Nina-boken är död, länge leve Nina-boken

Jag läser Lundell-biografin och det är ju precis som boken om Lasermannen så spännande med samtidshistoria, att bli påmind om hur det var då, alldeles nyss, när världen såg helt annorlunda ut. Det är mycket droger, förstås och det tycker jag är jobbigt men det jag känner starkast när jag lägger boken ifrån mig är suget efter att skriva. Jag vill också bli författare eller åtminstone att allting ska gå åt helvete till skrivmaskinsknatter. Och mitt uppe i alltihop får jag en idé om vad jag skulle kunna göra med min bok och den är inte dum alls, jag tror nästan att det kan gå att genomföra.

Jag tror nästan att det kan bli bra, dessutom.

Jag ska leka lite med tanken, men om den fortfarande verkar genomförbar när sonen börjar sova ordentlig middag så är det mitt nästa projekt. Att skriva en ny roman med utgångspunkt i den gamla, som återanvänder det som är bra och gör lemonad av det som är dåligt.

Jag har saknat den här känslan, den här att jag tror på det jag håller på med. Den är ju absolut nödvändig för att man ska orka, för att man ska kunna behålla styrfarten även när inga ord kommer.

Om idén är bra kommer den att hålla tills jag kan genomföra den. Och om jag kan genomföra den blir det en roman om Nina i alla fall.

Så många gånger som jag har gett upp det projektet. Och ändå lever det.

Jag vill gärna tro att det betyder något.

Och gör det inte det har jag i alla fall något att fästa blicken på ett tag. Och det är också värdefullt.