Förmodanden

Jag färgar mitt orangea hår brunt och det blir mörkorange. Ah, well. Så är det väl så här jag kommer att se ut ett tag då.

Vem bryr sig?

Förmodligen ingen.


Jag får en idé till boken jag lagt bakom mig och den kanske inte är så dum. Hm.

Vad kan jag göra åt det nu då?

Förmodligen inget.

Jag tänker att kanske är idén i själva verket en helt ny bok. Och om det inte är så är det ändå bättre att börja från början än att fortsätta lappa och laga på den stackars gamla Nina-boken.

Om jag mot förmodan skulle skriva något någon gång.


Min bäbis rynkar pannan så bekymrat när han sover för att i nästa ögonblick lysa upp som en sol. Store sonen säger att han ännu inte har upplevt så mycket att drömma om så han kanske håller på att bearbeta erfarenheter från ett tidigare liv. Det är en lite lustig tanke, att min lille Skrutt kanske ligger där och drömmer om semestrar på Öland och deklarationer och barnbarnen och en gång när han bröt benet.

Vad har han annars att drömma om? Smaken av mjölk. Känslan av torr blöja. Känslan av blöt dito. Mammas ansikte när hon böjer sig över sängen mitt i natten. Pappas hand som klappar honom på ryggen när han ska rapa. Den otäcka tygkalven Kalvin som vi envisas med att stoppa upp i ansiktet på honom stup i kvarten.

Det blir en del, ändå. Man har ju varit med ett tag, när man börjar närma sig två månader.

Man är ju inte direkt född igår. Längre.