Inte skurken då, förstås

I går skrev jag ner det där som jag inte kan säga högt. Sanningen, eller vad man ska kalla det, det där svarta som tynger mig så inombords.

Och när jag såg det i svart på vitt blev jag rädd, för det vet man ju hur det är med datorer och den här har ju alla tillgång till och hur trasigt skulle inte allt kunna bli om någon läste det där.

Så jag gömde det. Men inte tillräckligt bra, tyckte jag, så dessutom konverterade jag det till en font bestående av krumelurer så att ingen skulle råka läsa det av misstag utan att verkligen anstränga sig.

Sedan tänkte jag att jag skulle räkna med det i min NaNo-word count för att jag har skrivit så pinsamt lite men det gick inte att räkna krumelurerna så jag konverterade tillbaka för att räkna och då var allt försvunnet. Alla orden, alla fruktansvärda sanningarna var bara fyrkanter. Någonstans i ettorna och nollorna kanske det finns kvar men jag lyckades inte få fram det igen.

Tänk om känslorna jag skrev ner hade försvunnit på samma sätt, på samma gång.

Det gjorde de förstås inte.

Det är mycket med den nya tekniken. Men den löser inte alla problem.


Ett tecken på hur dåligt jag har mått i år är att Dick Francis har lyckats skriva en ny bok utan att jag märkt någonting. Nu har jag i alla fall fått den i mina händer och det känns lika skönt varje gång.

Jag vet inte vad det är med hans böcker, men även de som inte är så bra är jag glad att jag har läst.

Hans senaste fem har väl officiellt varit hans sista, men de bara fortsätter komma.

I don't mind. I don't mind at all.

Så länge han skriver läser jag.

Om jag ändå kunde skriva så att någon väntade på min nästa bok med samma förväntan som jag väntar på hans.

Om han kunde skriva en bok till om Lee Morris skulle min lycka vara gjord. Om han kunde skriva in mig i den som hans love interest vore den fulländad.

Den som ändå vore en karaktär i en Dick Francis-roman.

Den som ändå vore någon alls.