It takes a village, men jag gjorde det ensam

Bäbissonen som numera går under namnet SuperDuktiga SovPojken överaskade oss alla i natt då han bytte sin varannan timme-rutin mot endast ett rejält skrovmål med blöjbyte i halvtid någon gång kring halv tre. Så nu vet jag inte vad jag ska skylla på.

Jag tänker i och för sig på julklappar, -dekorationer och -firande så här inför första advent men mest tänker jag att jag vill ordna ett rejält kalas i mars, och jag vill så gärna att store sonens 18-årsdag blir ett spektakel, att det blir en riktig bemärkelsedag i ordets rätta betydelse, och att hela tjocka släkten kommer och att det blir massor av mat och sju sorters tårtor och jag fixar ju inte sådant, det har jag aldrig gjort och inte kommer folk hela vägen till Malmö i början av mars när alla är mitt uppe i sina terminer och jobb och projekt och allt möjligt, men jag vill så gärna.

Tänk om jag hade en sådan familj att alla bara kom rusande för en sådan sak, att en förstfödd son, ett förstfött barnbarn, fyller myndig. Och tänk om vi hade en massa vänner, andra familjer som vi umgicks med, andra vuxna som sett honom växa upp och deras barn som han vuxit upp tillsammans med, som ville fira med oss en sådan dag.

Jag känner mig sällan ensam. För det mesta räcker jag inte till för de tre människor jag har i mitt liv och att det sista jag behöver är ännu fler människor som förväntar sig något av mig, men just nu, för hans skull, känner jag att det fattas något i vårt liv. Att jag har brustit när jag inte har sett till att han har haft en hel by som uppfostrat honom.

Att han har fått nöja sig med bara mig är för sorgligt.

Och jag törs inte säga något till honom om mina planer för hur trist blir det inte då om vi sitter här ensamma på den stora dagen med en sned tårta efter maten och mumlar ett grattis medan jag överlämnar något han förmodligen inte alls önskar sig.

Och det är ju dessutom en påtaglig risk att jag inte kommer ro iland den här presenten jag tänkt mig.

Den som ändå vore rik. Bara att ställa upp en sportbil utanför med en stor rosett på och lägga nyckeln i ett paket jämte tårtan.

Och så kunde man leasa några kompisar till kalaset.

NoNoWriMo

Den här NaNoWriMånaden blev ju ett fiasko och jag skäms lite för att jag var tvungen att registrera mig, nu har jag ju dragit ner snittet för alla flitiga. Kanske kommer det en SaNoWriMånad inom kort. Jag hoppas det. Jag vill skriva. Jag behöver skriva. Jag skulle må så mycket bättre om jag skrev. Tänk vad jag hade kunnat skriva om jag mådde bättre.

Först måste jag bara göra den här fotoboken till sonen. Jag borde börja redan nu för det kommer att ta tid, och jag vet inte var jag ska få den ifrån, jag som gör allt med en bäbis i famnen nu för tiden. Undrar om biblioteket har boken Photoshop for mummies?

Jag är så trött att jag försvinner off-line ibland mitt uppe i något. Jag lyckas till och med med konststycket att somna på soffan jämte store sonen som spelar Guitar Hero 3 så det gnisslar om det. Då är man trött.

Om bäbissonen bara kunde sova lite längre stunder om nätterna skulle det inte vara så farligt. Det är de här varannan timmes-väckningarna som tar knäcken på en. Man hinner aldrig ner i den riktiga djupsömnen. Med alla sömnlösa nätter jag hade innan han ens var född ligger jag på ett sömnunderskott motsvarande vissa u-länders statsbudgetar. Skulden måste avskrivas för den kommer aldrig någonsin att kunna betalas av.

Vi har utrustat spjälsängen med Vyssan Lull-tassar men det har inte riktigt förändrat våra liv ännu (efter bara en natt). Men jag vaggar vidare. Skam den som ger sig.

Plus att de kostade 300 spänn. Då får de faktiskt sitta där de sitter.

Det är det vi kallar kärlek i den här familjen

Bäbissonen klarar BVC's tvåmånadersbesiktning med beröm och lovord. Vad äldste sonens farmor skulle kalla ett A-barn, precis som sin storebror. Varje gång hon sa det (om storebror) sa jag att man inte bedömer barn på det viset nu för tiden, och då sa hon att nej, det förstås, men om man gjorde det så skulle han vara det och så såg hon väldigt nöjd ut.

Min rygg skulle inte gå igenom någon som helst besiktning just nu. Så ont gör den att jag inte ens törs göra övningarna som ska göra så att den gör mindre ont. Ironi i vardagen.

Jag vet precis vad jag vill ge store sonen i present när han fyller 18 inom kort. En bok om hans barndom. En sorts Här är ditt liv - Del 1.

The Early Years.

Det förutsätter att jag får en scanner i julklapp som jag har önskat mig och att jag har en hel del tid, begåvning och resurser de närmsta två månaderna.

Ganska hopplöst med andra ord, men jag måste verkligen försöka. Av så många skäl. Dels för att det är en big deal att bli myndig, eller det borde vara det i alla fall. Dels för att jag vill försäkra mig om att han inte känner sig åsidosatt av den nya lillbrorsan. Och dels för att det skulle lindra min dödsångest att försäkra mig om att allt det jag går och bär på av minnen och historier inte går förlorade när jag dör.

Det är kanske bara mina sår som plåstras om av ett sådant projekt men jag vill verkligen göra det här. Och jag vill verkligen att det blir bra.

Det är klart att grabben hellre hade velat ha en bil, men han får faktiskt nöja sig med en bunt gamla fotografier.

Fattigt och sömnfattigt

Undrar om det är minnet som brister eller om jag bara är en mycket sämre mamma den här gången. Jag vill minnas att stora sonen sov om nätterna (minst 23-06 från 6 veckors ålder) men den här lille vännen verkar inte kunna sova mer än 2 timmar i taget. Jag undrar vad det är som stör honom.

Det är mycket som stör mig, kanske till och med mer än vanligt, men det är nog sömnbristen.

Det ska tydligen finnas någon slags tassar man kan sätta på spjälsängen så den kan vaggas. Maken tror att det kan vara något och i mitt dödströtta tillstånd är jag beredd att hålla med. Men jag skulle ju inte köpa något annat än julklappar nu. Det finns ju inga pengar till något annat.

Alltid när jag försöker skärpa mig med pengar är det som att de bara rasslar iväg med dubbel hastighet istället. Och även om jag begränsar julklappandet till de närmast sörjande så har jag ju inga pengar alls över nu när jag går på halv föräldrapenning.

Och som vanligt när jag behöver stålar låtsas Svenska spel som att det regnar.

Sömnlös i Nospace

Bäbissonen somnade tidigt i går kväll och gav mig tid att läsa ut Lundell-biografin så den kunde returneras till biblioteket i dag som jag hade lovat. Och det var ju bra. Men när han hade sovit så många timmar under kvällen blev ju natten förutsägbart sömnlös. Och idag har vi vandrat omkring ute på stan för att undvika stora sonens fritidsgård här hemma. Vandrat gatorna fram till fötterna värkte och fogarna föll isär. Aj. Och gäsp. Och aj igen.

Nu sover bäbissonen igen och jag hade väl saker jag borde göra nu men det får nog stå tillbaka för sömnbehovet tror jag.

Nu är jag så där primär i mina behov igen.

Men inte bara, för jag kommer på mig själv med att vilja ha en vän, och det är ju mer ett sekundärt behov. Eller åtminstone ett par närmare bekanta. Min bror har gjort en jättefin musikvideo åt sina kompisar och jag är så stolt över honom och vill skryta, men hittar ingen i min adressbok som jag törs maila länken till utan vidare.

Jag mailar den till några stycken i alla fall, men inte utan att oroa mig för att de ska bli sura och blockera mig.

Jag funderar på att skaffa mig en myspace-sida, men törs inte eftersom jag inte har någon enda vän och aldrig skulle våga be någon vara min vän. Dessutom är väl myspace ute nu, det ska väl vara facebook i år och det verkar så En vacker dag, så det törs jag inte ge mig in på.

Om jag hade ett eget "space" skulle jag under rubriken varför jag finns på myspace skriva För att jag söker ett botemedel mot nätvärk.

Det skämtet är nog så internt att det bara är roligt i mitt huvud.

Jag skyller på sömnbristen. Man blir lite lättroad när man inte har sovit en hel natt på över ett halvår.

For the sake of comedy tror jag att jag går och knyter mig nu.

Igenkänningsfaktor: hög

Läser Lundell-biografin i en rasande fart. Fascinerad men samtidigt förundrad över det faktum att jag var så into honom när jag var ca 14-16 år. Jag har hittills förklarat det med att det berodde på den där killen, men blir ändå sugen på att lyssna av att läsa om musiken och ställer mig och diskar med Livslinjen i mp3-spelaren.

Jag menar, vad fanns det för igenkänningsfaktorer? Det skiljer så många år, vi lever i helt olika världar i olika eror, med olika idoler och ändå lyssnade jag religiöst på hans skivor, läste hans romaner och dikter om och om igen. Visst var det mycket på grund av den där killen tänker jag men så kommer det:

Du vill slänga tårarna på dom som is och briljanter och slänga dom hårt
Slänga dom på dom som har det lätt för att du har det svårt

Klart att jag gillade det här när jag var 14.

Jag gillar det när jag är 36.

Om man bortser från att det är jävligt vackert formulerat så är det ju just precis så det känns att vara jag. Det var så det kändes då, det är så det känns nu.

Mystery solved.

Släkten är värst

Jag är så dum att jag berättar för en biologiskt närstående om min nyfunna inspiration. Och så var det med det. Aldrig får man vara glad. Inte ens en liten stund.

Jag försöker låta det rinna av mig som vatten på den beryktade gåsen. Men så funkar ju inte jag.

Maken tröstar, som han alltid gör, och det hjälper men lite ledsen är jag ändå.

Vilken bortbyting jag är, så malplacé, i denna släkt av vackra, begåvade människor. Alltid, alltid får de mig att känna mig som ett tjockt, fult, dumt troll.

Jag kanske trivs med att vara ett tjockt, fult, dumt troll, men de får mig alltid att känna att jag borde skämmas för det. Att det inte är fint nog. Att om jag verkligen vore släkt med dem skulle jag skala av mig mitt tjocka, fula, dumma skal och visa mitt alvlika verkliga jag.

Men det finns ingen alv inom mig. Om jag inte ätit upp den av misstag. Förväxlat den med en ostbåge, eller nåt. Som man ju lätt gör.

Nej, släkten ska man akta sig för. Bättre då att stanna här hemma, långt borta från dem, med min fantastiska make som har just ett sådant brytningsfel som behövs för att se på mig och se något han gillar.

Hoppas, hoppas de aldrig skapar linser för just den sortens astigmatism.

Nina-boken är död, länge leve Nina-boken

Jag läser Lundell-biografin och det är ju precis som boken om Lasermannen så spännande med samtidshistoria, att bli påmind om hur det var då, alldeles nyss, när världen såg helt annorlunda ut. Det är mycket droger, förstås och det tycker jag är jobbigt men det jag känner starkast när jag lägger boken ifrån mig är suget efter att skriva. Jag vill också bli författare eller åtminstone att allting ska gå åt helvete till skrivmaskinsknatter. Och mitt uppe i alltihop får jag en idé om vad jag skulle kunna göra med min bok och den är inte dum alls, jag tror nästan att det kan gå att genomföra.

Jag tror nästan att det kan bli bra, dessutom.

Jag ska leka lite med tanken, men om den fortfarande verkar genomförbar när sonen börjar sova ordentlig middag så är det mitt nästa projekt. Att skriva en ny roman med utgångspunkt i den gamla, som återanvänder det som är bra och gör lemonad av det som är dåligt.

Jag har saknat den här känslan, den här att jag tror på det jag håller på med. Den är ju absolut nödvändig för att man ska orka, för att man ska kunna behålla styrfarten även när inga ord kommer.

Om idén är bra kommer den att hålla tills jag kan genomföra den. Och om jag kan genomföra den blir det en roman om Nina i alla fall.

Så många gånger som jag har gett upp det projektet. Och ändå lever det.

Jag vill gärna tro att det betyder något.

Och gör det inte det har jag i alla fall något att fästa blicken på ett tag. Och det är också värdefullt.

Unbärable

Det är inte lätt att ta hand om spädbarn om man inte kan bära dem. Men det går, om de är snälla. Min bäbis är snäll.

Och tung.

Det där nätet har sidor med övningar som ska ge stark rygg om man gör dem bara tre gånger i veckan.

Vi får väl se. Jag börjar i alla fall genast. I morgon.

Om inte annat kommer maken hem förr eller senare (oftast senare) från jobbet och kan ge bäbisen det bärande han så desperat behöver och så väl förtjänar.

Babysitter i all ära, men att kräkas på en axel är överlägset på alla sätt.

I morgon kan han få kräkas på mamma när hon ligger på golvet och försöker träna upp sina ryggmuskler.

A once in a life time opportunity, if ever there was one.

Friskis och skuttis, here I come

Inse graden av desperation när jag sitter och letar på det där nätet efter jympa jag skulle kunna gå på med min bäbis. Hur ont har jag inte i ryggen för att vidta sådana drastiska åtgärder?

Väldigt, är svaret. Trots mysig bärsjal.

Och jag behöver inte BVC-vågen för att veta att min pojke är TUNG, men vi går till BVC ändå bara för att få höra att han är fin på alla sätt och vis. Jag borde ha ett sådant ställe för min egen del, men knowing me skulle jag väl inte gå dit.

Det är väl inte troligt att pojken kommer börja gå själv de kommande veckorna, trots att han nu har uppnått den respektabla åldern av 2 månader, och jag behöver styrka min stackars gamla kropp så den orkar med. Jag tror mig veta att om man har ont i ryggen ska man träna magen (logiskt) men tydligen är situps striktly verboten när man har fött barn och det är typ den övning jag kan.

Med kan menar jag förstås känner till. Tro inte att jag har några personliga erfarenheter av påfundet.

Jag var befriad från jympa i skolan för att jag var knäpp så det där med fysisk träning är inte något jag vet något om, direkt.

Eller indirekt, för den delen.

Och nu straffar det sig, med råge. Ont, ont, ont i ryggen som hade jag kuverterat alla Swedbanks kontrolluppgifter utan rast, och inte bara i den "vanliga" ryggen utan i fogarna också och den delen av mitt liv var väl ändå över trodde jag men ack så fel man kan ha.

Så Google, gamle vän, hör min bön och hjälp mig hitta något. En väg ut ur denna smärtans jämmerdal. Om det går att göra med minimal förnedring och till en billig kostnad vore jag glad.

Sandra på jympa. Jag tror det nämns i bibeln som ett av tecknen på en nära förestående apokalyps. Dags att shoppa dieselgenerator och flaskvatten.

Att inte ha itts

Jag tänker att jag inte har hunnit en sak, sedan att jag inte har orkat men landar till sist i att jag inte har... ja, vad heter det? Jag har inte idsdt, provar jag med men det låter ju inte så bra. Jag ids inte är ju glasklar presens, men hur böjs det egentligen? Och varför vet jag inte det? Det är ju ett alldeles förträffligt verb, som inte riktigt kan ersättas med något annat. Varför har jag inte hört det användas i något annat tempus än presens?

Enligt ordboken heter det itts. Som i meningen Jag har inte itts. Min hjärna hävdar med bestämdhet att den inte har sett det ordet förut och jag är beredd att hålla med.

Det är väl ett verb som man inte får använda i Luthers Sverige, antar jag. Jag har inte haft möjlighet får man säga. Jag har inte haft tillfälle att går också bra. Jag kunde inte är ok, Jag ville inte är fult. Jag iddes inte är absolut förbjudet.

Men åtminstone i mitt fall är det oftast det som det handlar om. Den här tröttheten som kommer med depressionen, som inte är någon riktig trötthet men minst lika förlamande, den gör inte så mycket att man inte orkar som att man inte ids.

Så mycket jag inte har itts i mina dagar. Och inte ens vetat vad det heter.

Så lärde jag mig något nytt. Det var tyvärr ett tag sedan. Man borde lära sig något nytt varje dag.

Den som ändå iddes göra det.

Jag lär mig

Hopplöst efter med en massa saker och om jag tillåter mig själv att känna efter hur jag mår svartnar det för ögonen av sorg och trötthet.

Alltså ska jag låta bli att känna efter.

Ser en del av ett seminarium på SVT24 medan jag ammar och får veta att jag nog inte är psykiskt sjuk. Det är i själva verket samhället som är sjukt.

Det är det kanske, men inte mår jag ett dugg bättre för det. Snarare tvärtom. Så är det ju med alla teorier som säger att man inte behöver må så här dåligt om man bara... osv. De säger ju att det är mitt eget fel.

Alla förlorade år med store sonen. Alla mediciner. Alla missade chanser. Min bortkastade utbildning.

Mitt eget fel. Eller samhällets, för att det inte lärt mig hantera mina livskriser bättre.

Tack för det, Televerket.

Eller Socialstyrelsen kanske, i det här fallet.

Hur undviker man att bli bitter när man får höra sådant? Det värsta som hänt dig hade lätt kunnat undvikas. Jaha. Ja men tack då.

Kan man få de tio åren tillbaka, kanske? Eller kan jag åtminstone få ha dem tillgodo, att casha in vid en eventuell för tidig död?

Problemet är väl att jag aldrig fick något kvitto.

Man ska alltid se till att få kvitto. Det är sensmoralen här. Det är läxan som universum vill att jag ska lära mig.

Det, och att aldrig gråta så att någon ser.

Ovilodag

På något konstigt vis har söndagar blivit den jobbigaste dagen i veckan. Den enda dagen då maken är hemma och kan tillbringa lite kvantitetstid med sonen och jag förvandlas från lugn mysmamma till stressig galärslav som moppar och putsar och tvättar och skurar i ett hopplöst försök att hinna råda bot på hela veckans förfall. Det är inte lika roligt som det låter.

Det gör inte precis under för mitt äktenskap heller.

Jag bär omkring på en massa tunga tankar som jag för det mesta inte märker av men som ibland överväldigar med sitt mörker. Jag funderar på att söka hjälp, men vet inte om det bara skulle göra allting värre.

Om man talar om det, sätter ord på det, så blir det så mycket verkligare.

Mycket bättre att förneka alltihop och låtsas som ingenting. Det är väl så man ska göra egentligen. Inte som jag, som har sprungit till terapeuter hela mitt vuxna liv och ältat allt jag någonsin varit med om framlänges och baklänges tills jag inte visste vad jag skulle skylla på längre när tårarna bara kom.

Jag har ju inte heller lyxen av egen tid att grubbla på just nu. Tills vidare lägger jag nog locket på. Så länge det går.

Om jag inte känns vid det kanske det går över av sig själv.

Problem brukar ju lösa sig på det viset. Ofta.

Eller ibland.

Eller, någon gång ska väl vara den första.

Spänt läge

Han sover i babysittern och drömmer att han faller. Gång på gång slår han ut med armarna och spärrar upp ögonen och jag kan känna adrenalinrushen han måste få och det gör ont i mig. Varför måste han känna sådan rädsla? När man är så väldigt liten borde man få slippa sådant, tycker jag.

Det kommer väl, tids nog.

Vad han känner när jag sätter honom i sittern och sedan blir så uppslukad i hushållsbudgeten att jag alldeles glömmer bort honom vill jag inte veta. Stackars liten. Inte mycket annat man kan göra i det läget än att ta sig en liten tupplur.

Den som ändå kunde ta sig en tupplur. Det är en sådan där hemsökt helg och jag får ingen som helst ro i kroppen. Fiolsträngar tittar avundsjukt på mig när jag går förbi. En sådan spänning har inte skådats sedan Hitchcock tog ner skylten.

Måtte det bli måndag snart, så jag kan få sova.

Maken märker av min depression och det gör honom illa när jag säger som det är; att han inte kan göra något för att jag ska må bättre. Men så är det ju. Inget hjälper.

Inte ens ostbågar.

Men jag försöker med en skål till, för säkerhets skull.

Discoveries

Bäbisen och jag har äntligen lärt oss hur man använder bärsjalen och dels är min rygg räddad och dels är mysfaktorn hög i hushållet. Fantastisk uppfinning det där. Att ingen har tänkt på det förut, typ.

När han har somnat i sjalen kan jag till och med sätta mig vid datorn en stund. Bara jag inte försöker skriva, för då skruvar han otåligt på sig som vore han på väg att vakna och på dåligt humör dessutom.

Han känner väl på sig att mamma försöker förverkliga sig själv, eller något.

Det går ju inte för sig.

Inte för att jag har tid med sådant. Vi har nämligen blivit med Discovery Channel helt utan förvarning/anledning och jag finner plötsligt att den bästa platsen att amma är framför tv:n. Och sedan kommer man ju inte därifrån. Det spelar liksom ingen roll vad deras program handlar om. De är alla lika intressanta.

Vi har bara haft kanalen i 24 timmar och jag har redan sett program om hur man restaurerar gamla bilar, hur man flyttar stora hus och hur man fångar kattfiskar i Spanien och jag har en känsla av att det här bara kommer att bli värre. Speciellt eftersom det är manusförfattarstrejk i Amerikat och allt jag egentligen borde titta på försvinner snart ur rutan.

Oj, oj, oj. Say goodbye to fritiden.

Men allmänbildad lär jag bli.

Förmodanden

Jag färgar mitt orangea hår brunt och det blir mörkorange. Ah, well. Så är det väl så här jag kommer att se ut ett tag då.

Vem bryr sig?

Förmodligen ingen.


Jag får en idé till boken jag lagt bakom mig och den kanske inte är så dum. Hm.

Vad kan jag göra åt det nu då?

Förmodligen inget.

Jag tänker att kanske är idén i själva verket en helt ny bok. Och om det inte är så är det ändå bättre att börja från början än att fortsätta lappa och laga på den stackars gamla Nina-boken.

Om jag mot förmodan skulle skriva något någon gång.


Min bäbis rynkar pannan så bekymrat när han sover för att i nästa ögonblick lysa upp som en sol. Store sonen säger att han ännu inte har upplevt så mycket att drömma om så han kanske håller på att bearbeta erfarenheter från ett tidigare liv. Det är en lite lustig tanke, att min lille Skrutt kanske ligger där och drömmer om semestrar på Öland och deklarationer och barnbarnen och en gång när han bröt benet.

Vad har han annars att drömma om? Smaken av mjölk. Känslan av torr blöja. Känslan av blöt dito. Mammas ansikte när hon böjer sig över sängen mitt i natten. Pappas hand som klappar honom på ryggen när han ska rapa. Den otäcka tygkalven Kalvin som vi envisas med att stoppa upp i ansiktet på honom stup i kvarten.

Det blir en del, ändå. Man har ju varit med ett tag, när man börjar närma sig två månader.

Man är ju inte direkt född igår. Längre.

Själviska gener och svidknott

De är helt oresonliga mina pojkar, vill ha allt, nu, och när jag inte kan ge dem allt, inte kan vara allt, överallt, hela tiden blir de arga på mig.

Jag borde bli arg på dem, men det är ju mitt fel, de är som jag har skapat dem. Att man ska vara en sådan förbaskad curlingkärring, jämt! Det straffar sig ju.

Min bäbis sover fortfarande aldrig mer än två och en halv timme i sträck, någon tid på dygnet, och det tär, det gör det. Oftast blir det två sådana pass på kvällen och i början av natten och sedan bara en timme i taget mellan tre och gryningen.

Trött blir man, men naturen har konstruerat det så bra att när man böjer sig över spjälsängen klockan 4 på morgonen med tröttheten som ett bowlingklot rullandes omkring inne i den i övrigt tomma skallen möts man av ett så vackert och värmande leende att allt genast blir bra med världen.

Dum som jag är tror jag ju att han menar något med det, men det är klart att det är de själviska generna som ligger bakom. Värdorganismen måste ju hållas vid liv till vuxen ålder om de ska kunna vandra vidare.

Men söt är han i alla fall, min bäbis.


Jag läser i morgontidningen om det Blodsugande Svidknottet. Med ett sådant namn är man ju dömd på förhand till ett liv av smittspridning och annat otyg. Synd, för de kanske hade blivit utmärkta husdjur om de bara fått en chans.

Det är ett väldigt avtändande namn men en utmärkt förolämpning, om jag bara kan komma ihåg det till nästa gång jag behöver en sådan.

Ditt blodsugande svidknott!

Vad svarar man på det?

(Den som sa're, han va're, är ju en klassiker)

Om blondiner har roligare och rödhåriga har temperament vad gäller då för de orangehåriga? Har de måhända ett roligt temperament?

Tidigt på morgonen, när vi gått upp men bäbisen har somnat om i babysittern, skriver jag ca 750 ord på en idé jag fick en gång när jag körde till skolan i Svalöv.

Gamla idéer rostar tydligen inte.

Kanske blir det inget av det, men det är skönt att skriva ändå. Som en övning. Lite försiktig stretching inför något.

Vad nu detta något kan tänkas bli.

Sedan, när maken är uppe och tar hand om sonen avfärgar jag mitt hår. Blåsvart är ju som sagt inte nästan 40. Nu är det någon slags orangerödbrunt, långt ifrån det blonda jag hade förväntat mig.

Aldrig kan man få ha något roligt.

När jag orkar ska jag gå och köpa någon trevlig toning att justera färgen med men inte idag. Jag vet ännu inte vem jag vill vara eller vad hon har för färg på håret.

I morgon kanske.

Om jag inte är upptagen med att skriva.

(Ha)

Gå för långt

När man för det mesta går hemma och lullar är det lätt att förledas till att tro att foglossningen är borta, men en lite längre promenad både öppnar mina ögon och särar på benbitarna som utgör mitt bäcken på ett effektivt sätt.

Aj. Igen.

Trots att jag är i en helt annan del av staden i ett helt annat ärende kommer jag även idag förbi en plats där det finns en massa krockskadade bilar. Paranoid som jag är börjar jag undra om någon försöker säga mig något.

Kanske att jag inte ska köra bil på ett tag.

Kanske vad min nästa roman ska handla om.

Om det är frågan om alternativ nr 2 behöver jag mer info. Ska det handla om en bilolycka, om en bilverkstad, om krasher i största allmänhet, om trasiga saker eller kanske rent av om trasiga människor?

Om det är fråga om alternativ nr 1 behöver jag veta när det är safe att börja köra igen. Och en bra ursäkt jag kan använda till dess. En bättre ursäkt än Jag har sett mycket krockskadade bilar på sistone, menar jag.

Folk tycker nog att jag är tillräckligt knäpp utan sådana uttalanden.

Det tycker nog jag också, om jag ska vara ärlig.

Säsonger

Jag brukade kunna hålla på mig. Det finns en tid och en plats för allt och så. Ingen julskinka eller julmust före julafton. Så är det bara.

Eller så var det.

Det brukade vara så speciellt. Den där förväntan som växte från det att man kände lukten av julskinkan redan kvällen innan då den griljerades. Det fint dukade bordet med julmustflaskor i mörkt glas och med märken efter miljontals gamla etiketter runt midjan. En till oss var. Och det tog alltid så lång tid för de vuxna att få allting klart, för alla att komma till bords, för skinkan att skäras upp och serveras. Men det var värt det för den där första tuggan, ett år sedan sist, så gott och så skölja ner det med den första klunken julmust.

Närmare en religiös upplevelse kommer man sällan som ateist.

Nu hade jag julskinka på mackan till frukost idag, den 11 november, och jag skäms inte ens för det. Det var bara så gott.

Julmust drack jag i fredags. Inte riktigt lika saliggörande som när man var barn och inte fick läsk mer än ett halvt dussin gånger om året, men gott ändå.

Jag vet, ingenting är heligt längre. Säsongerna flyter ihop. Om jag hade velat hade jag väl kunnat skrämma upp ett par kräftor till middag. Jordgubbar till efterrätt. Chokladägg till mitt aftonte.

Men för en instant gratification junkie som jag är det bara att ge upp, nu när tillfället ges att unna sig året om.

Den första semlan åt jag för snart en månad sedan. Bara fyra månader före fastan.

Tja, ska man hinna äta tillräckligt många så.

En i stort sett habil promenad.

En i stort sett habil morsa går ut på promenad med sin bäbis varje dag, i det i stort sett habila höstvädret. En överraskande hagelskur piggar bara upp och det finns ju regnskydd till vagnen. Mamman har kapuschong. Att promenaden går till ett närliggade elekronikvaruhus där en avancerad kalkylator införskaffas till den store sonen ger ytterligare mammapoäng. Eventuellt.

Eventuellt är det bara så att om jag inte kan hjälpa honom med matten kan jag i alla fall kasta pengar på problemet.

På elektronikvaruhuset finns många roliga saker som andra människor kan köpa, eftersom de jobbar och tjänar pengar. Jag blir utan, för jag har inte gjort mig förtjänt av något.

Eftersom det inte är sonens fel att jag inte duger något till får han en dyr miniräknare, (som egentligen inte förtjänar att kallas mini- eftersom den är stor och tung och ser ut att fnysa föraktfullt åt en om man knappar in enklare algebraiska problem) och att den ska hjälpa honom klara matten är väl naivt att tro men hoppet är det sista som överger människan och han ville ha den och det är bra att han vill saker.

Att vilja något och att vilja ha något är inte samma sak, jag vet, men det är bra likt och jag klamrar mig fast vid sådana små saker i brist på stora.

På väg till varuhuset går jag samma väg som jag gick då jag fick idén till min roman. Jag minns hur den kom till mig, hur hon kom till mig och hur jag berättade hennes historia, hur spännande det var att få se hela händelseförloppet utvecklas och hur häftigt det var att vistas i den där världen som jag skapade och tillsammans med alla människorna i den.

Jag tänker att den här platsen är min romans hem, att den kommer härifrån. Och jag undrar var min nästa roman bor någonstans, när jag kommer att få en sådan upplevelse igen.

Jag tänker när och inte om. Det är bra. Duktig Sandra.

Vägen till elektronikvaruhuset går även förbi en bilverkstad och utanför den står krockskadade bilar på rad och väntar på att det ska bli måndag och någon ska laga dem. Det ser jobbigt ut med alla dessa bilar som är trasiga, var och en på sitt sätt. Någon har en mosad front. Någon annan har blivit påkörd bakifrån.

En liten bil har fått sidan intryckt. Den silvriga plåten är skrynklig som begagnad aluminiumfolie och bilen ser så väldigt ömtålig ut, så skör som den väl egentligen alltid har varit.

Man tänker bara inte på det. Bilar ser ju annars alltid så hårda ut.

Litegrann som jag, tänker jag. Och går hem igen.

På väg mot 40

Plötsligt får jag syn på mig själv i spegeln. Jag får en chock. Vad har hänt? Vem är den slitna gamla kvinnan och var kom hon ifrån?

Jag står ju framför den där spegeln varje dag, flera gånger. Men jag tittar liksom inte riktigt. Ser inte efter. Och så är jag inne på toaletten för att byta blöja på bäbisen, för femtionde gången idag, vänder mig mot handfatet för att blöta en tvättlapp och får syn på mig själv i ögonvrån, riktigt ordentligt.

Som i någon av Dirk Gently-böckerna, där det finns en parallell värld som är här fast en liten aning åt höger eller hur det nu var. Man vrider på huvudet en liten aning bara så ser man den.

Precis så var det. Jag tittade inte så noga i spegeln och då såg jag mig.

Jag vet ju i teorin hur gammal jag är. Men först nu har jag insett att jag börjar närma mig 40. Det är nästa stora födelsedag, även om det är en bit kvar, även om jag vet att jag ska vara oerhört tacksam om jag får uppleva den dagen, så är det ändå en lite smärtsam tanke.

Jag närmar mig 40.

Då är man inte ung längre.

Jag har inget jobb, inga prestationer att tala om (förutom mina fantastiska barn förstås), inga "utsikter", lysande eller otherwise, inga pengar, inget eget hem, ingenting.

Mina enda skor är ett par trasiga tygdojor som jag har dekorerat med cerise glitterfärg och pärlor.

Trasiga tygdojor som man har målat på är inte nästan 40.

Det är på sin höjd snart 14.

Nu är det det enda jag kan tänka på, hur gammal jag är. Jag är nästan 40, tänker jag förundrat, om och om igen. Och jag ser hur inget i mitt liv, inget i min garderob, inte ens min fina lilla bäbis lämpar sig för någon som är nästan 40.

Jag är banne mig ingen ungdom längre.

Om jag någonsin var det, över huvud taget.

Frågan är vad jag gör nu, när jag har kommit till denna smärtsamma insikt.

Förutom att köpa nya skor.

Inte skurken då, förstås

I går skrev jag ner det där som jag inte kan säga högt. Sanningen, eller vad man ska kalla det, det där svarta som tynger mig så inombords.

Och när jag såg det i svart på vitt blev jag rädd, för det vet man ju hur det är med datorer och den här har ju alla tillgång till och hur trasigt skulle inte allt kunna bli om någon läste det där.

Så jag gömde det. Men inte tillräckligt bra, tyckte jag, så dessutom konverterade jag det till en font bestående av krumelurer så att ingen skulle råka läsa det av misstag utan att verkligen anstränga sig.

Sedan tänkte jag att jag skulle räkna med det i min NaNo-word count för att jag har skrivit så pinsamt lite men det gick inte att räkna krumelurerna så jag konverterade tillbaka för att räkna och då var allt försvunnet. Alla orden, alla fruktansvärda sanningarna var bara fyrkanter. Någonstans i ettorna och nollorna kanske det finns kvar men jag lyckades inte få fram det igen.

Tänk om känslorna jag skrev ner hade försvunnit på samma sätt, på samma gång.

Det gjorde de förstås inte.

Det är mycket med den nya tekniken. Men den löser inte alla problem.


Ett tecken på hur dåligt jag har mått i år är att Dick Francis har lyckats skriva en ny bok utan att jag märkt någonting. Nu har jag i alla fall fått den i mina händer och det känns lika skönt varje gång.

Jag vet inte vad det är med hans böcker, men även de som inte är så bra är jag glad att jag har läst.

Hans senaste fem har väl officiellt varit hans sista, men de bara fortsätter komma.

I don't mind. I don't mind at all.

Så länge han skriver läser jag.

Om jag ändå kunde skriva så att någon väntade på min nästa bok med samma förväntan som jag väntar på hans.

Om han kunde skriva en bok till om Lee Morris skulle min lycka vara gjord. Om han kunde skriva in mig i den som hans love interest vore den fulländad.

Den som ändå vore en karaktär i en Dick Francis-roman.

Den som ändå vore någon alls.

Tandläkarräkningsskräck

Jag är inte längre rädd för att gå till tandläkaren. Den där stora otäcka borren är ingenting jämfört med smärtan när man får veta vad det kostar.

Först spenderar jag alla mina pengar på godis, ostbågar och läsk. Och sedan förväntas jag betala tusentals kronor till tandläkaren när jag väl släpar mig dit. Det finns nog en ironi i det där någonstans men den går förlorad på mig.

Den här romanskrivarmånaden har det ju inte blivit så mycket med, men det visste jag väl. Den började rätt bra. Inte så mycket i torsdags, men i fredags skrev jag en snutt om någon som mycket väl skulle kunna bli hjältinna i mina kommande femton bästsäljare.

Sedan läste jag mitt refuseringsbrev och så kom jag av mig.

Och sedan blev lill-sonen snuvig och så kom jag av mig igen.

Jag var väl i och för sig kanske aldrig riktigt "på" däremellan.

Vill jag bli en i stort sett habil författare, är väl frågan jag har jobbat med. I den mån jag har tänkt någonting alls de senaste dagarna.

Och svaret är väl egentligen nej, men om man är en i stort sett habil människa, kvinna, mor och hustru är det kanske det mesta man kan hoppas på om man vill skriva böcker for a living.

Frågan är nu kanske om jag ska fimpa andra halvan av min redan skrivna bok och börja om, inte från början, men från mitten. Eller om jag ska skriva femton snabba böcker om min lättklädda hjältinna med den torra humorn från i fredags.

Eller om jag någonsin kommer att skriva något alls igen.

Om man ska vara riktigt ärlig.

Apné

Min stackars bäbis är snuvig och hostar, rosslar och hackar som en gammal bil om jag lägger honom ner. Vi sitter och sover, eller rättare sagt; jag sitter och han sover på min axel, och om jag bara får tre eller kanske fyra timmars sömn i natt så är det ingen fara så länge han kan andas ordentligt.

Det är ändå inte sömnbristen som gör mig så trött.

Jag gör så gott jag kan, eller det gör jag kanske inte alls, men jag försöker någorlunda om jag har en bra dag och inte för mycket som stör mig. Men så mycket stör mig så ofta och jag måste komma ihåg vissa saker för att orka genom dagarna ibland och det är svårt att komma ihåg allting alltid.

Som till exempel att andas in. Och sedan ut. Och sedan andas in igen.

Det är sådana småsaker som gör det så tungt när man är deprimerad. Att man måste lägga så mycket energi på att komma ihåg sådana saker.

Jag tänker att jag borde skriva en liten minneslapp och lägga i min byxficka. Men så kommer jag på att mina byxor har inga fickor.

Typiskt.

Och så blir jag så där trött igen. Oavsett hur mycket jag har sovit.

Lektörsutlåtande

Med mitt tredje och sista refuseringsbrev kom det jag önskat mig: ett lektörsutlåtande. Jag har inte vågat titta ordentligt på det förrän idag, när jag (trodde att jag[fan också]) var ensam hemma.

Det börjar så bra:

Vi har med intresse och omsorg läst...

...du har en friskhet i berättandet...

...författaren lyckas med att engagera...

Du har lyckats gestalta Ninas grå vardag med stor empati och uppfinningsrikedom.

Men sedan:

...trovärdigheten brister...

...manuset är för långt.

...hafsverk...


De tycks vara av åsikten att det börjar bra men att andra halvan är boken är för lång och, tja, dålig. Men med bra menar jag då sådana hyllningsord som: "...en i stort sett habil berättelse fram till och med Spanien vistelsen..."

habi'l adj ~t duglig men föga självständig eller nyskapande

Så, om jag lägger ner ytterligare tre år av mitt liv på att skriva om andra halvan så den blir lika bra som den första har jag en "duglig men föga nyskapande" roman.

Now, why would I wanna do that?

Dags att gå vidare med livet, kanske!?

Bra ide, Scarlett

Vackra höstdagar som gjorda för att promenera i parken med frasande höstlöv upp till anklarna och det gör vi också och det är lite lagom kyligt och väldigt soligt och väldigt vackert med löven i alla möjliga färger och allt ju egentligen bra nu.

Och ändå är jag så deprimerad ibland att jag knappt kan hålla huvudet uppe.

Det är svårt med otillräckligheten och med stressen och med sömnbristen och med gränsdragningen och med balansen och med alla förväntningarna och med framtiden och med pengar och andra världsliga ting och med själen och andra icke-världsliga.

Men idag är det söndag och man fixar ingenting på en söndag.

I morgon. Jag ska tänka på det i morgon.

Som flickan sa.

Tankar om natten

Man tänker mycket när man är vaken om natten och nu för tiden är jag vaken flera gånger varje natt. Många tankar blir det.

Till exempel: klockan 02.23 gnyr bäbisen och börjar vifta med armarna i en ansats till att vakna och jag sträcker ut en hand och klappar honom på magen. Genast lägger sig armarna ner, han suckar förnöjt och sover vidare. Så länge jag klappar honom på magen. Så fort jag tar bort handen gnyr han och händerna lyfter från lakanet. Jag klappar och klappar och tänker att trots att klockan är mitt i natten och man borde sova och trots att jag ligger ganska obekvämt sträckt över den iskalla metallkanten på bäbissängen, trots allt så finns det inget jag hellre skulle vilja göra just nu än att klappa min bäbis på magen så att han kan få sova. Och jag tänker att det nog är kärlek som gör att man känner så och jag förundras över att jag är kapabel till att älska en liten främling på det viset, så mycket att han känner det, att han känner kärleken genom handen på sin mage och förstår att det innebär att han kan sova tryggt. Bäbisen kan sova för att mamma är vaken. Mamma klappar. Allt är väl i lilla bäbisvärlden.

Klockan 05.04 har jag ammat och bytt blöja och det är dags att somna om. Återigen är det klappar på magen som visar sig vara the ticket, han lugnar sig genast och skruvar förnöjt ner sitt huvud och axlarna i bäbiskudden precis som Sir Hiss på julafton. Jag klappar och klappar och tänker på de välgörande effekterna av magklappar. Undrar om någon låg så här, hängd över sängkanten, och klappade mig på magen någon gång i det avlägsna förflutna. Tänker att det gjorde de förmodligen inte, för den här typen av klappar botar ju tydligen allt och jag som har sådana problem med min mage, har alltid haft, kan inte ha fått någon sådan magklappsbehandling som barn.

Jag tänker att klapparna jag ger min son nu ska skydda honom från framtida magkatarrer och IBS och jag tänker att de är - och så finns inte det ordet som jag vill använda längre i mitt huvud och jag ligger i en halvtimme och försöker lura fram det för jag vet att det finns där någonstans, jag kan det så väl, har använt det flera gånger men nu är det bara borta.

Sedan slumrar jag en stund, orolig över denna plötsliga afasi, om det bara är början på ett större vokabulärt sammanbrott.

Klockan 05.54 vaknar jag till. Profylaktiska. Klapparna på magen är profylaktiska.

Och så klappar jag bäbisen på magen ett par gånger till innan jag somnar om. Trots att han inte gnyr. Bara för att.

NaNo NaNo

På något vis hamnade jag ändå vid datorn en kort stund i går kväll och på något vis så råkade jag öppna ett nytt word-dokument och så började jag skriva ner det jag hade tänkt skriva tidigare under dagen om jag hade haft tid och på något vis blev det något helt annat.

I love it when that happens.

Det blev inte mycket, visst inte, jag hade ju bara några minuter på mig, bokstavligt talat, men det blev något som jag inte alls hade tänkt mig och det betyder att det finns hopp, att det går, att jag kan och det i sin tur betyder att det är dumt av mig att sitta här och blogga när bäbisen sover på sin pappas axel i åtminstone några minuter till.

Vad gör jag här i verkligheten när fiktionen väntar?

Strunt samma om NaNoWriMos hemsida inte funkar och jag inte kan redovisa mina 499 första ord.

Vem bryr sig om NaNoWriMo?

Jag skriver ju igen.

Jag tänkte köpa en TRÄningsoverall, men det vore kanske lite långsökt

Och visst var det väl naivt att tro att jag skulle kunna skriva något i dag, jag som inte ens hinner blogga.

Men om jag hade hunnit skriva, då vet jag vad jag hade skrivit om.

Och det är väl värt några poäng.

Bara det att jag börjar tänka i de banorna igen. Det är ett steg i rätt riktning.

Och att jag tar några steg alls, i någon som helst riktning, är bra.

Jag nöjer mig med det.

För övrigt har jag varit gift i ett halvt decennium just idag. 5 år är tydligen Trä-bröllop. Jag kunde inte komma på någon lämplig present av trä, så han fick blommor i stället. Och entrecôte.

Han är inte bara super-pappa som precis lyckats söva den övertrötta bäbisen under tiden jag fått sitta i lugn och ro och skriva de här få raderna.

Han är en super-make också, och det här senaste året har han verkligen utfört stordåd, trots att han haft ett sådant train wreck till maka att släpa på.

Därför köpte jag röda rosor till honom idag.

Och jag hoppas jag får göra det många, många 1:a novembrar.

Han har lovat mig 50 år.

Jag har lovat honom alltid.