Strumpor och tv

35:e veckan av 40, det börjar låta som att det inte är så himla mycket tid kvar. Skruttes fötter känns jättetydligt strax nedanför revbenen på höger sida. De är på väg ut där känns det som ibland, jag tror att han vill prova de fina strumporna vi har köpt. Jag har tvättat allt nyinköpt nu och när jag stod och hängde tvätten i går blev jag stående med en strumpa storlek 15/16 i handen. Jag var tvungen att gå och visa maken och vi blev sittande tysta en stund med hans hand på min mage medan jag vred och vände på den lilla, lilla strumpan.

Bara några få veckor kvar.

Jag har också köpt fantastiskt sköna brallor i 62 cl med bred mjuk resår i midjan och små fötter på. De ser så sköna ut att jag vill ha ett par likadana. Enormt pösiga (baggy heter det, sa sonen) i mjukaste bomull och tvärrandiga i grått och vitt. Och så små fötter på.

Jag inser att det skulle se hemskt illa ut med en vuxen kvinna i ett par sparkbyxor, men varför måste vuxenkläder vara så himla obekväma!? Eftersom jag ändå måste se ut som en utbränd flodhäst vad jag än gör kunde jag väl åtminstone få ett par sköna brallor!?

Jag tänker att jag vill skriva, sticka, sy, fixa, röja, ordna men så blir det fyra avsnitt om dagen av Gilmore Girls istället och då går dagarna så väldigt fort och jag får ingenting alls gjort. Sedan har jag fått för mig att jag ska se om hela West Wing i ett svep också, men det får nog vänta om inte Skrutte ska bli ett väldigt försummat barn.

Istället håller jag Aaron Sorkin-abstinensen i schack med Sports Night, serien han gjorde innan Vita Huset och Studio 60. Man kan tydligt se hans fingeravtryck över hela den serien och även om det inte är så finslipat som de senare två så har den alla ingredienserna till det som sedan skulle bli världens bästa tv.

Mannen bakom Dead Like Me och Wonderfalls har en ny serie på gång som förhoppningsvis kommer till hösten. Pushing Daisies heter den och i väntan på Dead Like Me - The Movie hade det väl passat alldeles utmärkt med ännu en skojig serie om döden. Det blir ju inte samma sak utan Mandy Patinkin men nu när alla mina serier läggs ner till höger och vänster får jag väl nöja mig lite.

Igår såg jag avsnittet där Luke gör slut med Lorelei efter scenen med Christopher på Richard och Emilys andra bröllopsfest. Trots att jag vet att det är tillfälligt grät jag ändå så mascaran flödade.

Det hade varit bättre om jag hade skrivit i det förra stycket: Trots att jag vet att det inte är på riktigt...

Men jag är inte där ännu.