Släkten är värst

Jag är så dum att jag berättar för en biologiskt närstående om min nyfunna inspiration. Och så var det med det. Aldrig får man vara glad. Inte ens en liten stund.

Jag försöker låta det rinna av mig som vatten på den beryktade gåsen. Men så funkar ju inte jag.

Maken tröstar, som han alltid gör, och det hjälper men lite ledsen är jag ändå.

Vilken bortbyting jag är, så malplacé, i denna släkt av vackra, begåvade människor. Alltid, alltid får de mig att känna mig som ett tjockt, fult, dumt troll.

Jag kanske trivs med att vara ett tjockt, fult, dumt troll, men de får mig alltid att känna att jag borde skämmas för det. Att det inte är fint nog. Att om jag verkligen vore släkt med dem skulle jag skala av mig mitt tjocka, fula, dumma skal och visa mitt alvlika verkliga jag.

Men det finns ingen alv inom mig. Om jag inte ätit upp den av misstag. Förväxlat den med en ostbåge, eller nåt. Som man ju lätt gör.

Nej, släkten ska man akta sig för. Bättre då att stanna här hemma, långt borta från dem, med min fantastiska make som har just ett sådant brytningsfel som behövs för att se på mig och se något han gillar.

Hoppas, hoppas de aldrig skapar linser för just den sortens astigmatism.