Jag saknar saker

Jag vill ha ett stort, stort hus där jag vill ha bott i hela mitt liv och flera generationer av min familj före mig. Och ingen ska någonsin ha slängt något utan bara ställt upp det på den stora, stora vinden. När man kommer på att man saknar något från det förflutna kan man bara gå upp på vinden och så finns det där i någon låda. Och det finns inga råttor och inga malar och ingenting som käkar stickade tröjor och inget mögel och inget åldrande utan allt är bara fräscht och luktar svagt parfymerat om det passar sig och ingenting har slängts och inget har kommit bort i någon flytt och inget har lånats ut till någon som aldrig lämnade tillbaka det.

Alltför mycket fattas mig.

Jag tog inget med mig när jag flyttade hemifrån. Jag har flyttat 7 gånger sedan dess, varje gång med ytterst begränsade resurser, och har varje gång tvingats lämna kvar, ge bort, slänga saker för att de inte fått plats i lastbilen. Jag får dessutom med ojämna mellanrum spader och slänger allt som stör för att jag känner att jag inte själv får plats i bostaden.

Nu får jag inte plats igen. Nu måste jag röja ordentligt i mitt rum. Annars vet jag inte hur Skrutte ska få plats. Eller hans små, små strumpor.

Jag måste slänga en massa saker, främst papper, främst skrivrelaterade papper och jag vill inte men jag måste och det gör att avståndet mellan mig och den Sandra som skriver blir ännu större och gapet mellan mig och de andra skrivarna blir ännu mer oändligt.

Jag är rädd att jag som så många gånger förut slänger något som jag senare kommer önska att jag hade sparat.

Jag hatar att ångra mig.

Men jag har ingen vind, och inget sparat från förr. Allt som finns är nu, är nytt eller ganska nytt. Det finns inga lådor med minnen, mina, eller mammas eller någon annans.

Som om inget som har med mig att göra är värt att sparas på.

Jag slänger ingenting av sonens saker. Allt sparas i lådor som fyller förrådet och jag ska göra samma sak med Skruttes saker allt eftersom han får några och växer ifrån dem.

Jag vill att mina barn ska ha minnen, ska ha rötter, ska ha ett hem. Det kan jag inte ge dem, men jag kan spara deras gamla teckningar, skallror, bilbanor så länge det går. Det är en kamp mot tid och förfall men jag ger mig inte förrän allting faller i bitar.

Jag vill att mina barn aldrig ska komma att sakna på det sättet som jag gör. Men det är klart att de kommer göra. De kommer sakna något annat, något jag inte tänkt på.

Något jag slängt. Eller valt bort.

Livet är jobbigt på det viset.