Jag lär mig

Hopplöst efter med en massa saker och om jag tillåter mig själv att känna efter hur jag mår svartnar det för ögonen av sorg och trötthet.

Alltså ska jag låta bli att känna efter.

Ser en del av ett seminarium på SVT24 medan jag ammar och får veta att jag nog inte är psykiskt sjuk. Det är i själva verket samhället som är sjukt.

Det är det kanske, men inte mår jag ett dugg bättre för det. Snarare tvärtom. Så är det ju med alla teorier som säger att man inte behöver må så här dåligt om man bara... osv. De säger ju att det är mitt eget fel.

Alla förlorade år med store sonen. Alla mediciner. Alla missade chanser. Min bortkastade utbildning.

Mitt eget fel. Eller samhällets, för att det inte lärt mig hantera mina livskriser bättre.

Tack för det, Televerket.

Eller Socialstyrelsen kanske, i det här fallet.

Hur undviker man att bli bitter när man får höra sådant? Det värsta som hänt dig hade lätt kunnat undvikas. Jaha. Ja men tack då.

Kan man få de tio åren tillbaka, kanske? Eller kan jag åtminstone få ha dem tillgodo, att casha in vid en eventuell för tidig död?

Problemet är väl att jag aldrig fick något kvitto.

Man ska alltid se till att få kvitto. Det är sensmoralen här. Det är läxan som universum vill att jag ska lära mig.

Det, och att aldrig gråta så att någon ser.