Frigörelse

Andra natten nu som jag faktiskt lyckas somna trots att sonen inte kommit hem. Jag somnade till och med så tungt att jag inte hörde att jag fick ett sms som sa att han skulle sova över hos en kompis. Jag lär mig, och tur är väl det för han har bara några få månader kvar till myndighetsdagen och det är på tiden att jag begriper att han inte är något barn längre.

Men han är ju det, ibland i alla fall, och det gör ont i mig av andra skäl, personliga skäl. När jag var i hans ålder flyttade jag nämligen hemifrån, långt bort, och när jag ser min son nu som vinglar omkring i en balansgång mellan mogen och barnslig, självständig och behövande så undrar jag hur min mamma kunde låta mig göra det.

Hur uppgiven var hon, hur trött, hur less på mig måste hon inte ha varit för att låta mig packa mina väskor och dra. Bara för att jag sa att jag skulle det.

Jag tyckte jag var så himla vuxen, men när jag ser sonen nu inser jag att det var jag ju inte alls.

Det blev jag kanske aldrig.

Aldrig någonsin att jag kommer låta honom fly undan tonårskonflikterna här på det viset. Aldrig att han ska få flytta bara för att han är trött på mig eller sur på mig eller besviken på mig.

Aldrig.

Kanske tror han att han kan använda sig av Skrutten för att fly undan, att jag ska vara så upptagen av blöjbyten och nattvak att jag inte ska märka vad han håller på med. Men det tror inte jag.

Jag har inte mycket mammaplikter kvar inför min förstfödde son, men jag tänker banne mig inte tappa bollen nu, när han är nästan vuxen.

Jag tänker inte låta honom bara snava over kanten på boet och falla fritt. Han ska inte få lov att flyga förrän hans vingar håller för det.

Stora ord från en mamma som faktiskt inte har en aning om var hennes son är just nu.

Sover hos en kompis är inte mycket att gå på om jag måste anmäla honom försvunnen.