Själviska gener och svidknott

De är helt oresonliga mina pojkar, vill ha allt, nu, och när jag inte kan ge dem allt, inte kan vara allt, överallt, hela tiden blir de arga på mig.

Jag borde bli arg på dem, men det är ju mitt fel, de är som jag har skapat dem. Att man ska vara en sådan förbaskad curlingkärring, jämt! Det straffar sig ju.

Min bäbis sover fortfarande aldrig mer än två och en halv timme i sträck, någon tid på dygnet, och det tär, det gör det. Oftast blir det två sådana pass på kvällen och i början av natten och sedan bara en timme i taget mellan tre och gryningen.

Trött blir man, men naturen har konstruerat det så bra att när man böjer sig över spjälsängen klockan 4 på morgonen med tröttheten som ett bowlingklot rullandes omkring inne i den i övrigt tomma skallen möts man av ett så vackert och värmande leende att allt genast blir bra med världen.

Dum som jag är tror jag ju att han menar något med det, men det är klart att det är de själviska generna som ligger bakom. Värdorganismen måste ju hållas vid liv till vuxen ålder om de ska kunna vandra vidare.

Men söt är han i alla fall, min bäbis.


Jag läser i morgontidningen om det Blodsugande Svidknottet. Med ett sådant namn är man ju dömd på förhand till ett liv av smittspridning och annat otyg. Synd, för de kanske hade blivit utmärkta husdjur om de bara fått en chans.

Det är ett väldigt avtändande namn men en utmärkt förolämpning, om jag bara kan komma ihåg det till nästa gång jag behöver en sådan.

Ditt blodsugande svidknott!

Vad svarar man på det?

(Den som sa're, han va're, är ju en klassiker)