Vila nu

Det regnar igen, och röran regerar forfarande i hela lägenheten. Tiotusen saker behöver göras men jag orkar kanske två, på sin höjd.

Maken har slängt upp alla böcker huller om buller i bokhyllorna och just den boken jag ville läsa om kan jag förstås inte hitta. Naturlagar kan man inte trotsa på det viset. Jag försökte med ett par andra, men det gick inte, det går inte, jag kan verkligen inte koncentrera mig. Att göra-listan rullar som eftertexter på insidan av ögonlocken och varenda spark inifrån triggar tankar på förlossningen, på barnvagnar och blöjor, dagis och skola och tonårsuppror.

Chefen har fortfarande inte hört av sig och jag är inte orolig för det där med havandeskapspenningen längre. Nu är jag bara sur på henne för att hon bara skiter i att göra något som hon faktiskt måste göra. Jag vet att hon inte tycker om mig, men är inte det desto mer anledning till att skicka in det där pappret då, sedan är hon ju av med mig för all överskådlig framtid.

Jag behåller lugnet om dagarna men om nätterna drömmer jag enormt stressiga, frustrerande drömmar med mycket skrikande och vrede från min sida. Blir jag dessutom väckt av maken eller Skrutten så hinner inte mitt undermedvetna packa ner alla känslorna igen och i morse tog det nog en halvtimme innan jag slutade darra av alla undertryckta spänningar som drömmen hade släppt ut.

Så mycket som behöver fixas i mitt liv, så litet ork, så litet lust. Jag vill bara vila nu, vill bara att allting ska vara i ordning, vill att allt ska vara uppackat, monterat, städat, tvättat, undanplockat. Bara vila till Skrutten kommer, inte stressa mer nu.

Hela det här året har varit ganska jobbigt.

Jag behöver lugn nu.

Behöver vila.