Too slow

Inte mycket har jag åstadkommit den här veckan, den sista innan maken går på semester. Inget med boken, inget annat skrivande, inget av alla de tusen saker som ligger i drivor runt om i lägenheten och väntar på mig. Trots att de ondskefulla järnkapslarna har hjälpt mitt blodvärde upp på en helt acceptabel nivå är jag trött, trött, trött precis hela tiden och jag kan inte sova tillräckligt många timmar hur jag än försöker.

Jag kan heller inte dricka tillräckligt mycket trots att jag tömmer kylen på mjölk, juice, saft och isvatten fortare än maken kan fylla på. Piggelin är det enda som släcker törsten men det kan man ju inte äta hela dagarna.

Maken tar bara ut tre veckors semester i sommar, och efter att jag varit hemma mer eller mindre ensam i ett par månader utan att jobba något med boken kan jag ju knappast skylla mitt icke-skrivande på hans närvaro. Det måste kanske vänta tills Skrutten är här och jag får lite ork igen. Och lite mental skärpa igen.

Det är helt hopplöst att skriva när man inte kan koncentrera sig på något alls mer än ett par minuter. Jag försökte skriva Ballograf-novellen, med en egen inledning istället för fru Läckbergs, och det blev riktigt bra om jag får säga det själv, i alla fall första sidan. Sedan tappade jag tråden och resten blev bara svammel.

Det var kul att skriva, i alla fall, även om det inte blev något. Det som blev bra blev riktigt bra och jag behövde se att jag fortfarande kunde sammanfoga ord till meningar på ett inte helt slumpmässigt vis.

Jag borde försöka skriva oftare. Det kändes bra.

Det ska begravas en tidskapsel vid min nevös namngivningsceremoni och alla ska skriva ett brev och lägga i något som han ska få gräva upp när han blir 18. Min första tanke var att det var en kul grej och att det spelar inte så stor roll vad jag skriver och lägger i, det kommer vara 2025 och robotar kommer att kontrollera världen innan det ska öppnas. Sedan insåg jag att sonen nu är 17 och 1/2. Om vi hade gjort det samma för honom när han föddes hade han fått gräva upp det snart. 18 år är ingenting, en blinkning bara och så är det dags att gräva upp alltihopa igen. Och då var det inte så roligt längre.

Vad vill jag säga till min nevö, som jag aldrig ens har träffat, på hans artonårsdag? Vad vill jag ge honom?

Det är svårt att inte tänka på att när han fyller arton är det bara ca fyra månader till Skrutten gör det samma och det är lite deprimerande att tänka på att mitt ännu ofödda barn ska bli vuxen och flytta hemifrån inom en nära förestående framtid. Det är inte den delen av föräldraskapet som håller mig vid liv genom halsbrännan och foglossningarna.

Jag vill hålla mitt barn i famnen, känna den där alldeles speciella baby-doften, värmen, den nästan tyngdlösa men ändå så substantiella tyngden och höra grymtningarna som kommer när mjölken rinner på lite för fort för den lill* Skrutten.

Klockan fyra på morgonen när hela världen sover vill jag bära mitt nybytta, nymatade barn fram och tillbaka i den tysta lägenheten och vänta på att ljudet av dess andning ska berätta att det går bra att lägga ner Skrutten i sängen igen och sedan själv krypa ner i min egen säng alldeles bredvid och sova ett par timmar till jag med.

Jag längtar efter det här barnet så mycket så jag blir alldeles gråtfärdig. De kommande två månaderna får gärna gå jättefort.

Sedan får tiden gärna stå stilla ett tag, eller i alla fall gå väldigt, väldigt långsamt.

Ha inte så bråttom till din 18-årsdag, är du snäll, min lill* Skrutt. Mamma hinner inte riktigt med.

Jag hinner aldrig riktigt med.