Mitt i all röran, med skrivarångest upp över öronen och foglossning from hell och halsbränna och sammandragningar och kraftiga sparkar åt alla håll någonstans där inifrån, med kartonger och halvfuktig tvätt, sopsäckar och dammråttor överallt jag vänder mig, med maken på jobbet och sonen upptagen med flickvännen och katten sovande i min ännu sent på eftermiddagen obäddade säng, med sopor och skatter som väntar på att sorteras så att förhoppningsvis rätt saker hamnar i soptipp- och Emmaushögarna och rätt saker hamnar i nya lådor som snart kanske kan få åka ner i den fuktskadade källaren, med mina böcker hafsigt placerade hur som helst i de nya bokhyllorna väntande på att jag ska komma och organisera dem, med disken som travar upp sig trots att jag diskade alldeles nyss, eller åtminstone igår eller om det var i förrgår, mitt uppe i allt det här påbörjar jag min föräldraledighet.
Och vips börjar jag känna mig lite som en mamma igen.
Trots att det hela bara är ett resultat av att min chef har sabbat mina chanser att få havandeskapspenning, trots att Skrutten inte kommer på två månader ännu, trots att jag ju faktiskt har varit en mamma i över sjutton år, så förändras något i mig när jag lägger händerna på min mage och tänker Jag är mammaledig nu.
Jag jobbar inte. Jag pluggar inte. Jag stämplar inte. Jag är mammaledig.
Om jag bara kunde vara det alltid. Skrutten kan få börja på dagis om h*n vill, när h*n känner sig redo för det, vara där så korta eller långa dagar h*n vill, det är ok, bara jag aldrig, aldrig behöver gå ut i verkligheten igen och förtjäna mitt levebröd.
Verkligheten är allvarligt överskattad. Allt jag behöver finns här hemma.
Särskilt nu när mina böcker håller på att packas upp.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar