Så jobbigt

Jag har varit hemma och vilat i två månader ungefär och det blev ju lättare efter att jag slutat arbeta. Dumma jag trodde att det skulle fortsätta så. Och nu när maken har semester trodde jag att jag skulle kunna komma ut lite igen, om han kör mig överallt så behöver jag ju inte gå så långt.

Men det går inte. Jag kan glömma att gå på biblioteket, även om jag blir körd fram till dörren, glömma att gå och shoppa medan han handlar maten, glömma att jag orkar röja upp på balkongen eller bland alla böckerna. Det går verkligen inte. Sammandragningarna blir konstanta och fogarna gör så ont att det inte är sant.

Du ska inte göra en massa, du ska vila, säger maken och det är väl det jag har gjort i två månader och inte har det blivit bättre för det. Ska jag nu bara ligga här framför tv:n i två månader till?

Jag borde använda den här tiden, det finns så mycket jag skulle vilja göra här hemma, så mycket jag skulle vilja fixa innan Skrutten kommer. Jag har saknat att gå här hemma och pyssla under tiden jag har jobbat och nu när jag inte behöver gå och jobba mer så orkar jag ingenting.

Jag borde åtminstone aktivera mig där i tv-soffan. Jag borde sticka, läsa, jobba med boken, vad som helst, så att jag inte bara ligger där och glor ut i tomma luften som jag har gjort nu ett tag.

Eller ännu värre, att jag ligger där och glor på Oprah och får mig en timme av Det är mitt eget fel att jag inte är lycklig, vacker, rik och begåvad, eftersom jag inte har läst den här boken som hennes gäster promotade. Universum är som en restaurant och man måste bli medveten om vad det är man beställer. Det man fokuserar på växer, så att om man tänker på en massa negativa saker så blir de negativa sakerna större och starkare.

Så många timmar jag gråtit och oroat mig över Skrutten, att något ska gå fel där inne i magen eller vid förlossningen, jag har ju praktiskt taget försäkrat mig om att den lill* stackaren inte kommer att komma levande från förlossningen. Och nu vet jag ju det, att om något händer är det p g a att jag tänkt på det för mycket. Om något händer är det mitt fel.

Det kommer inte att vara mycket till tröst att jag inte hörde talas om den där boken förrän i 8:e månaden.

Det kommer jag nog inte tycka är någon tröst alls.