Tandläkarräkningsskräck

Jag är inte längre rädd för att gå till tandläkaren. Den där stora otäcka borren är ingenting jämfört med smärtan när man får veta vad det kostar.

Först spenderar jag alla mina pengar på godis, ostbågar och läsk. Och sedan förväntas jag betala tusentals kronor till tandläkaren när jag väl släpar mig dit. Det finns nog en ironi i det där någonstans men den går förlorad på mig.

Den här romanskrivarmånaden har det ju inte blivit så mycket med, men det visste jag väl. Den började rätt bra. Inte så mycket i torsdags, men i fredags skrev jag en snutt om någon som mycket väl skulle kunna bli hjältinna i mina kommande femton bästsäljare.

Sedan läste jag mitt refuseringsbrev och så kom jag av mig.

Och sedan blev lill-sonen snuvig och så kom jag av mig igen.

Jag var väl i och för sig kanske aldrig riktigt "på" däremellan.

Vill jag bli en i stort sett habil författare, är väl frågan jag har jobbat med. I den mån jag har tänkt någonting alls de senaste dagarna.

Och svaret är väl egentligen nej, men om man är en i stort sett habil människa, kvinna, mor och hustru är det kanske det mesta man kan hoppas på om man vill skriva böcker for a living.

Frågan är nu kanske om jag ska fimpa andra halvan av min redan skrivna bok och börja om, inte från början, men från mitten. Eller om jag ska skriva femton snabba böcker om min lättklädda hjältinna med den torra humorn från i fredags.

Eller om jag någonsin kommer att skriva något alls igen.

Om man ska vara riktigt ärlig.