Det är det vi kallar kärlek i den här familjen

Bäbissonen klarar BVC's tvåmånadersbesiktning med beröm och lovord. Vad äldste sonens farmor skulle kalla ett A-barn, precis som sin storebror. Varje gång hon sa det (om storebror) sa jag att man inte bedömer barn på det viset nu för tiden, och då sa hon att nej, det förstås, men om man gjorde det så skulle han vara det och så såg hon väldigt nöjd ut.

Min rygg skulle inte gå igenom någon som helst besiktning just nu. Så ont gör den att jag inte ens törs göra övningarna som ska göra så att den gör mindre ont. Ironi i vardagen.

Jag vet precis vad jag vill ge store sonen i present när han fyller 18 inom kort. En bok om hans barndom. En sorts Här är ditt liv - Del 1.

The Early Years.

Det förutsätter att jag får en scanner i julklapp som jag har önskat mig och att jag har en hel del tid, begåvning och resurser de närmsta två månaderna.

Ganska hopplöst med andra ord, men jag måste verkligen försöka. Av så många skäl. Dels för att det är en big deal att bli myndig, eller det borde vara det i alla fall. Dels för att jag vill försäkra mig om att han inte känner sig åsidosatt av den nya lillbrorsan. Och dels för att det skulle lindra min dödsångest att försäkra mig om att allt det jag går och bär på av minnen och historier inte går förlorade när jag dör.

Det är kanske bara mina sår som plåstras om av ett sådant projekt men jag vill verkligen göra det här. Och jag vill verkligen att det blir bra.

Det är klart att grabben hellre hade velat ha en bil, men han får faktiskt nöja sig med en bunt gamla fotografier.