och allt det från de fuktskadade lådorna från källaren som behöver packas ner igen.

Jag kan inte bära några lådor. Jag kan inte montera några möbler. Jag kan inte skura kattlådan. Jag kan överhuvudtaget inte göra särskilt mycket på den här listan. Fogarna molvärker och jag undrar om det händer att gravida kvinnor bara faller i bitar, även om det inte är något man brukar höra talas om.

Måla naglarna borde jag klara av. Om jag vilar ordentligt en stund efter jag har duschat och tvättat håret.

I övrigt tror jag att jag går och lägger mig.

Att göra i dag: Vila.

Rörigt värre

Även lite i taget blir alldeles för mycket när det gäller Sisyfos-arbetet med att få ordning på bostaden. Fogarna gnisslar och gör ont och det är inte mycket jag har fått sova i natt.

Och det är ju synd det, eftersom det är så mycket kvar att göra. Lite vila hade ju inte skadat.

Vilken sommar det här har blivit, då. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig men jag hade nog trott att vid det här laget skulle jag ha fått min havandeskapspenning och jag skulle ha kunnat slappna av och luta mig tillbaka och bara vila och ta promenader och äta jordgubbar och kanske bada lite om kvällarna för att svalka av mig inför natten och vila ryggen.

Nu är det bara regn och stormvindar och grått och fuktskadat och rörigt och jag har ingen aning om hur det blir med pengar de sista två månaderna av graviditeten, täckpappen döljer fortfarande våra nya fina golv, det gör ont på flera olika ställen varje gång jag försöker göra någonting alls, jag får lirka mig fram mellan flyttkartonger och grovsopor som står och väntar på den sista färden ut till återvinningen vart jag än ska i lägenheten och i hörnet innanför min säng står högar med baby-grejer och luktar lite svagt sommarstugeaktigt p g a fukten och väntar på att jag ska tvätta dem.

Överhuvudtaget är det väldigt mycket tvätt överallt. Livet utan torktumlare är på väg att knäcka mig. En pytteliten torkställning förslår inte, allting tar evigheter att torka och det blir bara en maskin om dagen och det är inte alls nog när jag släpar upp flera lådor med extra tvätt i form av babykläder och -sängkläder ifrån källaren.

Lammskinnsfällen är ändå värst hittills. Den har hängt på tork i två hela dagar och är fortfarande lite fuktig.

Stackars de nya zeeländska små lammen när det regnar säger jag bara om det är i den takten de torkar. Nu får de väl inte så mycket regn kanske, men när de väl får det måste de allihop bli förkylda, varje gång.

Nåja. Personligen skulle jag välja förkylning framför foglossning vilken dag som helst.

Och inte behöver de befatta sig med FK heller.

De små ulliga lyckostarna.

Fyrahundra

Fyrahundra dagar.

Det är inte ett liv men en rejäl bit av ett.

Det är Mitt Liv Efter Skrivarlinjen. Hittills.

Jag har väl i princip inte skrivit något som helst nytt under den här tiden. Novellerna jag satte ihop och skickade in kom i retur med ett Nej tack. Boken förklarades vara skräp på landets alla kultursidor i och med att tävlingen jag skickade in den till lades ner innan prisutdelningen p g a undermåliga bidrag. Och det är den väl . Den är fortfarande inte färdig men jag har samtidigt inte speciellt med lust att jobba mer på den, eftersom jag inte tycker att den är så bra.

Det är bara det att den är så mycket. Så många arbetstimmar, så många dagar av mitt liv som jag har levt med den här boken, levt med min karaktärer, försökt se världen genom deras ögon. Research, korrekturläsning, litervis med toner, kilovis med skrivarpapper.

Om den inte blir klar någon gång är allt detta för intet.

Och det är ju inte bra.

Jag känner mig verkligen inte som en skrivare längre. Man måste nog skriva något, eller åtminstone hålla på och jobba med idéer till texter, fundera och anteckna, rida flödesscheman och så.

Inget sådant gör jag. Jag är en icke-skrivare.

Just nu är jag bara så överväldigad av allt som behöver göras här hemma. Översvämningen i källaren nådde över våra uppallningar och lägenheten är full av grejer som behöver torkas och packas om i nya lådor eftersom de gamla har lösts upp av vattnet.

Trots mitt löfte att inte plocka upp baby-grejerna innan vi kommit i ordning var jag tvungen att be maken bära upp dem igår, eftersom det är mycket fuktkänsligt och jag inte orkade med tanken på att jag sparat allt det här i 17 år, släpat det med mig vid minst 5 flyttar bara för att allt skulle bli fördärvat när jag hade två månader kvar till förlossningen. Nu är hallen full av träleksaker som gått upp i limningen och behöver repareras och vardagsrummet av små lakan och filtar och täcken och kuddar som behöver tvättas eller åtminstone ordentligt vädras ut.

Så bra att jag bestämde att vi inte behövde en ny torktumlare med en gång utan att vi kunde vänta till augusti. Väldigt bra.

I en av de fuktskadade lådorna hittade jag Nasse-böckerna och Max-böckerna, och Boken om lilla syster kanin. Om jag inte hade så väldigt mycket att göra skulle jag börjat läsa för Skrutten där och då, men jag hade sönderfallande Micki-garage och pekböcker i upplösning att ta itu med.

Det kommer att ta tusen år innan det blir någon ordning här hemma. Maken bara jobbar. Ungarna är inte hemma mer än för att sova och äta. Och jag vaggar omkring och kan inte bära något, inte böja mig, inte sträcka på mig, inte någonting av allt som behöver göras för att lådor ska packas upp, möbler ska monteras, gardiner ska tvättas, strykas och hängas upp igen.

Invalid är inte bra när man har mycket att göra.

Det är alldeles för mycket stress nu och jag längtar intensivt till tisdag då jag ska på min nästa kontroll. Jag behöver få bekräftat att Skrutten mår bra trots allt det här.

Inte så att jag skulle kunna sluta oroa mig.

Men kanske jag skulle kunna oroa mig lite mindre.

Enough with the vatten already

Knappt har sågspånet lagt sig i de sista rummen som fått golv innan det blir översvämning igen. I källaren den här gången, andra gången i år, men nu såg jag vattenmassorna innan det var för sent och vi hann rädda allting och palla upp det på en nivå som vi hoppas ska räcka även om det som utlovat kommer 50 mm regn till idag.

Det räcker nu kan man väl säga. Tre översvämningar på ett år räcker bra. Min kvot är fylld. No more.

Någon som bryr sig? Näh.

En liten tur till IKEA igår, och jag klarade mig därifrån utan servetter för första gången i världshistorien, kanske mest för att jag hade tvingat med sonen och han blev så sur varje gång jag inte rörde mig mot utgången. Efter köttbullsmiddag i restauranten var han tillfälligt på gott humör och jag lyckades införskaffa Skruttens första gosedjur.

Det gosigaste djuret av dem alla: Fladdermusen!

De hade spindlar också men de var lite för gröna för min smak. Fladdermusen hade ögon i silvertråd som kanske lyser lite ondskefullt i mörkret om vi har tur. Den hade inga vampyrtänder dock men lite måste man väl använda fantasin också.

Jag vågar inte ringa chefen om det livsviktiga pappret. Jag har skickat ett mail till den enda adress jag hittade på deras hemsida. Kanske kommer någon att läsa det någon gång.

Kanske inte.

Det är ju redan för sent. Vad gör några extra dagar när beslutet ändå inte kommer kunna tas i tid? Och efter vad chefen nu kan ha sagt till min handläggare, så är det förmodligen kört ändå. Det beslut som sent omsider fattas kommer säkert att bli ett avslag.

Jag drar täcket över huvudet och låtsas (utan någon större ansträngning) som att det regnar.

Ta itu med grejer får jag göra någon annan dag.

Dessutom fick jag inte reda på vad meningen med mitt liv är igår, så jag är lite sur på astrocenter.com.

Livet är svårt men Skrutten sparkar fortfarande.

Det finns hopp.

Och choklad.

Det ska nog ordna sig.

Och så flyttar vi tillbaks allting igen

De sista golven lades i racerfart i går och nu börjar saker och ting ställas tillbaka på plats, lite i taget. För omväxlings skull ställer vi tillbaka allting på en annan plats än där det stod innan. Det skapar förvirring och osäkerhet i själen men jag tror att det är nyttigt. Vi har bott här i 4 och 1/2 år nu och det är dags att flytta tv:n till andra änden av vardagsrummet. Bara för att.

Det kommer att ta evigheter att få tillbaks allting på plats och eftersom vi röjde ganska häftigt när vi packade ihop allt kommer det nog att bli en del turer till IKEA i den nära förestående framtiden. Det är inte lika roligt som vanligt när man varken kan gå eller bära, men jag måste med. Det är inte bara jag som bestämmer var skåpet ska stå i den här familjen utan även vilket skåp som ska ställas. Maken och sonen får väl bära de nya bokhyllorna, skrivbordet, stolarna och soffbordet så bär jag de oundvikliga servetterna.

Jag har nog aldrig varit på IKEA utan att köpa servetter. Jag är inte alls en servettmänniska, de läggs bara på hög hemma i köksskåpet, men varje gång vi är där köper jag ett nytt paket. De är fina och kostar nästan ingenting. Bra att ha, antar jag att jag tänker eller så är det någon slags hjärnskada jag har.

Det är också något med saker som kostar 9:- som jag alltid går på. När får man annars köpa något för 9:-? Dörrmattan jag fick med mig förra gången var ett bottennapp, dock. Jag borde ha förstått att en dörrmatta för 9:- kanske inte har riktigt alla de egenskaper jag söker hos en dörrmatta. Men å andra sidan, tänkte väl mitt undermedvetna då, vad är väl 9:-? Det är ju så billigt att det nästan är som att få betalt för att ta med sig saker hem.

Fast när man kommer till kassan blir det aldrig 9:-. Det blir alltid många fler siffror i slutsumman. Det är konstigt det där.

I dag är dagen då jag ska hitta mitt kall, enligt mitt veckohoroskop från astrocenter.com. Jag önskar att jag hade fått lite mer specifika instruktioner, om det är något särskilt jag bör ägna mig åt eller om jag ska ha något särskilt på mig t ex.

Jag vill ju inte gärna missa det här bara för att jag sitter och tittar på gamla Gilmore Girls-avsnitt hela dagen. Eller för att jag tar byxor på mig när jag skulle haft kjol.

Det hade ju varit pinsamt.

Många monster under sängen

Men jag sover ändå.

Trots att sonen är ute och ränner om nätterna, trots att min chef har skitit i att skicka in ett livsviktigt papper till FK och nu har dragit på semester utanför mobiltäckt civilisation, trots att FK p g a detta inte kan fatta något beslut som kan ge mig försörjning de kommande två månaderna, trots att jag förmodligen förlorat mitt jobb, trots att GBS-monstren lurar på Skrutten, trots att det kliar överallt, och är obekvämt att ligga på alla håll, trots att Skrutten inte sparkar så mycket längre och det kan betyda en hel massa otäcka saker, trots att maken vänder mig ryggen hela gårdagskvällen i all min oro eftersom Fotbollslaget spelar match och sedan inte har ett dugg lust att trösta mig eftersom de förlorade, trots allt detta sover jag som en stock hela natten, så tungt att jag inte ens hör när sonen kommer hem.

Det är tur att vi valde höga ben till sängen, annars hade inte allt det här otäcka fått plats där under.

Jag trodde jag skulle bryta samman när jag till sist fick tag på FK i går efter en timme i telefonkö, bara för att få höra att min chef sagt något dumt när de ringde till henne och de därför krävt in ett nytt utlåtande om omplacering. För mer än två veckor sedan. Och ingen har sagt något till mig.

Jag skickade in pappren sex veckor innan jag skulle få gå på havandeskapspenning. Gott om tid tänkte jag. Så sent som för en vecka sedan fick jag besked att de hade alla handlingar, men inte hade hunnit titta på dem ännu. Och nu är allt kört. Jag vet inte vad chefen har sagt, så jag vet inte vad det ska stå på det här nya intyget. Jag vet inte när chefen kommer tillbaka. Jag vet att det inte är i tid att fylla i ett papper och få in det till Fk i tid att få ett beslut innan tisdag.

Så det är kört. Jag borde vara knäckt. Men vad är detta för ynkligt litet monster jämfört med rädslan för att Skrutten ska dö där inne i magen?

Det är det enda jag orkar vara rädd för just nu.

Monstret som överskuggar alla andra monster.

O-jämntjockt

Det regnar och regnar och regnar och det leder väl till katastrofer på andra ställen men det påverkar inte mig som ändå inte orkar gå ut. Det är bara mysigt att ligga och vila med regnet smattrande mot fönsterrutan och så blir det inte så himla varmt heller så mina fötter är nästan normalstora och jag kan sova om nätterna, till och med utan upphöjd fotände på sängen.

Nästan som en vanlig människa.

Illamåendet är tillbaka och med det något som bisarrt som lock för öronen och läkaren kunde inte begripa varför jag skulle få lock för öronen när jag mår illa men jag får det ändå och det är väldigt obehagligt eftersom balansen påverkas och det känns om om jag ska ramla hela tiden. Kanske hänger det samman med att jag varit täppt i näsan sedan i januari, om jag andas fel kanske det kan leda till undertryck eller övertryck eller vad det nu är som ger lock för öronen.

Det är väldigt mycket med kroppen när man är gravid. Inte så mycket med det elektriska. Men kroppsdelar man annars inte ägnar så mycket uppmärksamhet hamnar i fokus och kroppsfunktioner som annars går av sig själv kräver en massa arbete.

Vem hade kunnat tro att det kunde vara så svårt att äta, sova, gå på toa, gå över huvud taget?

Och så den kognitiva biten. Gradivitets-ADD, graviditets-Alzheimer, graviditets-personlighetsstörning.

Jag vet inte vem jag är längre, eller vad jag är. Känner mig inte som någon. Ingen ork eller lust eller inspiration. Bara trötthet och krämpor och obehag och visst lindrar det när man känner att det är någon som rör sig där inne, visst är det värt det, men jag begriper fortfarande inte riktigt vad det innebär, vad det är som kommer att ske om några få veckor och det förekommer fortfarande (i 8:e månaden) att jag glömmer att jag faktiskt är gravid på riktigt, att det här inte bara är en av mina dagdrömmar.

När golven är lagda (den här veckan!) och allt har flyttat tillbaka till sin rätta plats och vi har fått någon slags ordning i tillvaron igen, då ska jag be maken bära upp baby-grejerna från förrådet och så ska jag börja boa och förbereda inför ankomsten. Kanske när jag har tvättat allt och bäddat i sonens gamla baby-säng och sorterat upp alla små kläder efter storlek och packat BB-väskan och köpt lite blöjor och sådant och satt upp skötbordet inne på toaletten och ställt i ordning allting där inne.

Kanske begriper jag då.

Kanske inte.

Något att se fram emot

Jag har varit lite orolig över min framtid. Inte den omedelbara, utan den som kommer sedan. Livet som kommer efter den nära förestående föräldraledigheten. Jag är ju inte så himla sugen på att återgå till kuverterandet, om man säger så. Men inte nu längre. Mitt horoskop har utlovat att allt kommer att reda ut sig. På torsdag.

På torsdag ska jag inse hur begåvad jag är och hur jag kan använda min begåvning till att utföra storverk. Det måste väl åtminstone omfatta en grundläggande försörjning, kan man tycka.

Äntligen! Som jag har väntat. Tre dagar till kan jag lugnt ha tålamod.

Inga som helst problem.

Det är ju detta jag har väntat på i hela mitt liv. Att få se vad det är jag är menad att göra, att få se hur jag passar in i mänsklighetens stora pussel. Att hitta min plats på jorden. Och att ha något meningsfullt, och som jag dessutom är bra på, att göra under resten av min tid här.

Nåja. Jag behöver alltså inte vänta länge till. Torsdag. Piece of cake.

Jag lutar mig tillbaka och tittar på gamla Gilmore Girls-avsnitt så länge. (Det finns ju alltså inte längre något som helst på tv, så nu blir det arkivmat tills höststormarna drar igång.) Tar en Piggelin till och väntar.

Lite spännande är det ju.

Ganska mycket, faktiskt.

Frigörelse

Andra natten nu som jag faktiskt lyckas somna trots att sonen inte kommit hem. Jag somnade till och med så tungt att jag inte hörde att jag fick ett sms som sa att han skulle sova över hos en kompis. Jag lär mig, och tur är väl det för han har bara några få månader kvar till myndighetsdagen och det är på tiden att jag begriper att han inte är något barn längre.

Men han är ju det, ibland i alla fall, och det gör ont i mig av andra skäl, personliga skäl. När jag var i hans ålder flyttade jag nämligen hemifrån, långt bort, och när jag ser min son nu som vinglar omkring i en balansgång mellan mogen och barnslig, självständig och behövande så undrar jag hur min mamma kunde låta mig göra det.

Hur uppgiven var hon, hur trött, hur less på mig måste hon inte ha varit för att låta mig packa mina väskor och dra. Bara för att jag sa att jag skulle det.

Jag tyckte jag var så himla vuxen, men när jag ser sonen nu inser jag att det var jag ju inte alls.

Det blev jag kanske aldrig.

Aldrig någonsin att jag kommer låta honom fly undan tonårskonflikterna här på det viset. Aldrig att han ska få flytta bara för att han är trött på mig eller sur på mig eller besviken på mig.

Aldrig.

Kanske tror han att han kan använda sig av Skrutten för att fly undan, att jag ska vara så upptagen av blöjbyten och nattvak att jag inte ska märka vad han håller på med. Men det tror inte jag.

Jag har inte mycket mammaplikter kvar inför min förstfödde son, men jag tänker banne mig inte tappa bollen nu, när han är nästan vuxen.

Jag tänker inte låta honom bara snava over kanten på boet och falla fritt. Han ska inte få lov att flyga förrän hans vingar håller för det.

Stora ord från en mamma som faktiskt inte har en aning om var hennes son är just nu.

Sover hos en kompis är inte mycket att gå på om jag måste anmäla honom försvunnen.