Olika sorters ont

En liten promenad i Västra Hamnen i går, bara runt ett par kvarter för att underhålla far min som var på genomresa, och sedan fick jag de konstigaste värkar och när vi kom hem bara värk i främre fogen och i nedre magen som fortfarande inte har gett med sig.

Det bådar ju gott inför resan till Ullared.

Jag kanske kan gå till historien som den som åkt längst för att komma dit i förhållande till antalet artiklar hon tittar på. Maken får nog parkera mig på fiket närmast dörren och gå och shoppa utan mig.

Jag har tittat på en översiktskarta på deras hemsida och barnavdelningen är förstås längst in. Nåja, om jag bara vaggar dit så kanske det ska gå. Om jag stannar på Röda fiket på vägen in och Blåa fiket på vägen ut.

Tydligen gör regnet att alla människor i Sverige och Norge åker dit, så jag kanske kan bäras av folkmassorna från parkeringen och in.

Det skulle hjälpa.

Västra Hamnen var ovanligt o-ful i går. Jag tror att det kan ha berott på regnet och den nästan totala avsaknaden av människor. Det är fortfarande så mycket med det området som stör mig, med området i allmänhet och Torson i synnerhet, men jag ska försöka att sakta släppa taget och låta det få finnas, trots allt.

Stort av mig, tycker jag.

Jag lärde mig något nytt om/av en av mina bröder igår. Hur annorlunda ett liv kan upplevas om man ser det utifrån respektive inifrån. Det borde jag ha vetat redan. Men också att vi kanske är mer lika än vad jag någonsin hade kunnat tro.

Det är svårt att inse att mina syskon har samma smärtor som jag. Jag trodde att jag bar alla sorger i familjen, tills min ene bror blev sjuk för några år sedan. Det var hemskt jobbigt att inse att någon som jag hade lämnat bakom mig för att inte smitta dem med min svärta hade ont på samma platser som jag. Och nu, igår, såg jag att min andre bror har ärr på delvis samma ställen.

Han har dolt dem väl i alla år.

Egentligen vet man väl ingenting om människorna i ens närhet.

Jag kan inte låta bli att undra vad jag inte vet om min man. Nu när vi håller på att komma så nära varandra som man kan komma, med hans barn växande inuti mig, undrar jag plötsligt vad det är hos honom som jag inte ser.

För att jag inte vill eller inte kan.

Nu är inte läge för hemligheter. Jag behåller skygglapparna tight åtstramade precis bredvid ögonen.

Det finns inget otäckt där i mörkret. Ingenting i garderoben. Ingenting under sängen.

Nothin' to see here, folks.

Go on home.