En i stort sett habil promenad.

En i stort sett habil morsa går ut på promenad med sin bäbis varje dag, i det i stort sett habila höstvädret. En överraskande hagelskur piggar bara upp och det finns ju regnskydd till vagnen. Mamman har kapuschong. Att promenaden går till ett närliggade elekronikvaruhus där en avancerad kalkylator införskaffas till den store sonen ger ytterligare mammapoäng. Eventuellt.

Eventuellt är det bara så att om jag inte kan hjälpa honom med matten kan jag i alla fall kasta pengar på problemet.

På elektronikvaruhuset finns många roliga saker som andra människor kan köpa, eftersom de jobbar och tjänar pengar. Jag blir utan, för jag har inte gjort mig förtjänt av något.

Eftersom det inte är sonens fel att jag inte duger något till får han en dyr miniräknare, (som egentligen inte förtjänar att kallas mini- eftersom den är stor och tung och ser ut att fnysa föraktfullt åt en om man knappar in enklare algebraiska problem) och att den ska hjälpa honom klara matten är väl naivt att tro men hoppet är det sista som överger människan och han ville ha den och det är bra att han vill saker.

Att vilja något och att vilja ha något är inte samma sak, jag vet, men det är bra likt och jag klamrar mig fast vid sådana små saker i brist på stora.

På väg till varuhuset går jag samma väg som jag gick då jag fick idén till min roman. Jag minns hur den kom till mig, hur hon kom till mig och hur jag berättade hennes historia, hur spännande det var att få se hela händelseförloppet utvecklas och hur häftigt det var att vistas i den där världen som jag skapade och tillsammans med alla människorna i den.

Jag tänker att den här platsen är min romans hem, att den kommer härifrån. Och jag undrar var min nästa roman bor någonstans, när jag kommer att få en sådan upplevelse igen.

Jag tänker när och inte om. Det är bra. Duktig Sandra.

Vägen till elektronikvaruhuset går även förbi en bilverkstad och utanför den står krockskadade bilar på rad och väntar på att det ska bli måndag och någon ska laga dem. Det ser jobbigt ut med alla dessa bilar som är trasiga, var och en på sitt sätt. Någon har en mosad front. Någon annan har blivit påkörd bakifrån.

En liten bil har fått sidan intryckt. Den silvriga plåten är skrynklig som begagnad aluminiumfolie och bilen ser så väldigt ömtålig ut, så skör som den väl egentligen alltid har varit.

Man tänker bara inte på det. Bilar ser ju annars alltid så hårda ut.

Litegrann som jag, tänker jag. Och går hem igen.