Psyk-profylax

Jag saknar inte min psykiater, det är inte det. Men jag saknar någon att säga saker till, det där som man inte får säga, inte kan säga till någon annan, för att det är för illa, för hemskt, för mörkt och ok om man tänker det men om man säger det högt är man en fruktansvärd människa och borde låsas in.

Det brukar hjälpa att säga det högt, nämligen. Att bara få ut eländet ur huvudet, dumpa det på någon som inte bryr sig ett dugg och sedan bara lämna det där när man går. I hela mitt vuxna liv har jag för det mesta haft någon sådan att prata med. Nu har jag varit utan i tre månader och det börjar bli lite jobbigt.

All oro inför förlossningen som jag inte vill smitta maken med, alla tankar kring grabbarna och vad som ska gälla här hemma nu när de tydligen är vuxna och inte behöver följa några regler alls, försäkringskassan, jobbet, föräldraledigheten och vad som kommer sedan, hur det kommer att bli att ha ett litet barn igen och tusen andra saker behöver jag prata med någon om.

Det är för mycket som snurrar runt i mitt lilla huvud nu och jag skulle behöva en rensning innan förlossningen, det är för många spänningar i kroppen nu som kommer att göra den svårare än vad den behöver bli.

Det blir nog svårt nog ändå.