Apné

Min stackars bäbis är snuvig och hostar, rosslar och hackar som en gammal bil om jag lägger honom ner. Vi sitter och sover, eller rättare sagt; jag sitter och han sover på min axel, och om jag bara får tre eller kanske fyra timmars sömn i natt så är det ingen fara så länge han kan andas ordentligt.

Det är ändå inte sömnbristen som gör mig så trött.

Jag gör så gott jag kan, eller det gör jag kanske inte alls, men jag försöker någorlunda om jag har en bra dag och inte för mycket som stör mig. Men så mycket stör mig så ofta och jag måste komma ihåg vissa saker för att orka genom dagarna ibland och det är svårt att komma ihåg allting alltid.

Som till exempel att andas in. Och sedan ut. Och sedan andas in igen.

Det är sådana småsaker som gör det så tungt när man är deprimerad. Att man måste lägga så mycket energi på att komma ihåg sådana saker.

Jag tänker att jag borde skriva en liten minneslapp och lägga i min byxficka. Men så kommer jag på att mina byxor har inga fickor.

Typiskt.

Och så blir jag så där trött igen. Oavsett hur mycket jag har sovit.