Säsonger

Jag brukade kunna hålla på mig. Det finns en tid och en plats för allt och så. Ingen julskinka eller julmust före julafton. Så är det bara.

Eller så var det.

Det brukade vara så speciellt. Den där förväntan som växte från det att man kände lukten av julskinkan redan kvällen innan då den griljerades. Det fint dukade bordet med julmustflaskor i mörkt glas och med märken efter miljontals gamla etiketter runt midjan. En till oss var. Och det tog alltid så lång tid för de vuxna att få allting klart, för alla att komma till bords, för skinkan att skäras upp och serveras. Men det var värt det för den där första tuggan, ett år sedan sist, så gott och så skölja ner det med den första klunken julmust.

Närmare en religiös upplevelse kommer man sällan som ateist.

Nu hade jag julskinka på mackan till frukost idag, den 11 november, och jag skäms inte ens för det. Det var bara så gott.

Julmust drack jag i fredags. Inte riktigt lika saliggörande som när man var barn och inte fick läsk mer än ett halvt dussin gånger om året, men gott ändå.

Jag vet, ingenting är heligt längre. Säsongerna flyter ihop. Om jag hade velat hade jag väl kunnat skrämma upp ett par kräftor till middag. Jordgubbar till efterrätt. Chokladägg till mitt aftonte.

Men för en instant gratification junkie som jag är det bara att ge upp, nu när tillfället ges att unna sig året om.

Den första semlan åt jag för snart en månad sedan. Bara fyra månader före fastan.

Tja, ska man hinna äta tillräckligt många så.